Christine och Johans son drabbades av psykos

Det var sommaren 2017 när Christine och Johan Engström i Mölndal fick beskedet att sonen Carl, som då bodde i Stockholm, befann sig på psykakuten. De satte sig direkt i bilen och körde de 47 milen till huvudstaden.

– Jag hade aldrig varit på en psykavdelning innan, säger Christine dröjande. Carl låg i sitt rum, vettskrämd. Jag blev nästan paralyserad själv när jag kände hans ångest och rädsla.

– Men då var han ännu inte, som vi uppfattade det, i psykos, fyller Johan i.

Sedan tidigare visste de att Carl, då 25 år, hade mått dåligt till och från och bland annat tampats med ätstörningar. Men Christine och Johan levde vid tidpunkten i tron att Carl mådde bättre.

– Jag tror att han mörkade mycket för att skydda oss, fortsätter Johan.

I huset i Mölndal, strax utanför Göteborg, har lugnet åter infunnit sig. Men vägen tillbaka har varit lång. Christine och Johan kastades den där dagen före tre år sedan in i en för dem okänd värld.

Dagen efter att de anlänt till Stockholm fick de tala med överläkaren på den psykiatriska avdelningen som gick med på att de skulle få ta med Carl tillbaka till Göteborg för fortsatt vård.

– Det var en helvetesresa, konstaterar Christine. När vi stannade för att gå på toaletten gick Carl plötsligt mot motorvägen. Jag var rädd att han skulle slänga sig framför en bil.

– Det var då jag upplevde för första gången att han började gå in och ut ur en fantasivärld, berättar Johan. “Vad är sanningen?” upprepade han. Det gick inte att prata med honom. Han svarade delvis men det var mest “goddag yxskaft”.

Sent på kvällen kom de till slut fram till Östra sjukhuset i Göteborg där de blev sittande till tidig morgon innan Carl kunde skrivas in. Nästa gång de träffade Carl hade han fått lugnande medicin men han var fortfarande rädd.

– Det var läskigt att se, konstaterar Johan. Carl skrattade och grät om vartannat. Han var paniskt rädd och kände sig förföljd. Det var helt absurt. Jag tror att det var i det läget som det började talas om psykos.

Johan gör en kort paus innan han fortsätter:

– Vi visste ingenting om psykos innan. Vi visste inte vad det innebar. Jag försökte läsa på, så mycket jag kunde. Av läkarna fick vi inte några jättebra svar tyvärr.

Fick inget stöd

Att de som föräldrar fick väldigt lite hjälp att förstå och hantera det som hände Carl är något som både Christine och Johan återkommer till.

– Att möta de andra intagna och se deras tillstånd … Vi hade aldrig varit i ett sådant sammanhang tidigare, säger Christine. Det kändes fruktansvärt som mamma att lämna Carl där, även om det var tryggt för honom. I den stunden saknade jag stöd, någon som kunde lugnat lite.

– Ja, någon som hade lyssnat och förklarat, fortsätter Johan. Vi hade ingen aning … Det blev en konflikt mellan oss också, gällande hur vi på bästa sätt kunde stötta Carl. Men det hade inte behövt bli så.

Christine nickar och konstaterar att hon ville få hem Carl som själv också ville bli utskriven då.

– Det var en sådan grej som vi inte var helt överens om, säger Johan med ett svagt leende. Men vi tog hem honom ändå.

Försökte rymma

Eftersom Carl var frivilligt inskriven kunde han skrivas ut och han slutade samtidigt ta sina mediciner.

– Det skedde då en gradvis upptrappning. Carl gick in och ut ur psykos och blev bara mer och mer rädd. Det var surrealistiskt. Men de första dagarna kändes ändå rätt okej, då kunde vi resonera. Jag hade fått biljetter till en konsert med Peter Jöback och frågade: “Vill du med?” Han tyckte att det lät mysigt. Vi hade ett normalt prat kring det.

Men mot slutet av konserten blev Carl orolig. Johan märkte att Carl var på väg in i en fantasivärld igen. Han trodde att sångtexterna var skrivna bara för honom – allt handlade om Carl.

– Och på vägen hem sa han: “Det har nog hänt farfar något, lever han?” Han hade en idé om att allt han gjorde skulle få konsekvenser för andra.

I drygt två veckor var Carl hemma. Vid ett par tillfällen rymde han. Han stod inte ut med att vara hemma eftersom han trodde att det skulle vara farligt för familjen. Han var rädd för att sova och började bli självmordsbenägen.

Johan beskriver hur de en dag var ute och gick i skogen. Han höll Carl i armen men trots det lyckades Carl slita sig loss och slängde sig ner för en brant.

– Det var ett halvdant försök men ändå tydligt, säger Johan. Det var otroligt obehagligt att se det.

Christine berättar hur de turades om att sova bredvid Carl och vaka över honom. Men en natt fick Carl tag i ett par isdubbar som han drog över handleden. Efter det blev han tvångsinlagd.

– Jag kände mig … jag ska inte säga lättad, säger Johan dröjande. Men de sista dygnen hade jag tänkt: “Både vi och han håller på att tappa det – det här går käpprätt åt helvete.” Ur det perspektivet kändes det skönt när han blev tvångsinlagd. Nu var han trygg och kunde inte skada sig själv. Men jag upplevde också en fullständig förvirring. Det var en tveeggad känsla.

– Det var en chock, fyller Christine i. Samtidigt var jag så utmattad. Vi hade inte sovit ordentligt på 16 dygn. Innerst inne förstod jag att vi behövde vila för att kunna vara ett stöd för Carl.

Slet på relationen

Så sakteliga blev Carl bättre. Johan minns ett tillfälle då han kunde känna att Carl var på väg tillbaka. Carl hade permission och de hade åkt ut till havet.

– Vi nådde varandra. Han var med. Han hade självinsikt. Han började ställa frågor: “Pappa, var det där på riktigt?” Jag kände: “Gött, det finns hopp, det kommer att ordna sig.”

Sedan Carl skrevs ut efter drygt fyra månader inlagd på psykiatrisk avdelning har det gått upp och ner men Johan säger att han nu upplever sonen som stabil.

– Carl har bytt medicin och är nöjd med den, säger Christine. Den gör honom lugn och han sover bättre.

– Han är på väg åt rätt håll, fortsätter Johan. Carl tar för sig mer och mer. Det samhälle vi lever i … Så många mår psykiskt dåligt. Det positiva för vår del är att vi har insett att vi måste värna vilan. Och det sociala, att man möts på riktigt. Livet är här och nu. Det jobbiga och tråkiga måste få ta plats men det gäller att skapa sig tid för att ta hand om sig själv. Det är lätt att vara i steget hela tiden.

Även för Johan och Christine har saker och ting stabiliserats. De hymlar inte med att det som hände satte relationen på prov.

– Man var så utmattad av all oro, konstaterar Christine. Just det här att man har olika strategier att hantera rädslor … När fullt fokus ligger på att överleva själv har man ingen empati för den andre. Jag förstår alla som skiljer sig efter ett liknande trauma.

– Just då hade det lättaste varit att skilja sig, säger Johan. Men någonstans innerst inne kände jag: “Det är ju vi.” Vi var överens om att vi ville försöka men det var långt ifrån självklart att det skulle gå. Jag kommer ihåg tydligt hur vi resonerade. “Vi vill verkligen men vi får ta en dag i taget och se vart det leder.”

Christine funderar och lägger därefter till:

– Man får en syn på sig själv och andra på ett annat sätt när man går igenom något sådant här. Man lär sig mycket. Det kan vara smärtsamt att se sina skuggsidor men också lärorikt.

Carl om sin sjukdom: Det var som en mardröm

“Jag minns allt ganska väl men jag har fått rätt mycket distans till det. Det är fascinerande hur det kan bli. Allt du tänker blir verkligt. Det är lite som att drömma hela tiden, fast du är vaken. I mitt fall var det en mardröm.

Jag trodde att allt som hände var iscensatt för min skull, att människorna på ­avdelningen där jag var inlagd var skådespelare. Jag kommer ihåg att jag ­tittade ut genom fönstret, det regnade och jag ­undrade:

‘Hur gör de för att få det att regna?’

Men mina vanföreställningar ändrades hela tiden. Jag trodde att medicinerna gjorde att folk kunde läsa mina tankar. Var jag än var så var jag livrädd men mest ångest hade jag hemma. Jag trodde att det skulle hända min familj något. Allt jag gjorde skulle få ­konsekvenser för andra.

Idag mår jag bättre. Det funkar bra med de ­mediciner jag tar nu. När du drömt en mardröm vill du berätta om det – men du vill inte tillbaka dit.”