• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Det är glädjen i Kristin Kaspersens liv

    För Kristin Kaspersen har positivt tänkande blivit en viktig del av livet. Hon har lärt sig den svåra konsten att förändra när något känns fel.
    – Det gäller att inte fastna i de negativa tankarna som bara stjäl energi.

    Det är glädjen i Kristin Kaspersens liv

    Kristin Kaspersen kommer in på sitt stammishak, mitt emot sin lägenhet på Östermalm i Stockholm, med hunden Minoo tätt intill sig. Hon har just varit på ett möte och efter vårt samtal ska hon vidare till nästa.

    När vi någon minut senare sitter ner vid ett bord säger Kristin att ingen dag är den andra lik i hennes
    arbetssituation som frilansare.

    – Ibland kan jag önska att åtminstone ett par dagar var mer fasta med samma tider och arbetsuppgifter, säger hon men menar samtidigt att hon trivs väldigt bra med tillvaron just nu.

    Och är det något som Kristin är missnöjd med i sitt liv då frågar hon alltid sig själv om det är något som går att förändra för att situationen ska kännas bättre.

    – Jag ska ge ett exempel. Tidigare var mitt köksbord mitt kontor. Men jag saknade ett sammanhang och energin från andra. Idag hyr jag istället en kontorsplats där det sitter andra kreativa och härliga tjejer. Jag är glad att jag tog tag i min känsla av att något saknades.

    Kristin säger att det bara är man själv som har ansvaret för att ens jobb ska bli ännu roligare eller mer givande. Kristin radar upp fler exempel på situationer i vardagslivet då man faktiskt har en möjlighet att förändra sina egna tankar. Istället för att börja morgonen med att klaga på regnet så kan man till exempel känna sig tacksam för att naturen får det den behöver.

    Träna tacksamheten

    Det har gått några månader sedan Kristin släppte sin bok om tacksamhet men det är en bok som aldrig slutar vara aktuell.

    – Det är min mest personliga bok – mina egna bilder och texter som jag skrivit, ofta med utgångspunkt i bilderna. Jag har fått så mycket fin respons, bättre än jag någonsin hade vågat hoppas på.

    Kristin berättar att man kan träna upp sin tacksamhet och hur man kan lära sig att tänka mer positivt. För henne satte de här reflektionerna igång, mer på allvar, för ungefär 13 år sedan då hon var ute på turné tillsammans med Jana Söderberg.

    – Det var under en period då jag var mitt uppe i familjelivet, tillvaron var stressig och vi bodde i hus med allt vad det innebär. Jag minns då hur Jana tipsade mig om att se på min tillvaro från ett helikopterperspektiv.

    – Vi hade en stor lönn i trädgården och jag minns hur jag föreställde mig själv sittande uppe i trädet. Jag tittade ner på mig och barnen och funderade på hur stora de olika problemen egentligen var som kunde göra mig irriterad. Hur farligt är det att det till exempel ligger lite slängda kläder på golvet?

    Kristin började på allvar att fundera på frågor som: "Hur kan jag tänka istället?" Och: "Vad kan jag förändra?"

    – Man kan inte förändra det som redan hänt men man kan ändra på sina negativa tankar så de blir positiva och lägga fokus på det som får oss att må bättre. Det gäller att inte fastna i de negativa tankarna som bara stjäl energi.

    Hunden Minoo är Kristins ständiga följeslagare i vardagen.

    Tacksam för sönerna

    Kristins mentala inställning till livet verkar ha gett resultat. Emellanåt går hon på en slags undersökning där hon låter sin kropp bli skannad. Häromdagen var hon där och fick veta att de ämnen som utsöndrar stress har aldrig varit så låga i hennes kropp som nu.

    – Ja, trots att det kanske borde visat tvärtom med tanke på vad vi har gått igenom i familjen under de senaste åren, sådant som ofta utlöser stress, hade jag fantastiska resultat. Det är fascinerande att se att mina värden nu var så bra, säger Kristin.

    Den största tacksamheten i Kristins liv är den hon känner för sina två söner. Filip bor inte längre hemma och Kristin erkänner att det där är en konstig tid när ens barn plötsligt inte bor under samma tak.

    – Man är så van att ha sett dem varje dag i 20 års tid så visst är det en tomhet som infinner sig. Jag kommer att sakna att ha dem nära och det känns konstigt att inte ha dem hos mig. Jag vill så klart att barnen ska ge sig ut i världen, men jag saknar Filip och jag kommer sakna Leon den dag han flyttar hemifrån.

    – Min uppgift är att hela tiden visa att jag finns här för dem, oavsett. Det spelar ingen roll hur gamla de är, jag kommer alltid vara deras mamma och alltid känna en oro för att det ska hända dem något.

    – På sätt och vis blev kanske Filips flytt tuffare för hans lillebror än vad den blev för mig. De älskar varandra lika mycket men Leon blev "lämnad hemma" medan Filip gav sig ut på ett nytt äventyr.

    Väljer inställning

    För några månader sedan fyllde Kristin 50. Hon kan inte förstå den ångest folk pratar om, och ständigt frågar henne om, inför att bli äldre.

    – Jag älskar livet och vill vara med så länge som möjligt. Jag känner mig glad över att åldras, inte minst för det innebär att jag bär på så mycket mer erfarenhet. Och jag har massor av vänner som är allt ifrån 20 till 70 år gamla. Ja, vi blir äldre! Kan vi förändra det? Nej. Vill jag förändra det? Nej.

    Kristin tror att det viktiga är vad vi väljer att fylla våra liv med, istället för att räkna åren som går.

    – Människan ser, av sin natur, de negativa sakerna starkare än de positiva. Det finns inlagt i oss att göra upp en plan om det värsta skulle inträffa. Men min mamma brukade säga: "Varför ska man vara arg när man kan vara glad?" Och så är det, man väljer sin inställning till livet.

    Nu är det inte så att Kristin aldrig känner sig låg eller kan känna oro över saker och ting i livet. Även om hon ser sig som en stark tjej så beskriver hon hur hon kan vara väldigt skör och liten emellanåt.

    – Jag tycker det är skönt att få vara liten och är inte rädd för att visa dessa känslor för någon annan. Numera lever jag som singel och har ingen man nära inpå som jag kan få vara liten hos eller bli omhändertagen av. Men jag har andra i min omgivning. En person som jag känner så med är min pappa.

    Kristin liknar sin far Kjell Kaspersen vid ett stort träd med djupa rötter och stadiga grenar.

    – Pappa är tryggheten personifierad för mig. Han säger inte så mycket utan lyssnar, har inga fördomar eller värderingar utan bara är. Hos honom får jag krypa upp i soffan, bli liten och så gör han våfflor till mig och barnen.

    Kristin är tacksam över den värme hon mött efter mamma Lill-Babs död men nu vill hon och Malin kunna sörja i fred.
    Foto: TT

    Längtar du efter att träffa någon?

    – Ja, det är klart att jag längtar och ser fram emot det. Det blir ofta så knäppa rubriker på sådant här oavsett vad jag svarar. Men jag vill och kommer att leva med en man. Jag ser mig inte själv leva ensam resten av livet. Men jag letar inte och mår så väldigt bra i mig själv, så jag måste inte ha någon annan för att bli lycklig.

    – Jag har ingen klar bild av den man jag fastnar för, då stryker man ju automatiskt bort så många, sådana personer som jag kanske egentligen skulle behöva i mitt liv. Men jag attraheras av människor som är drivande men även människor som hittat sin balans och är grundade i sig själva.

    Vad tror du är kärnan i en sund och kärleksfull relation?

    – För mig är glädjen och tilliten de viktigaste delarna. Att man har roligt tillsammans och att man går bredvid varandra och den ena inte ställer sig framför den andra. Man bekräftar den andre när man vill bekräfta, inte när man söker bekräftelsen. Jag vill ha en rolig och okomplicerad relation och så tror jag det blir när båda i ett par är trygga i sig själva.

    Du insåg först i vuxen ålder att du har adhd. Hur yttrar sig denna för dig idag?

    – Jag är ju som jag är. Det är inget jag går runt och tänker på för jag vet ju inget annat. Min adhd har gjort mig extremt kreativ men visst påverkade den min skolgång. Skolan var ju ännu mer fyrkantig då, än vad den är idag, men fortfarande handlar hela skolsystemet om att man ska visa vad man kan läsa och skriva på olika prov. Skolan är enormt prestationsinriktad inom just dessa färdigheter.

    – Förr blev människor bönder, jägare eller konstnärer. Men vi bestämde att alla skulle bli tjänstemän och byggde upp en skola efter den typen av personlighet. Det är självklart superviktigt att kunna läsa och skriva. Men varför inte se barnens personligheter och uppmuntra det som de är duktiga i?

    – Det är jätteviktigt att vi föräldrar inte ytterligare göder detta och bara berömmer barnen för de mål de gör på matchen eller för det A de får på sitt prov. Då tror de att deras värde sitter i prestationer. Hemma ska de i alla fall kunna bli sedda för dem de är.

    Vad har du för framtidsdrömmar?

    – Jag har inte så många drömmar utan fokuserar på det som är här och nu. Har man drömmar långt fram som man går och längtar efter är det lätt att missa olika saker på vägen.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!