Julen är traditionernas tid. Många av oss har något som vi gör jul efter jul och som vi tycker är lika roligt och fint varje år. Samma sånger, samma mat och samma tv-program – och alla ska ställa upp. Att bryta mot traditionerna får man nästan inte göra.
Men det gjorde jag! Under många år hade jag en egen tradition och det mest förbjudna var att den sammanföll med Kalle Anka på tv klockan tre på julaftonen. Just då gick jag en runda och tittade på vinterfåglar, inne i stan!
Vi bodde under de här åren i ett radhus i Malmö, inte långt från havet. En promenad genom ett villaområde, sen över en stor gräsplan med anlagda fotbollsplaner och till sist över en nedlagd järnväg. Där började havet! Ett fantastiskt läge.
Jag vet inte riktigt hur det började, förmodligen av en slump. På den tiden fanns inte så många tv-kanaler som konkurrerade om tittarna. Jag tror att större delen av svenska folket satt bänkat framför tv:n när Bengt Feldreich sjöng i rutan och önskade god jul tillsammans med Kalle Anka och hans vänner.
Aldrig var staden tystare än då. Inga bilar, inga bussar, inget oväsen alls. Att ta en promenad kändes som att vara ensam i hela staden. Det var helt enkelt en överraskande och underbar upplevelse.
Dunge för hornuggla
Först gick jag alltså genom ett villaområde. I trädgården till ett stort gult hus fanns två olika fågelbord. I det här huset måste det ha bott en familj som verkligen älskade fåglar. På långt håll hörde jag dem. Det var talgoxar, blåmesar, ibland en nötväcka, domherrar, större hackspett, en gång en nötkråka och så gott om gråsparvar och pilfinkar. Vanliga arter de flesta men jag stod länge och njöt av dem. För en gång skull, mellan tre och fyra på julafton, upplevde jag staden som riktig natur.
Nästa stopp brukade jag göra invid en liten talldunge i en ganska stor trädgård. Om jag kikade noga upp bland de översta grenarna brukade det sitta någon övervintrande hornuggla där. Om jag gick nära staketet och spanade på marken under tallarna låg det alltid spybollar, klumpar av ben och hår som ugglorna inte kunnat smälta och därför stött upp.
Gräsplanen med de anlagda fotbollsplanerna var inte lika rik på fåglar även om jag ett år skrämde upp en liten flock vinterhämplingar ur några vinterståndare av kardborre som stod kvar intill en målställning.
Nu var jag nere vid stranden. Vissa jular låg havet helt öppet, andra jular minns jag att det var is en bra bit ut från stranden. I vattnet brukade det finnas sothöns, gräsänder, några svanar, ibland någon övervintrande skäggdopping ganska långt ut och så gott om måsar och trutar. Alla vanliga arter men i den rofyllda tystnaden mycket njutbara. Oftast var jag ju helt ensam, inte en annan människa inom synhåll. Bara jag som njöt och lyssnade på stadens natur.
Roliga vadare
Själva stranden får man inte glömma bort. När det inte finns folk som skrämmer bort fåglarna kan roliga vadare springa där. Aldrig ska jag glömma skärsnäppan som kutade fram och tillbaka i vågskvalpet en jul. Eller de två berglärkorna som höll till en liten bit längre upp från vattnet. Det här var fågelarter som jag misstänkte att man bara kunde se just på julafton mellan tre och fyra.
När jag stod där och beundrade dem undrade jag varför bara jag kommit på idén att studera stadens fåglar under denna, den tystaste av årets alla timmar i stan. När mörkret föll och jag kom hem berättade jag för resten av familjen om mina upplevelser men varje år fick jag ta min promenad alldeles ensam.
Nu är det ganska många år sedan. Jag tvivlar på att det är lika stilla och tyst numera. Men jag ska faktiskt göra om min julaftonspromenad i år. Kolla i trädgården med fågelbordet, kika upp i tallarna och gå ner till stranden. Man vet ju aldrig, kanske denna min jultradition fortfarande har mycket att bjuda. Det vet jag snart! God jul!
