Simona Ahrnstedt är Sveriges romancedrottning!

Var intervjuar man Sveriges romancedrottning om inte på Cadierbaren på Grand Hôtel i Stockholm. Vi dricker afternoon tea en fredagseftermiddag. In på bordet kommer snittar, bakverk, scones, lemon curd, smetana och starkbryggt te.

Karaktärerna i Simonas böcker ses ibland i just den här baren. Ännu en anledning till att vi träffas just här är att Simona är en livsnjutare. Att hon gärna sätter guldkant på en arbetsdag vet alla som följer henne på Instagram.

Ena dagen fikar hon med sönerna på Espresso House, nästa bjuder hon den utlandsboende väninnan på sju sorters kakor. Eller så njuter hon av löjrom och ostron på Sturehof. På många bilder har hon ett glas champagne i handen.

– Att förgylla livet är viktigt för mig. När jag var liten klippte jag ut tårtrecept ur tidningar. Jag lånade bakböcker på bibblan. Fika är en av mina paradgrenar men det är ju inte så accepterat i ett samhälle där man ska hålla på med hälsosamma saker. Men jag tycker om att lyxa till det i vardagen. Det behöver inte vara så märkvärdigt, det kan räcka med en chokladboll till kaffet. Min mamma dog när hon var 55 år och sedan dess känner jag ännu starkare att jag måste ta vara på varje dag.

Simona Ahrnstedt är Sveriges egen romancedrottning, även om hon själv protesterar milt mot formuleringen.

– När jag var den enda som skrev romance i Sverige var uttrycket okej men nu när det finns en massa andra romance-författare så låter det bara drygt.

 

Håller sitt brandtal

Simona säljer dock fortfarande överlägset bäst i genren och är en av få svenska författare som har sålts till USA – och till 22 andra länder. Hon har en egen romancehylla på Akademi-bokhandelns flaggskeppsbutik på Mäster Samuelsgatan i Stockholm och enligt Simona är det ett av många tecken på att böckerna har blivit mer accepterade.

Idag sveper nämligen en romancevåg över landet. Massor av författare, poddar, bloggare, och Instagramkonton ägnar sig numera åt denna kvinnobejakande och inkluderande genre. Men när Simona gav ut sin första bok för snart tio år sedan fanns det knappt romanceböcker i Sverige. Och fortfarande är okunnigheten om genren stor, menar Simona.

– När journalister och recensenter skriver uppenbart okunnigt och raljerande om romance så blir jag arg. Jag låter dem inte komma undan. Man kan inte skriva en superytlig artikel och klaga på hur ytlig romance-genren är. Det går inte hem hos mig. Då skriver jag genast ett mejl till journalisten. Ibland ringer jag till och med upp och håller mitt brandtal om romance, haha. Romance är världens största bokgenre – varför ska den behandlas nonchalant?

Att hon kan formulera sig – gärna snabbt och dräpande – är hennes främsta vapen, konstaterar hon.

Simona är psykolog med kbt-inriktning. Hon hann arbeta med klienter i 15 år innan hon debuterade som författare. Sedan några år tillbaka har hon lagt psykologyrket på hyllan och är numera författare på heltid.

– Jag var 40 år när jag kom ut ur romance-garderoben. Men jag har fortfarande varit psykolog längre än jag varit författare. När jag var ung hankade jag mig fram på olika jobb utan att riktigt veta vad jag ville göra. Jag började på juristlinjen men den var inte för mig. Till slut valde jag psykologprogrammet. Jag drevs av någon slags skräck över att inte ha ett riktigt jobb.

Behov av ensamhet

Simona är uppvuxen i ett bildat och intellektuellt hem. Föräldrarna kom från Prag och flydde till Sverige på 60-talet. Mamma var läkare, som senare gifte om sig med en annan läkare. Pappa var filmregissör. När familjen skulle göra “något kul på helgen” gick de på filmfestival och såg svartvit film från öst.

– Mina föräldrar var superintellektuella. Och jag var en udda fågel. Jag tyckte om helt andra saker och jag upplevde att det inte fanns utrymme för det. När jag var liten läste jag Mitt livs novell och älskade Dallas. När jag senare i livet läste film på universitetet var jag den enda i klassen som gillade actionfilmer. Jag har alltid varit annorlunda. Men när jag började skriva romance så hittade jag äntligen hem.

Vad betyder det att hitta hem?

– Det är väl vad alla människor egentligen förtjänar, tänker jag. Att vara 50 plus och få göra det man älskar är en sådan ynnest. Jag jublar när måndagen kommer och jag får sätta igång och jobba.

Hon är lycklig och hon tror att det beror på att hon lever efter sina värderingar. Hon gör inte avkall på det
som är viktigt för henne.

– Jag behöver till exempel vara ensam. Det är underbart att sitta på Grand Hôtel och dricka afternoon tea och diskutera författarskap med en journalist. Men det bästa med den här dagen kommer ändå vara att komma hem.

– Jag har god självkännedom. Jag vet vad som är viktigast för mig – mina barn. Ingenting kan mäta sig med mina barn. Men sen kommer jobbet. Jobbet är näst viktigast. Jag gillar mina vänner men jobbet är ännu viktigare och därför lägger jag mycket tid på det. Var och en måste hitta sin grej och sina värderingar.

Simona lever utan partner. Då och då blir hon uppvaktad men här och nu vill hon leva ensam. Nu är det snart nio år sedan hon skilde sig.

– Det var inte jag som ville skiljas. Jag var ledsen i många år. I många fler år än vad jag trodde att folk var ledsna. Då var det tur att jag hade romanceböcker att läsa. Jag brukar säga att det var romance som tog mig genom skilsmässan.

Tål stress sämre

I höstas kom Simonas senaste bok, Bara lite till, som handlar om att finna sig själv på en plats där man inte alls passar in. Storstadstjejen Stella blir strandsatt i Laholm och sen går det som det går.

– Romance är den ultimata feelgood-genren. Och min nya bok är en tydlig flirt med feelgoodläsarna. Både omslaget och miljön andas feelgood. Det bara blev så. Alla mina tidigare böcker har utspelat sig i storstadsmiljö men nu blev jag sugen på att skildra en småstadsmiljö.

I arbetet med boken har hon hängt mycket i Laholm – den lilla staden i Halland där boken utspelar sig.

– Som vanligt har jag gjort mycket research. Jag har intervjuat bönder, fikat på alla ställen där det går att fika och fått bo i den lokala bokhandlarens gästlägenhet. Självklart skulle bokens stora releasefest hållas i just Laholm. Biljetterna gick åt i ett nafs. Jag är otroligt nära mina läsare. Vi är ifrågasatta och därför stöttar vi varandra.

– Jag märker det också när jag träffar de stora amerikanska romanceförfattarna, de är inte alls snobbiga. Det är mer: “Kom så tar vi ett glas.” Det där med att kvinnor inte stöttar varandra måste vara en av de största myterna som finns.

Sconesen är uppätna, det är fredagsstämning i baren och vi konstaterar att vi faktiskt har en helg framför oss. Jag undrar om Simona ska vara ledig?

– Vad är det att vara ledig? Jag fattar knappt frågan. Att vara ledig – är det att ligga och titta på serier? Vara ute i skogen? Läsa och skriva är mitt jobb men det är sådant som andra människor sysslar med när de är lediga. Semester är inte riktigt min grej. Jag är rädd att jag aldrig ska komma igång igen. Samtidigt märker jag att jag har varit väldigt sliten under en period. Jag behöver vila.

Simona visar upp sin anteckningsbok där hon skriver upp nya idéer. Senast antecknade hon en påminnelse till sig själv: “Säg nej!”

– Jag måste bli bättre på att tacka nej till saker. Jag går upp i varv väldigt lätt. Jag har inte fått en diagnos på utbrändhet men jag märker att jag tål stress dåligt numera. Man ska inte diagnostisera sig själv men jag har haft alla tecken på utbrändhet.

– Men jag har ett bra knep: Så fort jag blir trött så lägger jag mig ner. Pang bom. Jag lägger mig raklång i soffan eller sängen. Det brukar hjälpa. Efter en paus är jag redo att jobba igen.