I tio dagar hade 17 år unga Rigmor Andersson från Köping varit försvunnen. Hela samhället var på fötter och ute i skogen på skallgång. Två unga killar från motorklubben hade tagit sig hela vägen upp till Fältspatsgruvan vid Kolsva, en gång i tiden en arbetsplats för hundratals hårt arbetande gruvjobbare. Men nu var det en skön avkrok dit många unga begav sig för att parkera bilen och få vara ostörda från föräldrar och vänner en stund.
Där, under en gran, fick en av killarna syn på ett rosa bylte, och han förstod direkt vad det var. Rigmor var känd i hela Köping för sin rosa favoritdräkt. Tungsinta gick de båda unga männen fram mot granen, och mycket riktigt, där låg Rigmor, alldeles blå i ansiktet och med röda märken om halsen.
Detta var på lördagsförmiddagen den 11 juni 1966 och så fort polisen konstaterat att de unga Köpingsflickan blivit dödad kom Riksmordkommissionen till orten.
Allt hade börjat tio dagar tidigare, onsdagen den 1 juni. Rigmor hade länge funderat på att dumpa Janne.
Hon hade redan berättat för väninnorna, som var väl införstådda med att hon tänkte slå upp förlovningen ganska snart.
Det var i Köping i mitten av 1960-talet. Folkhemmet spirade och in vällde den amerikanska ungdomskulturen med affischnamnet Elvis Presley. Rigmor drömde om ett mer spännande liv än det som Janne hade tänkt sig. När de hade förlovade sig för ett år sedan, efter att Rigmors mamma dött, hade det känts tryggt. Men nu hade sorgen börjat lägga sig och Rigmor kunde blicka framåt igen.
Rigmor hade studerat till guldsmed och det fanns jobb ute i världen. Rigmor arbetade hos den lokala guldsmedsbutiken i Köping och bodde tillsammans med pappa Bernt på Pungbovägen. Han var borta hela veckan på arbete i Stockholm och brukade inte komma hem förrän sent om fredagar, så i veckorna var Rigmor ensam. Men storasyster Katy och hennes man fanns på ett betryggande avstånd i en lägenhet i samma hus.
Nu stod sommaren för dörren och värmen hade redan omfamnat den tunga Bergslagsskogen. Hela Köping var i sommaryra för på kvällen skulle det populära radioprogrammet Stadsmästerskapet sändas från torget. Det var en begivenhet som ingen tänkte missa.
Janne hade ingen aning om att flickvännens planer att avsluta deras relation. Han låg i lumpen på Dalregementet i Falun och denna onsdag skulle han åka hem en snabb sväng på kvällen för att träffa Rigmor. Han skulle sedan vara tillbaka på regementet innan reveljen skar genom Faluns morgondis.
Janne var glad när han rakade sig och slängde på lite luktegott vid spegeln på luckan. Sedan hoppade han in i sin gröna Volvo och susade söderut de tre timmarna mot Köping och hemtrakten. Han såg verkligen fram emot att träffa Rigmor.
Helt aningslös om vad som väntade stannade Janne utanför Rigmors hem på Pungbovägen. Det pirrade i honom av spänning. Kärleken var fortfarande ny och spirande, Janne var upp över öronen förälskad i Rigmor.
Men när hon kom ut från huset, några minuter över sju på kvällen, förstod Janne direkt att något var fel. Han kunde känna förändringen i hennes sinnesstämning. Hon log inte, utan hoppade bara torrt in i bilen och tittade ut genom fönstret.
Rigmor ville ha cigaretter så han stannade till vid kiosken på hörnet nedanför Folkets Plats. Det var en skön försommarkväll och ljummet i luften. Människorna var glada och ute för att spatsera inför det spännande radioprogrammet som väntade senare på kvällen. Men i Jannes bil var det kyligt. Han kämpade för att få Rigmor på gott humör och de båda körde bara runt på måfå. Till slut kom de till det lilla gruvsamhället Kolsva inte så långt från Köping.
Där stannade Janne vid kiosken för att köpa glass och mötte kompisen Otto Jensen. Janne hade kompisar överallt, som en av traktens mest inbitna bilentusiaster var han också lite av en lokalkändis. Men Rigmor ville inte stanna och prata. Hon tog sin glass och gick tillbaka till bilen, satte sig i passagerarsätet och tittade trött ut genom bilrutan.
På torsdagen dök Rigmor inte upp på jobbet. Ändå dröjde det till fredagen innan någon på Larssons Guld i Köping ringde till Rigmors syster Katy för att höra vart flickan tagit vägen. Katy blev orolig och gick direkt ner för att leta efter sin lillasyster.
Allt verkade orört, även Rigmors säng, men hennes smink och kläder var kvar, så hon hade nog inte rest någonstans, konstaterade Katy. Förresten var det inte likt Rigmor att bara försvinna sådär. Hon var alltid noga med att säga till i god tid innan hon gjorde något utanför hemmet.
Snart gick det upp för Katy att något måste ha hänt. Rigmor var borta och ingen hade en aning om var hon kunde vara.
När pappa Bernt kom hem sent på kvällen och fick den fruktansvärda nyheten brast det för honom. Hans lilla flicka, minstingen som alltid sken som en sol och lyste upp den mörkaste och kallaste dag, var försvunnen.
Bernt ringde polisen och konstaplarna höll med om att något inte stämde. De började ringa runt till väninnorna för att lägga ett första pussel om var Rigmor kunde ta vägen. Då fick de höra att hon hade träffat Janne på onsdagen för att slå upp förlovningen.
Det kunde vara ett motiv. Köpingpolisen förstod att det inte räckte för att rikta en misstanke, men hur som helst måste Janne höras, så de ringde till kollegerna i Falun som lovade att genast åka bort till Dalregementet för att prata med den menige soldaten.
Även polisen från Västerås kom till köping för att hjälpa till men det fanns inte ett enda spår efter Rigmor. Man trodde att hon försvann på onsdagen och att Janne var en av de sista hon träffade. Den kvällen var det fullt med folk ute, så någon måste ha sett Rigmor på stan.
Tidningarna slog upp nyheten och hela Köping höll andan. Rigmors försvinnande var det stora samtalsämnet under några svåra dagar i den lilla ortens historia. Alla undrade var Rigmor fanns och många anmälde sig frivilligt för att hjälpa till med skallgången.
På måndagen ringde polisen i Falun. De hade hört pojkvännen, men han låg sjuk på militärsjukhuset. Han hade ingen aning om var Rigmor fanns och påstod att han släppt av henne vid kiosken nedanför Folkets Plats vid niotiden på onsdagskvällen. Janne hade sedan träffat en kompis kvart i tio och hade vid den tiden ett vattentätt alibi.
Pojkvännen var polisens bästa spår än så länge men de förstod att de inte kunde låsa sig vid honom som gärningsman. Dessutom handlade det om en pojke från bygden som aldrig någonsin gjort en fluga förnär, tvärtom ansågs han vara snäll och hjälpsam och var omtyckt av alla.
Hela veckan fortsatte det desperata sökandet efter Rigmor. På fredagen kom sedan Janne hem till Köping för helgpermission. Precis som han lovat gick han raka vägen till polisen för att redogöra för onsdagen. Men väl på plats blev han nervös och orolig. Han kände sig misstänkt och ville komma därifrån, men lovade återvända redan dagen efter för ett mer utförligt förhör.
Janne gick direkt från polisen hem till svärfar på Pungbovägen. Bernt blev glad när han öppnade dörren. Det kändes bra att träffa någon som också ömmade för Rigmor. Nu kunde de vara ledsna tillsammans. Bernt berättade om den fruktansvärda veckan utan hans flicka och Janne lyssnade.
Efter det fortsatte Janne upp till svägerskan. Även för Katy var det en lättnad att få träffa Janne, han var ett band till den försvunna systern. Hela natten, fram till det ljusnade, satt de och pratade lågmält om minnen och vad som kunde ha hänt. Ibland sjönk hoppet men då försökte de gaska upp sig och tänka att
imorgon kanske de hittar henne. Hoppet levde än.
Det var först när Janne hade gått som Bernt började fundera på en detalj som kommit upp under kvällen.
Det var något som Janne hade sagt som han inte förstod:
– Om de hittar Rigmor är mitt liv förstört, hade han sagt.
På förmiddagen nästa dag kom Janne tillbaka till polisen som han lovat. Han var artig och trevlig mot de väntande konstaplarna. Det första han fick höra var att de hittat Rigmor, strypt vid Fältspatsgruvan utanför Kolsva. Nu var det inte längre ett försvinnande utan nu jagade polisen en mördare och Janne var en av de sista som sett henne i livet.
När förhöret började hade poliserna en annan ton än tidigare.
Riksmordkommission från Stockholm hade kommit till platsen med Hugo Nygren i spetsen. Han lade direkt märke till rivsåret på Jannes näsa. Janne kröp samman inför poliserna som hängde över honom på jakt efter ett erkännande, men han nekade. Han hade ingen aning om vad som hade hänt Rigmor och ville få sörja i fred.
Poliserna fortsatte att pressa Janne och berättade för honom att de visste att hon ville göra slut. Då blev han tokig och for upp. Så var det inte alls, menade han, allt var bra mellan dem, och hade varit så fram till slutet.
På kvällen beslutade åklagaren i Västerås att häkta Janne. De hade inte så mycket att gå på men rivsåret på näsan och det faktum att han faktiskt var en av de sista som sett Rigmor räckte ganska långt, i alla fall än så länge.
Obduktionen bestämdes till måndagen. Under tiden skulle Jannes bil undersökas och vittnen höras. Polisen gick ut till allmänheten och bad om tips och observationer och snart hörde två unga flickor av sig. Margareta och Lisbeth var något år yngre än Rigmor Andersson.
De båda tjejerna var säkra på att de hade sett Rigmor i sin rosa dräkt på torget vid niotiden. Och med det föll hela målet mot Janne. För inte kunde han hunnit ta livet av henne mellan den tiden och kvart i tio när han hade alibi?
Polisen pressade tjejerna men de var säkra på sin sak. De hade lyssnat på radio fram till strax före nio och sedan gått till torget för att dricka kaffe på Widéns kondis. Det var svårt att vifta bort deras vittnesmål, eftersom radioprogrammet gjorde att man kunde vara säker på tiden.
Snart hörde också ett äldre par av sig. De trodde sig ha sett Rigmor på torsdagskvällen, eller trodde och trodde, de var ganska säkra. Och då var Janne absolut säkert på Dalregementet i Falun. Och polisen fick börja arbeta på ett annat spår.
Obduktionsrapporten kom inte som någon större överraskning. Rigmor hade blivit strypt, förövaren hade försökt våldta henne, men det hade misslyckats eller avbrutits. Rättsmedicinarna hade hittat hudfragment under hennes naglar. Tidpunkten när döden inträffade var svår att avgöra, den kunde vara ett par dagar före eller efter onsdagen.
Dagarna gick och det närmade sig fredagen den 21 juni, dagen då Rigmor skulle föras till sista vilan av pappa, systrar och andra vänner och bekanta från trakten. Janne satt fortfarande i häktet, även om hela utredningen såg ut att vara på väg att kapsejsa.
Kyrkklockorna började slå i god tid före begravningen. När Janne satt i häktet och hörde dessa brast det för honom. Han rasade samman fullständigt och skrek efter hjälp. Vakterna skyndade dit och fann honom gråtande och hulkande på cellgolvet.
Där och då kom erkännandet. Det var han som dödade Rigmor men det hade inte varit meningen. Hon ville göra slut när de parkerade vid gruvan och han hade försökt övertala henne. Plötsligt hade sätet gett vika och Rigmor hade fallit bakåt. Janne hade då lagt sig ovanpå henne. Han ville bara att hon skulle ändra sig och att allt skulle bli bra igen, men hon vägrade. Han påstod sig själv inte riktigt veta vad som hände sedan men plötsligt var hon död och han lade henne under granen.
– Snälla säg förlåt till familjen, sa han till poliserna.
Konstaplarna nickade och sökte upp pappa Bernt och systrarna precis före begravningen för att meddela erkännandet och framförde samtidigt Jannes förlåt.
Janne dömdes till åtta år. Den rättspsykiatriska undersökningen förbryllade psykologerna. De hade svårt att förstå att en människa med de egenskaperna utfört ett sådant brott. Janne fick också mycket sympatier från allmänheten, trots sitt grymma dåd. Även människorna i Köping hade svårt att ta till sig att den ordentliga grabben från trakten skulle ha utfört ett sådant brott. I fängelset fick han också en brevvän från Skinnskatteberg, 14-åriga Maud Andersson som skrev varje vecka.
Men för Rigmors pappa Bernt blev livet för alltid ett mörker. Ett år senare försökte han ta livet av sig, men överlevde.
Janne frigavs efter fyra år, trots ett flyktförsök. Han har inte dömts för fler brott.
