De älskar att skriva brev för hand

Jenny Geyer visar sin brevskörd. Färgglada och utsmyckade kuvert innehåller handskrivna brev. Breven är innehållsrika och ofta dekorerade. 

– Vissa är så himla fina att jag känner att jag nästan vill sätta upp dem på väggen. Det blir jag glad för i stunden, annars är det just kontakten med någon annan som jag tycker om. Brevet behöver inte vara pyssligt eller pyntat, utan jag blir glad för breven ändå, berättar Jenny och plockar i sin brevhög.

Jenny hade några brevvänner i barndomen men brevväxlandet ebbade ut. När hon hittade Snigelpostklubben på Instagram tänkte hon att det kunde passa henne. Förutom att hon gillar att texta, måla, skriva, använda fina pennor, papper och anteckningsböcker, var det rätt tid i livet. 

– Jag var sjukskriven för utmattningsdepression. Eftersom jag alltid har gillat att pyssla och skriva fint tänkte jag att jag kanske ska skriva lite brev, berättar Jenny och tar en tugga på en hembakad vinbärskaka.  

Fick en present

Utmattningen kom när det blev för mycket i Jennys liv – ta körkort, flytta från Helsingborg till en by i Småland, renovera och skaffa barn. Jobbet som pedagog på förskola blev omöjligt att klara av. Breven blev en ventil och ett stöd. 

– Många har haft någon form av panikångest eller utmattning. När jag läste om andra som är i samma situation kunde jag fråga vad de gjort, vad som varit viktigt för dem, om de har läst någon bra bok, har något avslappningstips och byta lite erfarenheter.

Men varför ta sig tid att skriva för hand och lägga på brevlådan när det är så enkelt och snabbt att nå människor på andra sätt? 

– Det blir ett annat djup än om du sitter och pratar med folk på sociala medier eller via telefon.

Jenny bor med maken Mattias, barnen Astrid, Alfred och August samt katter, kaniner, grisar, får och höns i byn Buggehult i Småland. Hon har brevvänner runtom i landet. De skriver om odling, barnuppfostran, musik, jobb och relationer, eller annat som de är intresserade av. Jenny minns ett av de bästa breven hon fått. 

– Vi hade diskuterat hur huden reagerar på stress och en vän skickade en peeling till mig. Det tycker jag var fint och omtänksamt, säger hon. 

Kändes naturligt

Genom klubben fick hon kontakt med Linda Wallin i Stockholm. Tillsammans administrerar de klubben. De har daglig kontakt via Messenger, där de avhandlar frågor som kräver snabba svar. De djupare samtalen sparar de till breven.

Sommaren 2019 möttes de båda vännerna för första gången, efter att ha brevväxlat i två år. 

– Även om man inte har träffats känner man varandra. Att ses och sitta och pyssla med någon som har samma intresse, det var jätteroligt, säger Jenny. 

Linda Wallin berättar på telefon att hon också var glad åt mötet. 

– Det kändes på något sätt som att vi redan hade träffats, fast det som fattades var att vi inte sett varandras kroppsspråk. Det kändes naturligt att träffas, berättar Linda. 

Hon hade brevvänner som ung men de försvann genom åren. När klubben startade blev hon medlem direkt. Hon tycker att det är avkopplande att skriva brev. 

– Jag blir inte störd av pling och ting som ploppar upp, som det gör när man håller på med sin mobil. Det är ganska stressande. Det är en helt annan sak att sätta sig ner med en kopp te och dekorera brevpapper, skriva och bara fokusera på brevet.  

Linda tycker att det är viktigt med avbrott från vardagens stress och sociala medier, där mycket sker snabbt. 

– I brevet kan jag ställa en fråga och få svar efter kanske en månad. Man får träna lite på sitt tålamod, på att vänta, säger Linda.  

På köksbänken hemma hos Jenny står sticklingar som väntar på att skickas iväg till växtintresserade brevvänner.

Tid till eftertanke

Jenny tycker det är lika roligt att skapa ett brev som att få ett färgglatt kuvert i brevlådan. 

– Jag tänker att som brevbärare hade jag ju blivit gladare av att dela ut fina brev än bara räkningar, remisser, reklam eller vad det kan vara, säger Jenny. 

Att lära känna en ny person genom att brevväxla går alldeles utmärkt, tycker hon. 

– När jag inte kunde jobba i barnomsorgen längre, undrade jag vem tusan jag är. Mycket av din identitet ligger ju i ditt arbete. När du skriver brev till någon tänker jag att man inte dömer och inte bedöms på samma sätt som om man träffar någon vid en social tillställning. 

Klubbens medlemmar ökar i antal hela tiden. Jenny tror att människor tilltalas av att lägga tid på reflektion. 

– Det är så himla lätt att skriva någonting snabbt och efteråt undra hur det tolkades. I brev kan du inte skriva så snabbt som du kan på telefonen, och det ger tid till eftertanke. 

Klubbens medlemmar är främst kvinnor. Bara ett fåtal är män. Synd, tycker Jenny. 

– Vissa män kanske tycker att det är för pyssligt, men det behöver det inte vara. Jag tror många män hade mått jättebra av att få djupare kontakt med någon annan och kunna utbyta tankar och erfarenheter.

Hon tror att brevskrivning passar de flesta som har ett intresse för att kommunicera med papper och penna. 

– Några är runt 20, en del är närmare 70 men de flesta är mellan 30 och 40 år. Jag tänker nog att man behöver lite avkoppling från vardagen, med jobb och eventuellt barn. Jag hoppas fler vill skriva brev. Den här dagliga, hastiga kontakten borde bytas ut mot någonting djupare, säger ­Jenny.