Rolf Lassgård
Ålder: 65 år.
Familj: Hustrun Birgitta, 65, barnen Ida, 37, Hanne, 33, och Anton, 26, samt barnbarnet Arthur, snart 2 år.
Bor: I Gävle, sommarhus i Skåne.
Gör: Skådespelare.
Aktuell med: Filmen Min pappa Marianne där Rolf gör huvudrollen som Lasse/Marianne.
Bästa egenskap: Att jag har ett himla bra tålamod.
Sämsta egenskap: Mitt goda tålamod. Baksidan med det är att jag ibland står ut med en situation för länge innan jag till slut säger ifrån.
Efter att ha gjort global succé som desillusionerad rättshaverist i det Oscarsnominerade dramat En man som heter Ove längtade Rolf Lassgård efter en ny saftig utmaning att sätta tänderna i.
Så kom det ett manus som stack ut rejält från mängden: Historien om den trygge, pålitlige familjefadern och småstadskyrkoherden Lasse som i hemlighet brottas med en alltmer förtärande längtan efter att få leva som kvinna.
– Rollen som Ove var svår att göra sig av med. Därför lockade det mig lite extra att få göra någonting som var raka motsatsen till den, och det var den här rollen, förklarar Rolf.
Expert på sig själv
Filmen bygger på Ester Roxbergs självbiografiska bok Min pappa Ann-Christine som kom ut för sex år sedan – en skildring som Rolf inför sin rolltolkning läste både på längden och på tvären.
– För att kunna göra rollen behövde jag skaffa mig kunskap i ämnet. Innan jag påbörjade förberedelserna inför inspelningen förstod jag egentligen inte skillnaden mellan att vara transvestit och transsexuell, men genom att plöja olika böcker och dokumentärer blev jag insatt på området.
En och en halv månad innan inspelningsstarten åkte Rolf hem till Ann-Christine Ruuth vars livshistoria filmen är baserad på.
– Det var ett möte som gav oändligt mycket. Jag kom dit med en föreställning om att det fanns något slags facit för hur det går till när en man övergår till att leva som kvinna, men det första Ann-Christine sa till mig var: “Jag är ingen expert på det här området, jag är bara expert på mig själv.” Det var en stor befrielse för mig att höra att processen är så väldigt individuell, även om vissa saker naturligtvis är gemensamma för alla som genomgår den.
Det här är inte första gången som Rolf spelar kvinna. För tio år sedan gjorde han rollen som hemmafrun Edna Turnblad i musikalkomedin Hairspray på Göta Lejon i Stockholm. Trots att hans rolltolkning i Min pappa Marianne krävde en helt annan måttfullhet än gestaltningen av den utlevande Edna tycker Rolf att han hade viss användning av att tidigare ha gestaltat en kvinnlig karaktär.
– Bara det faktum att jag hade gått i högklackade skor i nio månader var till stor hjälp.
Jobbiga tonår
En nyckelscen i filmen är när Lasse, iklädd ett blommigt nattlinne med smala axelband, går ut på familjens altan mitt i natten och i skydd av mörkret försöker döva sin ångest över att leva i fel kropp.
– Fastän inte ett enda ord sägs finns hela essensen av historien på något sätt i den scenen: En skäggig man i nattlinne som vill någonting annat med sitt liv. Rädslan han känner inför att berätta om sin innersta önskan och drömmen han bär om att få vara sig själv, konstaterar Rolf tankfullt.
Han kan själv i någon mån relatera till känslan av att inte känna sig bekväm med sig själv.
– Även om det inte varit med tillnärmelsevis samma tyngd som hos min rollfigur Lasse har jag också vantrivts i min kropp. I tonåren önskade jag mig en annan, nättare kroppsbyggnad. Under nian växte jag en hel decimeter, vilket fick förödande konsekvenser för min skolgång. Det snabba växandet gjorde mig trött, slö och oföretagsam. När jag gick ut nian hade jag så dåliga betyg att jag inte kom in på någon gymnasielinje. Istället jobbade jag som springsjas och vaktmästare.
När Rolf så småningom erbjöds en plats på en gymnasielinje som inte var fullbelagd bestämde han sig för att anta erbjudandet. Vid sidan av studierna spelade han amatörteater. Det var tack vare teatern som han lärde sig att acceptera sin 194 centimeter långa kropp.
– Under scenskoletiden fick jag träna på att bli lätt i kroppen. När jag kom ut därifrån rörde jag mig med en sådan lätthet att jag nästan trippade fram, minns han med ett skratt.
– Något annat som haft en positiv inverkan på min kroppsuppfattning är dansen. Jag har alltid sökt mig till fysisk teater, gärna med sång och dans. Att sitta och prata i en soffa på scenen är inget som har tilltalat mig, det tycker jag mer hör filmens värld till.
Två stora fiaskon
Att han en dag skulle bli en internationellt eftertraktad filmskådespelare var inget Rolf kunde föreställa sig när han som 20-åring kom in på scenskolan i Malmö. Än mindre var det något han drömde om.
På den tiden var alla hans yrkesambitioner knutna till teaterns område. Efter scenskolan kom han till sin drömarbetsplats, Skånska Teatern i Landskrona. Senare grundade han tillsammans med regissören Peter Oskarsson Folkteatern i Gävleborg.
När jag undrar vad Rolf ser som milstolparna i sin karriär är det också åren på de mindre teatrarna som han nämner först.
– Att bli filmskådespelare existerade inte ens i min tankevärld på den tiden. I början av 80-talet gjorde jag ett endagsinhopp på en filminspelning, vilket ytterligare förstärkte min känsla av att film inte var något jag ville hålla på med. Men när jag några år senare medverkade i en kortfilm började jag plötsligt tycka att det var kul, och efter att jag gjort Min store tjocke far var jag fast.
Därmed var ett nytt kapitel i Rolfs karriär inlett. När man kastar en blick på hans imponerande meritlista av storfilmer är det lätt att få för sig att alla produktioner han medverkat i blivit framgångar. Men nej då, två riktiga praktfiaskon har han också med sig i bagaget, påminner Rolf mig.
Richard Hoberts Tre solar och Colin Nutleys Angel blev båda sågade av en enig kritikerkår. Ännu större var besvikelsen över de svenska recensenternas ljumma mottagande av Under solen, en publiksuccé som Rolf räknar som en av höjdpunkterna i sin karriär och som också förärades en Oscarsnominering för bästa utländska film.
– Kritikernas snåla bemötande av Under solen fick mig att bestämma mig för två saker: Att jag alltid ska se mina filmer innan de har premiär för att bilda mig en egen uppfattning om dem och inte låta mig färgas av andras åsikter. Och att jag inte ska tacka nej till projekt som jag vill göra av rädsla för att misslyckas. Det fanns en period då jag styrdes för mycket av andras tyckande när jag tog ställning till olika jobberbjudanden.
Investerar i tid
En produktion som Rolf inte för en sekund ångrar att han valde att tacka ja till är den amerikanska storregissören Alexander Paynes science fiction-komedi Downsizing från 2017 där han spelade mot världsstjärnor som Matt Damon och Kristen Wiig.
– Den största skillnaden mot att spela in film i Sverige var att det fanns oändligt mycket mer tid och pengar och att filmteamet var så mycket större. De flesta av mina scener spelades in i Toronto men den sista inspelningsperioden var vi i Lofoten. Där bodde vi allihop på ett stort skepp som seglade på nätterna. När man vaknade på morgonen hade skeppet ankrat vid en ny inspelningsplats med fantastisk natur. Det var bland det häftigaste jag har varit med om.
Tillvaron som filmskådespelare med hela världen som arbetsfält har förstås inneburit ett inkomstmässigt uppsving, men Rolf menar att den ekonomiska aspekten av hans framgångar inte förändrat livet i någon större utsträckning.
– Jag bor fortfarande kvar i samma hus i Gävle och jag har aldrig haft något intresse av tjusiga bilar och sådana saker. Det ironiska är att när man behöver pengar som mest har man dem som minst. Så som jag har haft det ekonomiskt de senaste åren hade jag gärna haft det när barnen var små.
För några år sedan bestämde sig Rolf för att investera en del av sina pengar i ledig tid.
– Jag hade gjort många produktioner på raken, vilket sög musten ur mig. Jag hann aldrig låta en roll sjunka in innan jag gav mig på nästa. Därför behövde jag ha en liten paus för att få reflektera över alla fantastiska karaktärer som jag hade fått göra. Att jag dessutom skulle bli morfar var ännu en anledning till att jag ville vara långledig.
Nervös och orolig
För att få bästa möjliga start med första barnbarnet flyttade Rolf ner till sommarhuset i Skåne, nära de blivande föräldrarnas bostad, redan innan dottersonen Arthurs ankomst.
– Dagen då min dotter Hanne åkte in på BB var tuff, medger Rolf. När jag själv blev pappa var jag ju med, men den här gången fick jag nöja mig med läktarplats. Det enda jag kunde göra var att försöka slå ihjäl tiden. Jag ägnade en hel dag åt att bryta stubbar för att få ur mig all oro och nervositet. Det var en stor lättnad och glädje när jag till slut fick veta att allt hade gått bra.
Rolf instämmer i det gamla ordspråket om att barnbarn är livets efterrätt.
– Som mor- eller farföräldrar slipper man ju allt det jobbiga och har lyxen att bara behöva befatta sig med de enkla och roliga delarna. Fast det finns också vissa likheter med att bli pappa. Första tiden handlar det bara om att finnas där och ha barnet liggande på sitt bröst, men ju mer det växer desto roligare blir det.
Under sin långa jobbpaus hann Rolf även med en del andra saker.
– Bland annat målade jag om mitt sommarhus, vilket tog två månader. Det känns jättebra att kunna säga att det är jag själv som har gjort det. Och så lagade jag mycket mat. Eftersom jag vill dra ner på köttkonsumtionen försökte jag hitta enkla sätt att tillaga vegetariska rätter.
Ledigheten blev nästan ett och ett halvt år lång. När den gick mot sitt slut började Rolf längta tillbaka till jobbet och kollegorna.
Efter hösten spelade han in tv-serien Utredningen där han gör rollen som den mördade journalisten Kim Walls pappa Joachim. Mer än så får inte Rolf yppa om projektet.
Drivs av lust
Lika hemlighetsfull är han när det gäller det kommande året. Det enda han kan avslöja är att han ska spela in en film i Tyskland.
Även om han nyss fyllt 65 längtar han inte efter en stillsam pensionärstillvaro just nu. Vissa av hans rollfigurer må ha dragit sig tillbaka från yrkeslivet, men själv planerar Rolf att oförtrutet jobba vidare så länge han kan.
– Lusten är fortfarande min största drivkraft. Jag känner att jag behöver glädjen i att leka, som jobbet ger mig. Min förhoppning är att jag ska fortsätta att få olika yrkesmässiga utmaningar. Jag tycker att jag har jättemycket kvar att lära mig, konstaterar han ödmjukt innan vi skiljs åt.