• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Anna och sonen Noah drabbades av samma sorg

    Anna var tre år när hennes pappa begick självmord. Det skapade ett svårt trauma hos henne. När även pappan till Annas son Noah tog sitt liv ville Anna därför till varje pris stötta Noah.

    Anna och sonen Noah drabbades av samma sorg
    Anna tipsar om boken När en förälder plötsligt dör av Ken Chesterson (Insidan förlag). Den har hjälpt henne och Noah mycket. Foto: Anna Edlund

    Hon sökte på internet för att ta reda på hur hon skulle hantera situationen på bästa sätt. Sedan berättade hon för Noah, som då bara var två och ett halvt år, att hans pappa var död.

    "Pappa finns inte mer. Du kommer aldrig att träffa pappa igen." 

    – Jag nämnde ingen himmel eller någonting sådant – det kändes viktigt att vara tydlig, säger Anna Samuelsson. Noah reagerade med en gång och ropade: "Pappa, pappa!"

    Det har gått lite mer än två år sedan Noahs pappa tog sitt liv. I huset i Särö, en bit utanför Göteborg, serverar Anna kaffe och te medan Noah, vars största intresse för tillfället är rymden, visar en farkost han själv konstruerat. 

    – När det hände, när Noahs pappa dog, kändes det så absurt, säger Anna. 

    Det hon syftar på är det faktum att hon själv som barn gick igenom samma sak som Noah nu tvingas gå igenom. 

    – Jag var tre och ett halvt år när min pappa begick självmord. 

    Klok liten kille

    Anna ser på Noah när hon fortsätter: 

    – Vi pratade om det i morse, att vi varit med om samma sak med våra pappor. Vi pratade också om varför vi vill dela med oss, eller hur? Vad vill vi säga till andra barn, kommer du ihåg? Det är inte farligt att vara ledsen, sa du. Vi vill visa att det kan bli bra. Vi har ju roligt också. 

    – Det här ska vi överleva, säger Anna och kramar Noah. Noah älskar rymden just nu och ibland är pappa med i leken.

    Noah nickar. I nästa stund vill han lämna bordet för att leka. Ibland går leken ut på att han åker på äventyr i rymden. För Noah finns pappa i hjärtat, men ibland också i leken i rymden. 

    – Han är så klok, den killen, säger Anna. Han håller ordning på mig. Han sa häromdagen att jag varit för mycket arg och han hade rätt i det eftersom jag varit stressad. Han har lärt sig att kommunicera. 

    Anna ler när hon tillägger: 

    – Det är ju sådant som vi vuxna går hos en coach för att lära oss.

    Anna förklarar att hon efter att Noahs pappa dött, och efter ytterligare sökande på internet för att finna information om barn i sorg, blev tipsad om verksamheten Randiga huset, vars syfte är att stötta barn och familjer vid dödsfall. 

    – Det kändes jätteskönt. Jag har fått mycket hjälp och stöd från Randiga huset kring hur man ska förklara en sådan här sak. Jag insåg också att jag hade varit rätt ute – mycket av det jag redan gjort hade varit rätt. På något vänster fick jag en enorm styrka det första halvåret. Det här ska vi överleva! Noah kommer alltid att ha sin sorg, men jag kände direkt att jag ska göra allt för att han ska vara fri från trauma. 

    Anna poängterar att även förskolan – och föräldrar till andra barn där – har gjort ett ovärderligt arbete.

    – Vi har varit öppna från första stund. Noah har berättat på förskolan att pappa var sjuk i sina tankar och det finns en väldig omtänksamhet hos de andra föräldrarna. 

    I sin strävan att hjälpa Noah att ta sig vidare i sorgen, började Anna minnas sin egen barndom allt tydligare.

    Ingen förklarade

    Anna berättar att Noah varit delaktig i det mesta rörande pappas död. Han var med på begravningen och han har besökt stället där pappa avled. Innan de gick dit ritade och förklarade Anna för Noah hur pappa dog. Även inför begravningen ritade hon en teckning för att förbereda Noah.

    – Forskning säger att man ska göra barn delaktiga och de flesta håller nog med om det. Samtidigt vill man skydda barnet och det kan kännas konstigt och obehagligt att till exempel prata om hur pappa dog. Jag har gjort saker jag aldrig trodde att jag skulle göra, som att åka med Noah till platsen där hans pappa avled. Första tanken var: Aldrig, jag gör det inte! Men barn tänker. Jag själv hade skräck på kvällarna efter att min pappa dog och det har suttit fast i hela mitt liv. 

    I och med resan med Noah, i sin strävan att hjälpa honom att ta sig vidare i sorgen, började Anna minnas sin egen barndom allt tydligare.

    – När vi var på Randiga huset förstod jag att något jätteviktigt missats i mitt liv, men jag hade ingen aning om att det satt så hårt. Hela mitt liv har påverkats av ett obearbetat trauma. Jag hade det svårt i skolan, ständigt ont i magen och sedan kom droger, mediciner och diagnoser. 

    Anna tystnar ett ögonblick men fortsätter snart: 

    – Man hade inte kunskap om barn och trauma då. Alla betedde sig konstigt, ingen förklarade något och mitt i kaoset bland alla chockade vuxna fanns jag. Det är konstigt, men efter Noahs pappas död mindes jag plötsligt så mycket. Det var som att lyfta på ett lock. Det var dags. Jag har levt med en treårings skuld och trott att det som hände var mitt fel. Jag har haft fruktansvärd ångest, men den är borta nu – för första gången i mitt liv. Det är helt otroligt. 

    I boken finns foton som Noah tittar på när han saknar sin pappa.

    Har gått i terapi

    Med ett leende berättar Anna att hon under en period gått i traumaterapi, vilken nyligen avslutats. 

    – Tack vare en fantastisk terapeut känner jag mig idag fri och jag äter inte några mediciner längre. Även Noah har hjälpt mig. Jag har sett hur han processat och bearbetat. 

    Anna funderar lite.

    – Nu känns det som om vi kommit ut på andra sidan, konstaterar hon därefter. Vi har hittat en vardag. Först låg fokus på att ro Noah i hamn, men nu har jag även tagit hand om mitt eget. Det har varit en befrielse. Jag känner mig inte längre maktlös inför något som hände för över 40 år sedan. Allt börjar falla på plats, även om det såklart till och från kommer svåra perioder och stunder. Jag vet att jag alltid kan ringa Randiga huset, men den senaste tiden har vi inte haft så stort behov av det.

    På förskolan har Noah en pappabok med foton som han tittar i när han saknar pappa. Noah ställer också frågor när det finns något han funderar på rörande pappa. Anna berättar att Noah en gång undrade om en vuxen som är död kan älska någon som lever. 

    – Jag har förklarat för Noah: "Jag vet precis hur det känns för dig", säger Anna. Men det här är inte ett sorgens hus. Vi kan också prata om pappa och skratta. Noah tycker att det är roligt när jag beskriver hur pappa åt körsbärstomater i sängen. Farmor brukar berätta om pappa när han var barn.

    Här i den fina kistan sparar Noah minnen av pappa.

    Vill dela med sig

    I ett hörn i rummet står en liten kista som en vän till Noahs pappa tillverkat och dekorerat åt Noah. Den är fylld med saker förknippade med pappa. En minnestavla som Noah gjort på Randiga huset hänger ovanför kistan. Favorittomaterna finns med och även en spindel – eftersom pappa brukade sjunga Imse vimse spindel. Anna öppnar kistan och Noah pekar på en påse. 

    – Vad är det i den?

    – Det är en T-shirt som pappa fick av dig på fars dag.

    Noah tar upp T-shirten. 

    – Den luktar så gott, konstaterar han sedan. 

    För Anna känns det viktigt att dela med sig av det som hänt henne och Noah. 

    – Öppenhet kan vara svårt när det gäller just självmord, men jag tror att det är viktigt att lyfta fram. Barn, och även vuxna, fantiserar och spekulerar om man inte berättar sanningen.

    Efter en kort paus lägger Anna till: 

    – Det sker ofta att barn förlorar föräldrar – kanske inte just i självmord men om man ser till alla dödsfall. Och även om det finns mer kunskap idag så är det inte givet för alla att ta hjälp utifrån. Många är rädda för att prata om döden. 

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!