Mirakelbebisen Harry räddades i vecka 22

Harry, som fyller ett år den andra juli, mumsar i sig potatismos och torsk. En glad och matfrisk liten kille som alltid har nära till sitt milda och härliga skratt, likväl som att han kan visa humör och oanade röstresurser när mamma Ida Carlsson, 26, och pappa Henrik Holtsäter, 31, inte ger honom den uppmärksamhet som han tycker att han förtjänar.

Det är inte bara Harrys leende som skiner i kapp med solen denna vackra försommardag, han är en livs levande solskenshistoria. Ett bevis på att livet även kan bli rättvist när det ser som mest orättvist ut.

– Han är ett underverk, ler Ida när hon ligger ovanpå sängen och gosar med sin lilla gosse.
Sedan blir hon genast allvarlig och i sin mobiltelefon bläddrar hon fram de dramatiska bilderna från Harrys första dygn i livet. Det är bilder av en liten ömtålig varelse som vägde blott 445 gram och var 29,5 centimeter lång när livet välkomnade honom redan i tjugoandra graviditetsveckan.

– Han var inte större än en chokladkaka, säger Ida och visar bilden från ett av de första tillfällen då hon fick ha Harry hos sig.

– Att han överlevde är ett underverk, säger föräldrarna som är oerhört lyckliga.

 

Miste en flicka

De träffades på en fest för åtta år sedan och flyttade ihop ganska snart. För fyra år sedan förlovade de sig och 2016 hittade de huset i Mönsterås där de ville bygga sin framtid. Huset var i behov av renovering och Henrik satte genast igång med det som skulle bli en ansiktslyftning från topp till tå.

Flytten till hus var också startskottet för att försöka skaffa barn. Men inget hände på ett år och de hade precis bokat tid för utredning.

– Men bara en vecka innan vi skulle dit visade det sig att jag var gravid, säger Ida.

Ida mådde som en prinsessa och alla prover var perfekta.
I vecka tjugo fick Ida konstiga värkar. Hon ringde BB i Kalmar och svaret hon fick var att det troligtvis rörde sig om foglossning. Men några timmar senare blev värkarna mer intensiva. Det kom blod och de åkte in till sjukhuset.

– Jag misstänkte att det var förlossningen som kommit igång och jag visste att läkarna inte räddar barn som föds innan vecka tjugotvå. Någonstans trodde jag ändå att det skulle fixa sig.

Det var först lugnande besked att allt såg bra ut. Men så såg barnmorskan att Ida var öppen sju centimeter. Hon lades in och fick värkhämmande dropp. Tiden var tjugo veckor plus fem dagar och skulle de lyckas stoppa upp förlossningen i nio dagar fanns i alla fall chansen.

Men det som satt igång gick inte att stoppa. Dagen efter föddes en liten flicka.

– Hon var död när hon kom ut, hon såg ut som en lite älva och vi döpte henne till Älva. Det som hände kändes fruktansvärt och orättvist eftersom vi väntat på att bli gravida och sedan blev det så här. Jag skuldbelade mig själv och tyckte det var fel på min kropp, säger Ida.

 

Ambulans till Linköping

Några månade senare, i februari 2018, var Ida gravid igen.
Att hon fött för tidigt första gången berodde troligtvis på att livmoderhalstappen var för svag. Nu fick hon gå på täta kontroller och hon fick hormontillskott. Allt såg perfekt ut och i slutet av juni åkte de till Skåne för att fira Henriks trettioårsdag.

Nyss hemkomna lade sig Ida i soffan med en bok. Hon visste att hon precis passerat vecka tjugotvå, den kritiska veckan för att klara ett för tidigt fött barn.
Då kände hon värkarna och allt som hänt förra gången spelades upp.

– Det var en chock, en mardröm, säger Ida som genast ringde förlossningen.
Hon var öppen tre centimeter. Sjukhuspersonalen i Kalmar ringde kollegorna i Linköping där de har bättre resurser för att klara prematurfödslar.

Samtidigt sattes det in värkhämmande dropp och kortison för att barnets lungor skulle utvecklas snabbare. I ambulansen på väg till Linköping kändes det som att värkarna stannat av.

Men några timmar efter att Ida anlänt till Linköping satte värkarna igång på nytt och läkarna bedömde att det var bäst om allt fick ha sin gång. Det värkhämmande droppet byttes ut mot dropp som skulle påskynda förlossningen.

Ett team med ett tiotal personer samlades i förlossningssalen. Under tiden hade lille Harry skumpat runt i magen och när det väl var dags att komma ut låg han med fötterna först vilket gjorde det ännu mer komplicerat.

– Vi visste sedan tidigare att det var en pojke men vi visste inte om han levde eller inte när han kom ut. Vi såg bara ryggtavlorna på personalen som jobbade med honom.

 

Risk för komplikationer

Ida minns när en av läkarna vände sig om och log mot henne.

– Det tolkade jag som att han levde.

Och visst levde han, men hans liv hängde på en skör tråd.

Efter att Ida gjort sig i ordning fick hon och Henrik se honom ligga i kuvösen, omgärdad av slangar.

– Han låg i ett nät och huden var inte färdigutvecklad så de fick ta väldigt försiktigt på honom. Han hade börjat öppna ögonen, men där öronen skulle sitta såg man bara små linjer. Hans rumpa var bara ett streck mellan det som skulle vara skinkorna.

Ida och Henrik var inställda på att Harrys liv kunde slockna när som helst. Risken för hjärnblödning var överhängande liksom ett flertal andra komplikationer.

– Vi frågade oss om vi vågade lära känna honom, om vi vågade börja älska vårt barn när vi inte visste om vi skulle få behålla honom. Om han överlevde visste vi ingenting om hans framtida liv. Skulle han bli blind, döv eller få andra funktionsnedsättningar? Men just då var det absolut viktigaste att han överlevde.

Dag fem upptäckte läkarna blod i sonden där han fick sin mat. Det pekade på en allvarlig tarmsjukdom som var dödlig.

– Då trodde vi det värsta och sa hej då till honom. Men dessbättre visade det sig att blodet berodde på att sonden skavt mot magväggen. Så skönt!

Efter två veckor var läget äntligen så stabilt att Harry kunde lämna kuvösen och få ligga på mammas bröst med plast över sig för att behålla värme och fuktighet.

– Känslan var underbar och under de närmaste veckorna fick han vara ute och ligga mot vår hud för att knyta kontakt enligt den så kallade kängurumetoden.

Efter tio veckor var läget så stabilt att Harry kunde flyttas till sitt hemsjukhus i Kalmar. Ytterligare fem veckor senare fick familjen åka hem med honom, till ett hus där renoveringen fått läggas på is under femton veckor.

Harry var förstås oerhört infektionskänslig och ett RS-virus skulle varit förödande. De hade fått låna syrgasutrustning och utrustning som skulle larma om syresättningen sjönk.

– Vi sov alltid på helspänn och var livrädda vid minst förändring.

Harry visade sig dock vara en stark krabat och vid jul kunde han klara sig utan syrgas om dagarna och ett par månader senare kunde man ta bort syrgasen helt. Sonden som gav honom näring togs bort strax efter hemkomsten och nio månader gammal hade Harry rusat upp i vikt till en bit över sju kilo.

– Vi får räkna utifrån att han skulle ha varit född andra november och då följer han utvecklingskurvan, säger Ida.

 

Försvagad livmodertapp

När Hemmets Journal besöker familjen får de en glad överraskning.

– Jag känner hans första tand, det är därför han har varit lite ledsen på sistone, strålar Ida.

Harry går på täta kontroller och ingenting tyder på att han ska få några funktionsnedsättningar.
Ida skulle gärna vilja ge honom ett syskon, men hon vet att en ny graviditet innebär risker.

– Läkarna tror att jag har cervixinsufficiens, alltså försvagad livmoderhalstapp. Den orkar helt enkelt inte hålla ihop en hel graviditet. Men det finns cerklage som fungerar som en klämma. Vid en framtida graviditet kan cerklaget hjälpa till att förstärka livmoderhalstappen, berättar hon.

Efter att familjen förlorat sitt första barn letade Ida efter solskenshistorier om barn födda i den
tjugoandra veckan. Men det fanns inga sådana.

Därför vill hon nu förmedla sin egen solskenshistoria – om Harry.