Emma låg i koma när hon födde sin dotter

Emma Claesson kommer inte ihåg vad som hände den där torsdagsmorgonen den 26 september förra året. Hon vet bara att hon var på väg att cykla till jobbet på pappersbruket i Borlänge när olyckan skedde.

– Det enda jag är säker på är att jag inte blev påkörd och att jag inte hade kört på något djur. Jag hade inte heller drabbats av en stroke eller något liknande, berättar hon.

I en nerförsbacke på en cykelväg inte långt från villan där hon, maken Rikard och deras barn bor bromsade hon kraftigt av någon anledning.

Hon kastades över cykelstyret och landade med huvudet före i asfalten. Trots att hon bar cykelhjälm skadades hon mycket svårt.

Det finns inga vittnen till själva olyckan och därför får vi troligen aldrig veta varför hon bromsade. Två förbipasserande kvinnor hittade Emma medvetslös vid sidan av cykelbanan.

När olyckan skedde var Emma gravid i vecka 30.

Enormt tacksam

När Hemmets Journal intervjuar Emma hemma i villan i Borlänge har det gått ett par månader sedan hon äntligen fick komma hem från sjuk­huset. Hon försöker ta igen all tid hon har förlorat med dottern Wilma samtidigt som hon själv kämpar för att återhämta sig efter den svåra olyckan.

Ibland måste Emma fråga Rikard om detaljer kring olyckan och den första tiden på sjukhuset som hon inte har några egna minnen av.

– Både jag och Wilma mår bra i dag och det är jag enormt tacksam för. Jag kunde lika gärna ha blivit totalförlamad, säger hon.

Emma fördes först till Falu lasarett, men skadorna var så allvarliga att hon flögs med helikopter till Akademiska sjukhuset i Uppsala.

– De ringde från sjukhuset till Rikard när han precis var på väg att köra våra söner till förskola och skola, berättar Emma.

Rikard fick bara veta att Emma varit med om en cykelolycka. Inte något om hur allvarlig hennes situation var.

– Han oroade sig mest för hur det gått med bebisen i min mage, berättar Emma.

Emma och Rikard hade kämpat för att få ett tredje barn. De hade redan två söner och såg verkligen fram emot att få en dotter.

Mellan liv och död

Men när Rikard kom fram till sjukhuset och in på akuten fick han en chock. Hans fru låg blodig och medvetslös på en brits.

– Han svimmade när han såg mig, berättar Emma.

På Akademiska sjukhuset i Uppsala svävade Emma mellan liv och död. Trycket i hjärnan ökade på grund av den allvarliga skallskadan och hon fick hög feber.

– De var tvungna att göra ett hål i mitt kranium för att lätta på trycket, säger Emma och visar med handen var hålet gjordes.

Men för att kunna rädda livet på både Emma och barnet var man tvungen att förlösa henne med ett akut kejsarsnitt. Wilma föddes tio veckor för tidigt.

– Som nybliven mamma är man normalt med sitt barn från början, men det gick ju inte eftersom jag var medvetslös. Det var en mycket speciell situation.

Den 15 oktober flyttades Emma över till intensivvårdsavdelningen på Falu lasarett. Stegvis började hon återfå medvetandet, men det skulle dröja ännu en tid innan hon blev medveten om att hon varit gravid och hade fött ett barn.

– Rikard har berättat för mig att de lade Wilma hos mig flera gånger för att vi skulle kunna knyta an. Mina bröst var sprängfyllda med mjölk men jag kunde inte amma mitt barn. Och det är en sorg hos mig.

Emma svävade länge mellan vaket tillstånd och medvetslöshet. Först sex veckor efter olyckan kunde Rikard och ­sönerna få kontakt med henne. Det var först då som hon insåg att Wilma var hennes dotter.

Mycket vältränad

Hon minns första gången hon var vid medvetande när hon träffade sitt barn. Hon kördes till Wilma i en sjukhussäng.

– Det var väldigt delade känslor. Samtidigt som jag skulle vara lycklig för att jag hade blivit mamma var jag ledsen för att jag var allvarligt skadad. Jag bara grät. Och jag grät ännu mer för att jag inte kunde glädjas åt henne.

Emma var också ledsen för att hon inte kunde hålla i sin dotter och krama henne.

– Jag glömmer aldrig när jag kunde mata Wilma första gången och byta blöjor på henne. Det var först i februari som jag kunde klara henne helt själv. Tidigare hade jag en stor nackkrage som gjorde att jag inte kunde röra mig.

De senaste månaderna har Emmas rehabilitering gått rekordsnabbt. Hon har till och med börjat jogga några gånger i veckan.

– Jag är dessutom ute och går långa rundor med Wilma i barnvagnen. Läkarna säger att de aldrig har varit med om något liknande. En anledning till att det gått så snabbt är nog att jag var vältränad före olyckan, säger Emma som tidigare var landslagsorienterare med lång meritlista. Hon har flera SM-guld samt EM-guld och silver i VM.

Men olyckan har drastiskt förändrat livet för henne och hennes familj. 

– Vissa dagar är jag väldigt ledsen för att det här drabbade mig och min familj, men jag försöker se positivt på framtiden.