En brant backe omgiven av underligt svarta, nästan klaustrofobiskt påträngande husväggar leder till S:t Johannes kyrka. Detta är en av Stockholms äldsta och mest beryktade spökplatser, belägen högst upp på Brunkebergsåsen på Norrmalm.
När man närmar sig backens krön med kyrkogårdens alla gravstenar och kors ovanför huvudet, känns det nästan som om man själv likt en vålnad är på väg att tränga upp ur jorden.
Vid kyrkogårdsmurens ena hörn finns en sten utan namn. Från gravens djup ropar de döda … För det sägs att den som lägger örat tätt intill marken kan förnimma ett dovt muller, ett mörkt sort av röster som sakta stegras till skrik, viskningar och rop nerifrån den svarta mullen …
Genom århundradena har de mest hårresande berättelser florerat kring denna historiska begravningsplats. Det har talats om en obeskrivbar varelse som kommit upp ur jorden, om förruttnade kroppar som kastats över muren nattetid, om svarta mässor och flammande lågor på gravarna, om en liksvepning som fått ett barn i sitt våld.
Även på senare år har människor haft kusliga upplevelser kring S:t Johannes kyrka. Flera personer som bor i kvarteren omkring ska i skymningen sett någonting mycket egendomligt röra sig på grusgångarna. Man har beskrivit detta som ett antal jättelika, svartaktiga siluetter som förflyttat sig framåt mellan gravstenarna med otäckt ryckiga rörelser. Skepnaderna har haft mänskliga konturer men ändå liknat något annat – oklart vad – enligt dessa vittnen. Vad som orsakat det underliga fenomenet tycks förbli en gåta.
Kunglig glans
På kyrkogården träffar vi Erland Ros, hovpredikant, skribent och en mycket kunnig Stockholmsguide. Under många år var han präst i S:t Johannes församling och numera leder han varje år en dramatiserad vandring på Döbelnsdagen den 24 augusti, till minne av den ärorike general von Döbeln som vilar på kyrkogården. Under hösten kommer han också ut med en bok om Stockholmshistoria.
Erland har alltid intresserat sig för de många märkliga spökhistorier och sägner som så länge varit i omlopp kring S:t Johannes kyrkogård.
– Redan på 1200-talet ska det ha funnits bebyggelse på Brunkebergsåsen och här uppfördes ett hospital dit spetälskesjuka kom för att dö. Detta betraktades tidigt som en mycket skrämmande plats, hemsökt av vålnader och osaliga andar, som ingen gärna besökte efter mörkrets inbrott, berättar han.
– Den nuvarande kyrkan, i vinrött tegel, stod klar år 1890. Den har ett av Stockholms högsta torn och är byggd i en tidstypisk praktfull, nygotisk stil. Men kyrkogården är betydligt äldre än så och har varit begravningsplats sedan 1600-talet. Här fanns då bara ett enkelt träkapell omgivet av en miserabel fattigkyrkogård.
Nedanför den höga Brunkebergsåsen (vid nuvarande Jarlaplan) låg på den tiden en stor sjö som efterhand blev till det stinkande “Träsket”, en avstjälpningplats för sopor och latrin. Kring detta träsk bodde samhällets utstötta och där stod också de medeltida straffredskapen spöpålen, trähästen och skampålen, som flyttats hit från Stortorget.
– Men trots detta fick kvarteren kring kyrkogården en viss kunglig glans i slutet av 1700-talet. Den berömda spåkvinnan mamsell Arfvidsson hade då sin bostad här. Hon ansågs ha en sällsynt förmåga se in i framtiden, delvis för att hon lyckades hålla sig välinformerad om intrigerna på högsta nivå. Med hjälp av kaffesump och en mystisk tavla dold bakom ett skynke gjorde mamsell Arfvidsson sina förutsägelser som påfallande ofta slog in.
Mest berömd är den spådom kung Gustav lll ska ha fått år 1792, då han blev varnad för månaden mars och för en man i röd kappa. Den enda i hans närhet som var klädd så var baron Ribbing, en av de tre sammansvurna kring skottet på maskeradbalen den 15 mars samma år!
– Detta var en period, kanske inte helt olik vår egen, då upplysningstidens förnuftstro förbyttes i ett stort intresse för mystik och ockultism, särskilt vid hovet. Kungens bror hertig Karl och andra, högt uppsatta personer bedrev spökjakt på kyrkogården och roade sig med att skrämma förbipasserande på nätterna med utstuderade påhitt och förklädnader.
Mytomspunnen sekt
Från dessa år härstammar många skräckinjagande historier, där det är svårt att skilja iscensatta spökerier från verkliga.
Det har viskats om hemliga seanser inne i kyrkan och om svarta mässor vid midnatt för att uppväcka de döda. Väldiga eldslågor ska då ha flammat upp ur gravarna, samtidigt som portarna öppnades med ett våldsamt dån och ett iskallt, vitt ljus strömmade ut! Händelser som aldrig fått någon naturlig förklaring och det är oklart hur långt tillbaka i tiden de utspelat sig.
Tror Erland Ros då själv på spöken?
– Ja, det kan jag nog säga, även om jag aldrig sett något. Men det skulle vara mycket intressant att verkligen göra det. Jag är övertygad om att människors personligheter, tankar och känslor överlever den fysiska kroppens död och kan ge starka avtryck på vissa platser, säger han.
Vi går fram till kyrkogårdens kanske mest kända gravsten, rest över en mytomspunnen sekt från 1700-talet.
– De kallades Främlingarna och har troligen bidragit en hel del till områdets kusliga rykte. Detta var en grupp djupt religiösa pietister som levde oerhört asketiskt. Alla var klädda i vadmal och männen hade långa, vildvuxna skägg. Främlingarna vägrade gå i kyrkan, som de avskydde, och tog avstånd från ritualer som dop, konfirmation och vigsel som de ansåg fjärmade dem från Gud.
Men det mest uppseendeväckande var att de vägrade begrava sina döda. Istället lämnade man kropparna lite varstans på gatorna eller inne i skogen, där de fick ligga och ruttna som djurkadaver! Detta gjorde att de helt stöttes ut ur samhället och kom att leva i landsflykt under många år.
– Så småningom fick Främlingarna ändå en fristad på den ensliga gården Skevik utanför Stockholm. Senare gjordes en överenskommelse med S:t Johannes församling att Skeviksborna, som de nu kallades, trots allt skulle få en gemensam gravplats på kyrkogården.
– Det bestämdes att dödgrävaren tidigt på morgonen skulle gräva ner de avlidna i jorden helt utan ceremonier. Detta ledde till att Främlingarna nattetid kom vandrande genom stadens gator i långa, ringlande liktåg upp till kyrkogården. Där kastades de döda kropparna över muren, något som måste ha gett stoff till många ruggiga spökhistorier genom åren.
På den höga grå stenen står inga namn, bara inskriptionen:
ÅT MINNET AV
SKEVIKSBORNA
1746–1788
HÄR FINGO DE
HEMLÖSA RO
Eller, fick de kanske inte ro? För det sägs att den som vid midnatt lägger örat tätt intill stenen ännu kan höra dem viska där nerifrån den svarta jorden …
Lukt av förruttnelse
Vi går nu till den höga, mörkröda träklockstapeln som är kvar från 1600-talskyrkogården. Intill ligger en mycket gammal brunn av okänt ursprung, tillsluten med ett tungt lock. Omkring den löper ett högt och påfallande kraftigt järnstängsel.
Det var här som en fasansfull berättelse en gång tog sin början.
En sen kväll år 1699 kom en 12-årig flicka till hit för att hämta vatten. På väg därifrån såg hon plötsligt en egendomligt lång, vitaktig gestalt resa sig upp intill brunnen, som hon inte alls lagt märke till tidigare. Det var som om den kommit rätt upp ur marken.
– Men flickan blir trots detta inte alls rädd, berättar Erland. Hon var övertygad om att det bara var en av hennes kamrater som är klätt ut sig för att skrämmas. Det hade de sagt att de skulle göra, när de fick veta att hon tänkte gå till kyrkogården den kvällen.
Flickan bestämmer sig för att avslöja dem och griper tag i det gulvita linnet som omger den underligt storväxta mansgestalten. Hon skyndar sedan hem med en bit av det illaluktande tygstycket som hon ryckt loss från hans märkliga klädnad. På vägen tycks det förmultna i hennes hand.
– På natten vaknar hon av att någon står vid hennes säng – en väldig, oformlig kropp som sprider en fruktansvärd lukt av förruttnelse i rummet. Hon är lamslagen av skräck och förstår att hon mött en verklig vålnad vid brunnen och att det är en bit av hans liksvepning hon fått med sig hem!
Gengångaren återvänder sedan natt efter natt och den vidriga likstanken blir alltmer ohygglig för varje gång. Till slut går flickan tillbaka till kyrkogården. Där gräver hon ner vad som nu återstår av svepningsbiten i jorden, intill en gamla brunnen där den döde först visat sig.
Det berättas att hemsökelserna i och med detta upphörde men att flickan blev sjuk redan dagen efter och dog en kort tid efteråt. Det sägs också att hon innan dess genomgått en skrämmande förvandling, att hon förändrats och magrat till oigenkännlighet, tills hon liknade ett vandrande skelett, en halvt förmultnad kropp …
Andra hemsökta kyrkor och kyrkogårdar
Hedvig Eleonora kyrka, Stockholm
Inne i kyrkan ska församlingens alla döda läkare genom tiderna, och deras lika avlidna patienter, vissa nätter samlas på doctor Hallmanns gravhäll. Kanske blir de då själva skrämda av en annan, ännu äldre vålnad – Ladugårdslandets Vita Fru som genomkorsar byggnaden och försvinner rakt in i altartavlan. Vid handen leder hon ett huvudlöst barn.
Löfstads kyrksal, Östergötland
I Löfstads slotts gamla kyrksal spökar en hämndgirig huskaplan som tjänstgjorde här på 1600-talet. Han brukade då sjunga psalmerna med mycket hes och skrovlig röst. En fanatisk kyrkobesökare, som tyckte att han hädade Gud med denna osköna sång, slog brutalt ner den stackars kaplanen och knuffade ut honom genom fönstret. Men prästen återvände till Löfstad efter sin död. Och som hämnd sjunger han nu i kyrksalen sina älskade psalmer med hes och högljudd stämma, för tid och evighet!
Valla kyrka, Bohuslän
Stormannen Lauritz Olsson Green vilar i en pampig gravhäll under kyrkgolvet. Han levde på 1500-talet och lär ha varit en falsk och myglande domare som på ett olagligt sätt tillskansade sig stora landområden. Även efter sin död har den girige lagmannen fortsatt övervaka sina ägor. Då rider han upp ur graven på sin svarta häst och färdas i vild galopp till Valla Kyrkby, vidare till Tjörn, Mjörn och Ramsdalen. Vid gården Tunnevik vänder han om mot Valla igen, där han rider in i kyrkan och slutligen försvinner ner i sin grav.
Vännäs kyrkogård, Västerbotten
Vissa vinternätter kan man på Vännäs kyrkogård se en gammal böjd kvinna i ålderdomliga svarta kläder och huckle inne bland gravarna. Hennes ansiktet lyser overkligt vitt i mörkret. Med ett fjäderlätt språng rusar den gamla plötsligt över den flera meter höga kyrkogårdsmuren och försvinner spårlöst i tomma intet.
Akamella ödekyrkogård, Norrbotten
Här var det länge ett förskräckligt oväsen, eftersom man var missnöjd med ordningen på kyrkogården. Under perioder av hungersnöd och farsoter stjälptes benknotor och söndervittrade träkors utanför stängslet, för att ge plats åt nya kistor. De sägs att de döda blev kränkta över att behöva ligga på detta förfärliga ställe, där hundar och asätare drog omkring med ruttnande likdelar. Som hämnd förföljde deras osaliga andar människor i trakten. De ska också ha vridit nacken av en man ute på sjön!
