Jag föll för min tonårsförälskelse igen – efter 30 år!

De bodde i samma kvarter, jobbade på samma arbetsplats och hade gemensamma vänner. Ändå tog det 30 år innan Emma Hambergs och hennes flyktiga tonårsförälskelse Patricks vägar korsades på nytt. När de väl återsågs blev de blixtkära. Deras osannolika kärlekshistoria är huvudtemat i Emmas kommande bok.

Emma Hamberg

Ålder: 48 år.

Yrke: Författare.

Familj: Tvillingarna Nåmi och Ditte, 20, Saga, 16, pojkvännen Patrick Bratt, 49, samt föräldrar, vänner och döttrarnas pojkvänner.

Bor: Vid Mariatorget på Södermalm i Stockholm.

Aktuell: Med den självbiografiska romanen Resten av allt är vårt (Piratförlaget) som kommer ut i början av september. Under hösten visas också Emmas reportageserie Emma hittar hem i SVT:s Go’kväll.

Emma Hamberg hade bestämt att hennes nästa roman skulle bygga på verkligheten och handla om kärlek. Andras kärlek. Inför skrivandet intervjuade hon en massa människor – faktiskt i princip alla hon träffade – om hur de hade träffat sina partners och hur relationerna utvecklats. Men mitt i researcharbetet tog allt en oväntad vändning.

– Jag och min pojkvän Patrick Bratt hade varit tillsammans ett år och jag ville ge honom någonting i samband med vårt ettårsjubileum. Ända sedan vi träffades hade vi skickat varandra långa sms. De handlade om allt möjligt – kärlek, sorg, uppbrott, längtan och förtvivlan. Jag skrev ut alla sms:en, byggde en liten bok av dem och gav den till Patrick. När det hade gått en liten tid läste jag själv boken. Helt plötsligt slog det mig: Men det här är ju kärlekshistorien som jag letade efter när jag gjorde mina intervjuer.

Boken som från början varit tänkt att handla om andras kärlek blev istället en dokumentation över ett omtumlande år i Emmas eget liv.

– Det hände så mycket på en och samma gång. Jag skiljde mig efter ett långt förhållande. Efteråt bestämde mig för att leva som om jag vore huvudkaraktären i en romantisk komedi och ta mina livsbeslut utifrån det. Det resulterade bland annat i att jag mötte en ny kärlek, förklarar hon.

I samma veva blev Emma sjuk.

– Jag rasade i vikt. Till en början trodde jag det berodde på att jag var nykär. När jag sedan började blöda då jag gick på toaletten förstod jag att det var allvarligare än så. Det visade sig att jag hade en massa polyper i magen. En av dem hade växt och blivit jättestor. Läkarna visste inte om det var cancer eller inte. Först efter att polyperna hade opererats bort fick jag veta att det inte var någon fara, vilket var jätteskönt.

Över till din uppväxt: Vilken väg var den första du gick på?

– Jag tog mina första steg i lilla Vånga i Östergötland. Då jag föddes bodde mina föräldrar i ett kollektiv där. När jag blev lite äldre flyttade vi till en annan liten by, Öxnered utanför Vänersborg. Jag är mina föräldrars enda barn. Mamma och pappa har verkligen marinerat mig i kärlek. De har alltid varit berömmande och uppmuntrande, vilket har gjort mig till en väldigt trygg person. De viktigaste värderingarna jag fått med mig hemifrån är att man inte är stark ensam, man är stark tillsammans, och att man ska ta hand om de som har det sämre. Båda mina föräldrar har jobbat med bild och form så det kreativa tilläts alltid ta stor plats i vårt hem. Det var helt okej att ha olika konstprojekt under process stående i vardagsrummet eller i köket.

Hur ser din livsväg ut?

– Min främsta drivkraft är nyfikenhet. Under mitt yrkesliv har jag alltid varit orädd att hoppa på nya saker. Som 15-åring vann jag en serietecknartävling i Dagens Nyheter. Några år senare började jag teckna serier om hur det var att vara ung i min hemstad åt lokaltidningen i Vänersborg. Det blev total katastrof. Folk förargade sig över hur negativt jag framställde ungdomslivet i Vänersborg. Rabaldret ledde till att Expressen fick nys om “den där kaxiga unga serietecknaren” och började anlita mig. Senare började jag teckna serier i Veckorevyn. “Det vore kul att få skriva lite också”, slängde jag ur mig en dag, vilket ledde till att jag blev tidningens krönikör.

– Det ena har gett det andra i min karriär. Parallellt med serietecknandet har jag jobbat som reporter på olika tidningar och gjort radio och tv. Hösten 1999 blev jag chefredaktör för Veckorevyn. Jag försökte göra Veckorevyn mer feministisk och matnyttig. Resultatet blev att jag körde den där stackars tidningen i botten. Ingen ville köpa den längre. När jag till sist sa upp mig var jag ungefär fem minuter från att få sparken. Misslyckandet ledde till att jag istället började skriva böcker. Frilanslivet passar mig perfekt. Jag är en hopplös människa att ha anställd eftersom jag vill bestämma över min egen tid.

När har du känt att du varit på avvägar?

– När barnen var små flyttade vi minst en gång per år. Jag var den impulsiva som styrde och min dåvarande man hängde entusiastiskt på. En gång flyttade vi helt oövertänkt till ett hus som låg långt ute på landet. Jag hade inget körkort och det gick inga bussar. När jag i samma veva fick jobb på Veckorevyn blev jag tvungen att börja övningsköra med ungarna i baksätet. Som tur är har jag blivit mindre impulsiv med åren.

När har du stått i en vägkorsning?

– Det största vägskälet i mitt liv var när jag valde mellan mitt äktenskap och mig själv. Jag och min exman, Agi, var tillsammans i 20 år. År 2005 drabbades Agi av ett influensavirus som skadade hans hjärna. Sedan dess har han lidit av aggressiv epilepsi. Det medför att han måste ha det lugnt och skönt omkring sig, vilket innebar stora begränsningar för mig och barnen när vi alla bodde tillsammans. Under flera år provade vi olika boendelösningar innan vi till slut separerade.

– Jag hade enorma skuldkänslor över att lämna någon som var sjuk, men jag kände att jag var tvungen att välja mig själv för att inte gå under. Jag behövde veckla ut mina vingar och till fullo få vara den jag är och leva som jag själv vill. Jag är ju en social varelse som älskar att ha mycket folk omkring mig.

Vem har nu funnit vägen till ditt hjärta?

– Min pojkvän Patrick. När jag vann den där serietecknartävlingen i Dagens Nyheter som 15-åring var priset en resa till Paris. Där blev jag och min mamma guidade av en svensk man vid namn Peter och hans franska fru. En dag hade de med sig sin son Patrick som var ett år äldre än mig. Patrick pratade franska och kunde referera till olika författare. Jag tyckte att han var ett under av världsvana och dessutom himla söt. Vi hade en jättemysig dag tillsammans, men sedan skiljdes våra vägar åt.

– Efter min skilsmässa startade jag och några kompisar en klubb på en partybåt. Vi anordnade bland annat dagbokskvällar där man läste ur sina gamla dagböcker för varandra. I samband med det hittade jag min gamla dagbok från 1986 där jag hade skrivit sida efter sida om killen jag mött i Paris. När jag under en av dagbokskvällarna berättade om killen som fått så mycket utrymme i min dagbok sa en av de andra: “Patrick, honom känner jag. Han har precis skiljt sig.”

Var det kärlek vid första ögonkastet när ni sedan sågs?

– Ja, det sa bara pang. Det konstiga är att vi har bott i samma kvarter och jobbat samtidigt på SVT – Patrick är projektledare på dokumentärredaktionen där. Dessutom har vi gemensamma vänner. Men ändå tog det 30 år innan vi återsågs. Det var nog tur. Jag tror inte att vi hade varit redo för att träffas tidigare eftersom vi är väldigt olika personlighetstyper. Det är lite mer ordning på Patrick än vad det är på mig. Om vi inte hade haft de erfarenheter som vi har med oss i bagaget hade vi nog blivit smått tokiga på varandra. Men vi har också många saker gemensamt, exempelvis är vi båda två extrema livsnjutare.

Hur är riktlinjen/vägen hemma hos dig?

– Jag är en ja-sägare och försöker få mina barn att också vara det. Jag vill att vårt hem ska vara öppet och inkluderande. Om barnen frågar om kompisar får äta middag eller sova över hemma hos oss är jag genast med på noterna. Det ska alltid finnas plats runt köksbordet för de som trillar förbi. Jag mår bra av att få finnas till för andra och jag blir också lycklig av att ha vänner som är hjälpsamma tillbaka. Eftersom mina barns pappa inte har kunnat vara lika delaktig i deras uppväxt som andra pappor har mina vänner varit direkt livsnödvändiga för mig.

Vilken är vägen till det goda livet?

– Att inte stressa, att ha ett rikt social liv och att få ge mig ut ge mig ut på lite äventyr ibland. Det är viktigt att vattna sin nyfikenhet. Om jag ser en skylt om lägenhetsvisning brukar jag alltid gå in – inte för att jag är intresserad av lägenheten utan för att jag är nyfiken på människorna som bor i den.

Vilket är ditt livs omväg?

– För 12, 13 år sedan gick jag och spanade in vår dåvarande granne Anette. Å vad jag skulle vilja umgås med henne, hon verkar så underbar, tänkte jag. Men Anette var på något vis lite för härlig för att jag skulle våga ta kontakt. Våra barn gick i samma klass. När deras skola hotades av nedläggning såg jag min chans och gick med i en kampgrupp för att rädda den, bara för att jag ville bli kompis med Anette som också var med i gruppen. Min plan lyckades. Anette och jag fann varandra och har varit oskiljaktiga sedan dess. Bland annat har vi gjort flera kokböcker ihop. Anette har till och med ett eget rum i min lägenhet där hon brukar övernatta ibland.

Har du någonsin tagit en genväg?

– Jag är person som nästan alltid tar genvägar. Till exempel har jag inte studerat på universitet. När jag kom till radion hade jag aldrig jobbat med radio förut, men jag tänkte: Hur svårt kan det vara? Det är väl bara att lära sig.” Och så har det fortsatt. Jag avskyr att planera och lever efter mottot att allting löser sig.

Vart är du på väg i livet nu?

– Jag är så otroligt peppad på framtiden. Livet kring 50 är som en liten pärla. Mina barn är på väg att flytta hemifrån, vilket innebär att jag har en ny frihet. Jag frågar mig vad jag ska hitta på nu när mina ungar inte behöver mig på samma sätt längre och jag snart inte har försörjningsansvar för någon annan än mig själv. Jag har aldrig bott utomlands. Det är en sak jag känner att jag har kvar att göra. Något som jag seriöst funderar på är att åka till Frankrike och jobba som au pair. Jag läser en kvällskurs i franska, men det går inget vidare, så jag tänker att det enda sättet att lära mig språket kanske är att bo i Frankrike en tid.

Scroll to Top