• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Peter Jöback har försonats med sitt förflutna

    Såriga familjerelationer och betungande hemligheter är temat för filmen Jag kommer hem igen till jul med Peter Jöback i huvudrollen. Manuset är inspirerat av Peters eget liv. Vid 35 års ålder lyckades han äntligen göra sig fri från den känsla av skuld och skam som han burit på ända sedan barndomen.

    Peter Jöback har försonats med sitt förflutna

    För första gången på flera år lämnar världsstjärnan Simon hemmabasen Los Angeles för att återvända till sin svenska barndomsort. Där väntar ett fullskaligt julfirande med den närmaste släkten. Men trots det yttre gemytet med stämsång runt middagsbordet, trumpetfanfarer och paketrim är det något som skaver hos såväl Simon som de flesta andra i sällskapet.

    Traumatiska händelser i det förgångna och nedtystade familjehemligheter kastar sina obönhörliga skuggor över julfirandet och förvandlar högtiden till något helt annat än vad det var tänkt. Det är grunddragen i filmen Jag kommer hem igen till jul, där Peter Jöback gör huvudrollen. Filmen bygger på en idé av Peter själv. Det första lilla fröet till filmen såddes redan för snart 18 år sedan då Peter hade hamnat i återvändsgränd både yrkesmässigt och privat.

    – 2002 var ett riktigt skitår för mig. Dels var jag olyckligt kär, dels fick min nya popskiva dålig kritik och sålde inte heller speciellt bra. I det läget blev jag inkallad till ett möte hos mitt skivbolag. Min manager hade förvarnat om att skivbolagsfolket tänkte komma med ett förslag som jag skulle ogilla, och hon fick rätt. "Vad skulle du säga om att göra en julskiva?" var frågan som ställdes. Jag tittade bestört på dem och svarade: "Skämtar ni? Det känns alldeles för desperat att ge ut en julskiva, speciellt när man bara är 32 år gammal. Det brukar ju vara bland det sista man gör i karriären."

    När skivbolaget slängde in lockbetet att de tänkt att albumet skulle produceras av den framgångsrika musikproducenten Lars Halapi, som bland gjort sig känd för sitt lyckosamma samarbete med Sophie Zelmani vars musik Peter är ett stort fan av, blev han något välvilligare inställd till förslaget. Men det var ändå med lågt ställda förväntningar som Peter begav sig till Lars studio för ett första trevande möte.

    Började gråta
    – När jag kom in i studion slog Lars de första ackorden till Jul, jul, strålande jul. Då var det som om en uppdämd damm inom mig brast. Låten träffade mig rakt i hjärtat och fick mig att börja gråta. Alla minnen från min turbulenta uppväxt kom tillbaka när jag hörde den. Arbetet med skivan blev början på min långa resa mot att försonas med mitt förflutna.

    Kanske var det personliga anslaget en del av förklaringen till att slutresultatet, albumet Jag kommer hem igen till jul, blev en sådan braksuccé. Skivan toppade albumlistorna när den kom ut och har med tiden blivit en klassiker som sålts i runt 600 000 exemplar. Men den allra största vinsten för Peter var att arbetet med skivan fick honom att börja bearbeta sin stökiga uppväxt med alkoholism i familjen och sexuella övergrepp.

    – Jag gick mycket i gruppterapi. När jag hörde de andra deltagarnas berättelser om olika familjehemligheter insåg jag att det fanns en väldig allmängiltighet i min egen historia. Efter att jag kommit ut på andra sidan tillbringade jag ett år i New York. I samband med det träffade jag några manusförfattare för att få hjälp med att skriva ett synopsis på ett filmmanus baserat på mina egna upplevelser.

    Idén hamnade så småningom på den svenska manusförfattaren Daniel Karlssons skrivbord. Peter understryker att filmen, med musik från albumet med samma namn, är inspirerad av hans eget liv men att berättelsen liksom karaktärerna är fiktiva. Filmens inledningsscen är den enda som till punkt och pricka är återskapad från verkligheten – en julafton för 38 år sedan då 10-åriga Peter sjöng för den församlade släkten, ackompanjerad på piano av sin 16-åriga bror Mikael.

    – Vi har kopierat scenen från en sparad videoinspelning där det framgår hur entusiastisk släkten är inför mitt framträdande – jag var ju ett teaterbarn. När jag sjungit klart och applåderna avklingat säger brorsan att han ska sjunga en låt. Då börjar folk plötsligt lite ointresserat att mingla framför kameran.
    Den nämnda scenen fanns från början inte med i manuset. Syskonrelationen mellan två vuxna bröder som lever helt olika liv stod då liksom nu i förgrunden, men deras relation återgavs enbart ur den yngre broderns perspektiv, vilket Peters bror Mikael reagerade över då han fick läsa det första manusutkastet.
    – "Jag har också varit en del av vår familj", påminde han mig. Efter det ändrade vi så att filmen växlar fokus mellan de två brödernas perspektiv och man får följa båda två. Jag kommer hem igen till jul är tillägnad Mikael. Jag ville göra den här filmen för honom och lyfta honom på det sätt som han förtjänar.

     

    Peter och hans sex år äldre bror Mikael har ett bra förhållande idag, men så har det inte alltid varit.

    Inte alltid så lätt
    När vi kommer in på syskonskapet väljer Peter sina ord med omsorg. Han vill inte lämna ut sin bror och deras relation för mycket, men visst förstår han att det inte alltid varit lätt att vara syskon till någon som han själv som med sitt kändisskap tagits så mycket utrymme.

    – Jag och Mikael har en helt okej relation idag. Vi umgås inte jättemycket, men jag älskar honom och känner till hundra procent att vi finns där för varandra. Vid vår mammas begravning blev det särskilt tydligt att det finns en stark samhörighet mellan oss. Så har det inte alltid varit. Vi har båda kommit fram till att vi egentligen är två ensambarn, vilket till viss del har att göra med den sexåriga åldersskillnaden. Våra föräldrar var inte heller så bra på att bygga upp ett starkt band mellan oss.

    Barndomen präglades av ett problematiskt förhållande till den alkoholiserade pappan och mamman som var medberoende. Det faktum att Peter kom från en familj som inte fungerade gjorde honom till ett tacksamt byte för en pedofil på teatern där han jobbade som barn. Såväl de sexuella övergreppen som pappans drickande sopades under mattan av vuxenvärlden, vilket gav efterverkningar långt upp i vuxen ålder.

    – Ända fram till 35 var jag ett vilset barn i en vuxen mans kropp. Vändpunkten kom efter att jag lagt in mig på ett behandlingshem i London. På behandlingshemmet fick jag göra en lista över allt som fick mig att må dåligt. Terapeuterna förklarade att det mesta som jag kände skuld och skam över var sådant som vuxna hade lagt på mig som barn. "Du är 35 år nu och kan själv bestämma hur du vill leva ditt liv", sa de. Det var en stor befrielse när jag förstod att jag hade ansvar för mina egna val.

    Sedan den dagen har Peter ett helt annat förhållningssätt till sina barndomstrauman.

    – Att i gruppterapi möta andra med liknande upplevelser var det som gjorde mig frisk. Mitt nya liv började när jag kunde göra mig fri från skulden och skammen. Därmed inte sagt att livet är enkelt. Det kommer alltid nya problem, men jag relaterar dem inte längre till min uppväxt. Med tiden har jag lärt mig att bära min barndom som en krona på huvudet. Utan mina erfarenheter hade jag inte varit den jag är idag, konstaterar han och blickar tankfullt ut över den vackra Grisslingefjärden utanför fönstret.

    Mamma var onåbar
    Terapin blev också första steget till en försoning med föräldrarna, även om Peter ensam fick stå för den. Pappa Arne dog i cancer redan då Peter var 22 år. Kort därefter började mamma Monica försvinna bort i en demenssjukdom.

    – Mamma var onåbar från att jag var ungefär 26. Vid den tiden hade jag ännu inte kommit så långt att jag förstod att jag behövde uppriktiga samtal med henne för att rensa luften mellan oss. Jag önskar att jag hade haft möjligheten att prata ut med mina föräldrar, men jag är tacksam över att det var möjligt att uppnå en viss försoning ändå. En förutsättning för det var att jag under terapin fick tillåtelse att ge utlopp för min ilska mot dem.

    Senare tog han det där efterlängtade samtalet med sin mamma.

    – Även om jag inte kunde få någon respons från henne var det ändå betydelsefullt att få säga det jag ville ha sagt. På ett lugnt sätt förklarade jag att allt nu var okej och att jag mådde bra. Idag känner jag en enorm kärlek till både henne och pappa.

    Peter fick en ny förståelse för sin pappa då han långt efter faderns död genom släktingar fick veta att han livet igenom släpat runt på ett tungt bagage från sin egen barndom.

    – Nu när jag känner till hela min pappas historia är jag inte förvånad över att allt blev som det blev. Tyvärr var han inte klok nog att ta tag i sina problem. Jag tror att han hela sitt liv sökte bekräftelse och revansch för sin uppväxt.

    Revanschlust var också länge Peters egen drivkraft.

    – Roten till det var nog främst att jag aldrig blev bekräftad av min pappa på det sätt som jag hade velat. Revanschlust kan vara en jättebra drivkraft kortsiktigt, men i längden ger den ingen tillfredsställelse. När man kommit vidare till nästa steg vill man bara ta sig ännu längre.

    Blev pappa för första gången
    Peter har aldrig varit rädd för att lägga ribban högt. Ibland har andra sett hans mål som orealistiska.
    – Nästan alla som jag jobbade med inom musikalbranschen i Sverige sa att det var omöjligt att ta sig till Broadway. När jag hörde det väcktes den där revanschlusten igen. Jag kan fortfarande ta fram den när jag behöver den.

    Med den stora genombrottsrollen som Robert i Kristina från Duvemåla gick Peter från att vara känd till att bli erkänd. Samarbetet med Björn och Benny öppnade dörren på glänt till en internationell karriär, men fortfarande var det upp till Peter själv att förvalta chansen han fått genom att bevisa sin kapacitet för kräsna producenter med horder av kompetenta musikalartister att välja mellan. Via roller i Londons West End blev drömmen om Broadway till slut sann. 2013 gled han in på en gondol på Broadwayteatern The Majestic Theatres scen i huvudrollen som fantomen i The phantom of the opera. Samma år blev Peter pappa för första gången. Rollen som familjefar påverkar i viss mån vilka jobberbjudanden han väljer att tacka ja till.

    – Jag vill inte vara borta för mycket från mina barn. Samtidigt tycker jag det är viktigt att inspirera barnen att följa sina drömmar. Ibland tar jag med dem till teatern för att de med egna ögon ska få se hur mycket jag älskar mitt jobb.

    Peter blir känslosam när föräldraskapet kommer på tal.

    – Kärleken som man känner till sina barn är så mäktig. Jag ser det som en gåva att få vara med och guida mina döttrar och ge dem bra förutsättningar inför framtiden. Mitt mål som pappa är att mina barn ska bli det bästa de kan utifrån sina egenskaper och ambitioner. Jag vill inte påverka dem i deras val. När tiden är mogen för dem att stå på egna ben hoppas jag att de är så starka och oberoende individer som möjligt, men att de samtidigt alltid vet att vi föräldrar finns där om de behöver oss.

    Vill nå toppen vid 50
    Efter att Häxorna i Eastwick spelats klart i vår planerar Peter att ta en paus från musikteatern.
    – Jag känner en längtan efter att fokusera mer på skådespeleriet. Att få göra film, tv och renodlad talteater, och vid sidan av det låta min egen musik få ta större plats, förklarar han.

    Trots huvudroller i West End och på Broadway, utsålda arenaturnéer och Svensktoppsrekord känner han inte att han nått sin yrkesmässiga kulmen ännu. Den riktiga höjdpunkten ska förhoppnings infalla om sådär ett och ett halvt år då Peter uppnår 50-årsstrecket.

    – Jag har alltid sagt att jag ska nå toppen av min karriär när jag är 50. Ända sedan jag som barn kom in i teatermiljön och träffade äldre kollegor som Jarl Kulle, Jan Malmsjö och Barbro "Lill-Babs" Svensson har jag tänkt: När jag fyller 50 ska vara lika bra som de. Det handlar inte om att jag siktar mot att vara den största artisten då utan att jag vill vara den bästa möjliga versionen av mig själv.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!