Gösta Linderholm: “Jag minns pappa gå hemifrån med gevär och ryggsäck”

Gösta Linderholm är en sprallig man med ett mörkt inre. Nu är han fyllda 78 år och har summerat sitt liv i en bok, In kommer Gösta – Minnen jag minns och en del jag helst vill förglömma. Om uppväxten, musiken, kvinnorna, människor han minns. En generationsberättelse från 1940- och 1950 talen, om “varför jag har blivit den jag är”, som han säger.

Humorn ligger alltid på lut hos Gösta, men också allvaret. Rätt som det är under vårt samtal glider blicken bort, och något annat skymtar där inne. Det brukar sägas att “människor utan djup och mörker blir inga bra humorister, bara ytliga pajaser”. För Göstas del handlar det om en barndom med rädsla och utsatthet, men också mycket ljus.

– Pappa drack för mycket. Det präglade hela vår familj, hela livet och ungdomen. Mamma skickade ut mig på gatan redan när jag var 7 år för att leta efter pappa. Det var ett förräderi, han försakade mig, valde bort mig för sprit och nöjen.

– Jag visste aldrig om pappa skulle komma hem efter jobbet eller om han skulle komma en vecka senare, och då göra sig hörd med att slå på dörren från farstugolvet liggande där i icke ståbart skick. Ingrid min mor kämpade en ojämn kamp med att försöka hålla allt samman. Jag blev pojken mellan pappa och mamma. “Vem vill du vara med nu när vi ska skiljas? Gösta välj!” Och där stod jag och grät mellan dem och sedan föll porslinet ut och täckte köksgolvet. Allt i kaos.

Gösta beskriver målande i boken ett litet barns ångest och ensamhet. Det var efter kriget, Gösta och många andra barn hade också skräckfyllda minnen från krigsåren.

– Jag minns pappa gå hemifrån med gevär och ryggsäck för att ta tåg till norska gränsen. När flyglarmet dånande täckte mamma och jag över fönstren med pappskivor. Och mitt i all otrygghet försökte jag läsa, rita och sjunga.

Fick vänta i trappen

Göstas pappa var kock, mamma servitris. Det blev inga syskon, vilket också är en sorg för Gösta.

– Efter deras jobb började festen. Det var många kvällar i kalla trappuppgångar i väntan på mina föräldrar som kom från kök och restaurang. Det har satt spår. Men min mamma Ingrid sa alltid “Gösta, du ska följa sommarvägen i din själ”. Det har jag tänkt på många gånger genom åren när jag åkt på smällar.

Sommarvägen, den som leder till glädje och ljus, bort från mörker och ångest. Pappa Gunnar dog när Gösta bara var 18 år, de hann aldrig försonas.

– Det finns mycket smärta i mina sånger, säger han.

Men också den livsglädje som han fått med sig. Pappa och mamma sjöng mycket. Ferlin, Taube, Bellman, Dan Andersson. Gösta fick utbilda sig till konsertpianist.

– Vi hade det knapert, men mamma köpte ett piano – fast hon inte hade pengar. Jag fick ta privatlektioner för en äldre dam, hon var utarbetad och somnade en dag och slog huvudet i tangenterna. Men jag spelade vidare, jag älskade det!

Han berättar gärna om sin kära Panamahatt, ett minne av pappa.

– Jag blev till på en amerikabåt. Pappa knackade på mammas hytt mitt i natten och klev in. “Och han hade hatten på sig hela natten när du blev till”, berättade mamma för mig. “Han var lika galen då som du är nu”, brukade hon säga. Jag har musiken och det tokiga från pappa, poesin från mamma.

Hemska minnen

Gösta är full av dråpliga historier, och hemska minnen. Av skrik, bråk, fylla och våld.

– Pappas syster våldtogs och mördades. Den smärtan bar min far Gunnar med sig i hela sitt liv. Han var fattig. För att börja ett nytt liv vandrade han tillsammans med en vän på tågrälsen från Östersund till Stockholm. Där utbildade han sig till kock. Mamma Ingrid är ett ljust minne. Hon var fantastiskt stark. Och jag har alltid sökt mig till starka kvinnor.

En sådan stark kvinna är hustrun sedan många år, konstnären Lena Linderholm.

– Jag blev kär per omgående när vi träffades, minns Gösta klart och tydligt.

Lenas livfulla tavlor älskas av många och pryder hela deras härliga och personliga hus i Strängnäs. Färgstarka målningar av blommor, frukter, djur, landskap. Många motiv från Provence i sydöstra Frankrike, där deras andra älskade hem ligger. Hemvist för många konstnärer och känt för sin underbara mat – som Lena också skrivit böcker om.

På väggarna sitter även Göstas guldskivor, och det är många, åtta stycken. Lena bjuder på fika med hembakat surdegsbröd och nyrostat kaffe. Hon ilar runt i köket medan Gösta vilar vid köksbordet och försjunker i minnen. Men inga sura miner för det, hon är den som skrattar högt, snygg i blå ögonskugga och klänning med döskallar.

– Det måste finnas utrymme för det glada, nu för tiden är allt så svart och stelt. Skratt och gemenskap är viktigare än träning. Och musik och konst måste inte vara finkultur, det viktiga är att det väcker glädje, säger Lena som en sorts programförklaring till deras konst och musik.

Hon pratar gärna och varmt om sin man, men himlar också lite med ögonen ibland när Gösta mulnar till.

Skrivit allt själv

– Boken är ett fantastiskt tidsdokument. Det är mycket själ i den. Och han har skrivit allt själv, utan hjälp av spökskrivare. Gösta kan allt, säger Lena och skrattar.

Boken kallar hon “ett livsverk”. Den har tagit mer än två år att skriva, och den har varit en vandring bakåt i tiden. Bland minnen, tidningsklipp, gamla foton, anteckningar, sånger och texter.

– Det har väckt mycket känslor. Jag har läst dagböcker och gråtit, berättar Gösta.

Han började skriva redan som 8-9-åring. Hittade glädjen i det. Och genom åren har det blivit många älskade texter och sånger.

– Mamma Ingrid skrev också. Hon var poet. Men att vara konstnär var osäkert. Så jag fick först utbilda mig till ritare och jobbade sedan som PR-chef. Jag fick fixa tjejer till baren åt många stora artister under de vilda åren.

Men sedan blev det äntligen enkelbiljett till Paris minns Gösta.

– Jag bodde utanför en bordell mitt i Paris. Där fanns många vackra kvinnor. Jag levde i mina drömmar. Jag blev gatumålare och togs av polis, liftade runt och upplevde äventyr.

Det är många roliga minnen. Och sorgliga. Det bubblar ur Gösta när han berättar. Hur han satt med Cornelis Wreeswijk och Fred Åkerström på den klassiska krogen Den Gyldene Freden i Gamla stan och stirrade på Evert Taube, i beundran. Men de vågade aldrig störa honom.

– Det var många galna upptåg. Det gick för långt många gånger, erkänner Gösta.

Fortfarande aktiv

Det är lätt att föreställa sig med Cornelis och Fred i sällskapet. Men vi går för säkerhets skull inte in på fler detaljer, även om Gösta gärna berättar några kvinnohistorier. Som den med journalisten Amelia Adamo. Och det som gick för långt är preskriberat. Gösta vill också gärna prata nutid, hur aktiv han fortfarande är med konserter och uppträdanden. Hur mycket kärlek han får från sin publik. Det händer att åhörare kommer fram och gråter efter en föreställning, av både minnen och glädje.

Gösta är full av planer framåt. Och boken har hjälpt honom att se klarare på livets värden.

– Jag har kommit fram till att i vår ålder är det svåra att behålla sina vänner, vårda vänskapen. Det är så lätt att bli sviken. Jag har mött mycket sådant, fått knivar i ryggen när jag minst anat det. Pengar är viktigare än vänskap för många. Varför är vi inte mer rädda om varandra?

Han suckar och ser plötsligt dyster ut igen. För att sedan genast skina upp och sammanfatta både sig själv och boken:

– Det är alltid så. Man väljer sin väg.

För Göstas del är det Sommarvägen. Den som leder till kärlek, vänskap och glädje.