Klara Zimmergren: Jag intalar mig att allt ordnar sig!

Det har gått tre år sedan Klara Zimmergren separerade från sin man, pappan till deras 11-årige son. Det var där någon gång som Klara började reflektera och se tillbaka på sitt då 50-åriga liv. Hon ställde sig själv frågor som “Hur blev mitt liv?” och “Vad var det som ledde till att vissa saker blev som de blev?”. Svaren på frågorna resulterade i föreställningen Allt kommer bli bra som var tänkt att gå på turné i landet under våren, men den har nu på grund av corona-krisen flyttats fram till i höst. 

– Jag har alltid strävat efter själslig utveckling men att stå på scen och göra en enmansföreställning är inget jag lockats av tidigare. Jag är långt ifrån en exhibitionist. Samtidigt ville jag utmana mig själv och har förstått att folk vill höra och se mer av mig. Och som alla skådespelare har väl även jag något inom mig som vill ut. 

Klara luftade sina tankar och hade ett team runt omkring sig som var stöttande och som helt plötsligt hade bokat lokaler.

– Därefter var det bara att börja skriva manus, säger Klara som dammade av de gamla karaktärerna från succéserien Mia och Klara.

De stod där i givakt och bara väntade på att användas på nytt. Rolle, med sin konservativa syn på kvinnor och män. Viveca, med sin paranta stil utåt och sin galna inre personlighet. Och till sist hundtränaren Görel, som förlikat sig med att hon får leva sitt liv med en hund resten av sitt liv. Klara berättar att hon förvånade sig själv när hon gav sig in i det här projektet. Hon skulle alldeles själv spela dessa olika roller på scen. Och när Klara testat att stå på scenen under repetitionerna insåg hon att modet faktiskt inte riktigt räckte till.

Utgick från sig själv

– Jag är en flockmänniska och med mig på scenen har jag nu haft min vän Julia Njord som också är föreställningens regissör. Hon fungerar som ett slags bollplank för mig. Det kändes genast mer tryggt, säger Klara när vi ses en kall men solig dag i huvudstaden.

Klara utgick helt ifrån sig själv när hon skrev sitt manus, med fokus på vad som händer åren efter de 50.

– Det känns som att många har ett manus fram till den åldern, därefter står man plötsligt lite vilsna. Man kan sitt jobb och barnen behöver en allt mindre. Vad är livets manus därefter, vilket är ens nästa uppdrag?

Klara menar att det finns ett givet manus för livet som alla tvingas förhålla sig till, på gott och ont. Men Klara själv tog en annan väg. Hon har inte alls gjort saker i “rätt ordning” och beskriver sig själv som att hon mognade sent. 

– Ända sedan jag var liten har jag varit lite mer av en betraktare och varit lite senare på bollen än andra jämngamla kvinnor. Jag vill vara tydlig med att säga att jag absolut inte har några fördomar kring det här med hus, familj och jobb. Det är helt naturligt att vilja önska sig allt det där, men man kanske ska räkna med att inte alltid sitta säkert i det där. Livet kan krascha och inte alltid bli som man förväntat sig.

Klara talar av egen erfarenhet. Hon, som alltid hade längtat efter barn, höll på att missa livsrollen som mamma. År 2012 skildrade Klara som sommarpratare i radio sina upplevelser på ett väldigt naket och utelämnande sätt, om den känsla av utanförskap och sorg som en lång längtan efter barn inneburit för henne. En längtan som dominerade hela hennes liv. Men när hon och hennes man provat allt fick de till slut adoptera ett barn.

Är tacksam

– Med tanke på vår ålder var det verkligen i sista sekunden och jag fick nypa mig själv i armen för att förstå att det var sant den dag vi fick träffa vår då 3-årige son. Än idag kan det komma fram folk på stan som vill uttrycka sin tacksamhet för hur Klara beskrev sin barnlängtan i radioprogrammet.

– Det har inte bara handlat om längtan efter barn, folk kände igen sig i känslan av att inte ha hittat sin kärlek eller det perfekta jobbet. Det jag ville förmedla både i mitt radioprogram och nu i min föreställning är att allt faktiskt kan bli bra, trots att vi inte lyckas uppnå alla de där målen och trots att de inte görs i den normativa ordningen, säger Klara.

Sonen har idag hunnit fylla 11 år och hon är riktigt förtjust och tacksam över det faktum att hon till slut fick bli mamma.

– Jag tycker att det är roligt och engagerar mig väldigt mycket i honom. Jag är gärna klassmamma och älskar när han tar hem kompisar som jag också får sitta och småprata med vid matbordet. 

Det som förvånat Klara mest som mamma är att man kan vara så otroligt arg på någon som man älskar så mycket.

– Jag tror aldrig jag varit så arg på någon som jag kan bli på honom. När jag lägger mig en sådan kväll kan jag bara känna vilken usel morsa jag är, säger Klara och förklarar att efter ett sådant där utbrott, som vi ju alla kan få på våra barn ibland, är det extra viktigt att hon får samtala med honom och förklara att hon tog i för mycket.

Största orosmomentet som mamma till en son tycker Klara annars handlar om all tid som tillbringas med dataspel.

– Man undrar ju hur mycket det påverkar. Det är hemskt att se hur ens lilla pojke glider ur ens händer och se honom spela alla de där våldsamma spelen. 

Vänner efter skilsmässan

Klara beskriver att hon och hennes före detta man skött sin skilsmässa på ett bra sätt.

– Vi bor nu endast några meter från varandra och har samarbetat bra. Visst är jag ledsen för vår sons skull att det blev så här. Men jag och min exman släppte taget om varandra med tiden och vi fungerar bättre som vänner idag.

Många förespråkar att dela vårdnaden och ha barnen varannan vecka, men Klara håller inte riktigt med.

– Det är ju lättare att dela på allt än att hålla på med hushållsslitet själv. Och man ska veta att en skilsmässa tar tid, säger Klara som försöker använda veckan utan barn till att vara mer social och träffa vänner.

Men vad är då viktigast i en relation? 

– Det är viktigt att ha självdistans och humor. Jag vill leva med någon som tycker om ungefär samma saker som jag själv och att vi kan mötas i dessa intressen. Att göra saker var och en för sig är lite överskattat tycker jag.

Den senaste tiden har vi fått se Klara lite mer än vanligt, bland annat som alkoholiserad lärarinna i filmen En komikers uppväxt och som den krisande 50-åriga Monica i ­tv-serien Dejta. Hon älskar sitt jobb och är tacksam att rollerbjudandena varit många på sista tiden.

– Jag tycker om att arbeta mycket. Men det kan vara enormt utmanande, att som jag, hela tiden ha sig själv som sitt personliga material. Så det är roligt att kunna varva mellan det jag skrivit själv och att få gestalta det andra har skrivit.

Oroar sig mycket

Klara får ofta intala sig själv att livet kommer att ordna sig, att allt kommer bli bra. Hon blir allt bättre på att inte oroa sig för så mycket men beskriver själva oron som en sjukdom.

– Jag har väldigt svårt för att leva i nuet och undrar ständigt hur allt ska gå om jag gör si eller så. Det har varit ett hårt jobb och jag har fortfarande en hel del kvar att lära när det kommer till att bara låta saker få vara och bli som de blir. Men jag har åtminstone kommit en bit på väg och kan i nuläget handskas med mig själv. 

En bidragande orsak kan vara att hon just börjat meditera.

– Egentligen är det ju en självklarhet, att man inte kan göra något bra om man till en början inte har landat i sig själv. Hur bra är det egentligen att skapa under stress?

Fyra frågor till Klara Zimmergren

Vad skänker dig livsglädje?

– Mina vänner och deras barn – och att samarbeta med alla kreativa kollegor. 

Tror du på en högre makt?

– Ja, jag tror att vi alla är en del av något mycket större. Min pappa var kyrkomusiker och min farfar var präst så jag är liksom uppvuxen i kyrkbänken. Det jag fått med mig från min barnatro är att vi är burna av något större. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle kännas att leva utan det där hoppet inom mig. Jag är uppfostrad med att man ska vara en bra medmänniska och att vi alla föds in i olika sammanhang.

Om du inte skulle spela teater, vilket jobb skulle du då ha? 

– Jag har faktiskt jättesvårt att se hur jag skulle kunna jobba med något som inte är berättande. Men kanske något med relationer och djur.

Vad har du för framtidsplaner?

– Jag tycker att jag är på en bra plats i livet nu. Det finns inget färdigskrivet manus, något jag förlikat mig med. Tanken är att jag ska skaffa en hund igen. Jag har flera vänner som betyder väldigt mycket. Min önskan är att vi ska fortsätta att stötta varandras livsresa och ha kul tillsammans. Yrkesmässigt vill jag fortsätta berätta, att göra bra roller.