• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Mina barn är en stor rikedom!

    Sexbarnspappan Samuel Fröler blev Skärgårdsdoktorn med hela svenska folket och sedan dess har framgångarna fortsatt. Han älskar att jobba med människor, skulle bli psykolog men valde skådespeleriet som är "extremt lustfyllt och hemskt på samma gång".

    Mina barn är en stor rikedom!

    Självklart bestämmer vi möte vid kajen i Stockholm. "Skärgårdsdoktorn" Samuel Fröler bor inte långt härifrån och har tagit cykeln ner till Grand Hotel. Rollen som den charmige Johan Steen lyfte den redan etablerade skådespelaren uppåt i karriären. Samuel erkänner att det var just Skärgårdsdoktorn som blev mest medial och som han blivit mest förknippad med.

    Men första riktigt stora rollen fick han som 29-åring.

    – Tre kärlekar är kanske den serie som betytt mest för mig. Utan den hade jag inte fått rollen i Den goda viljan av Ingmar Bergman. Han såg mig där och serien blev ju också internationellt framgångsrik.

    Sedan dess har Samuel, förutom att regelbundet stått på teaterscenen, varit med i en rad olika tv- och filmproduktioner, nu senast i Netflix-serien Störst av allt. 2010 hade han en av huvudrollerna i filmen Till det som är vackert tillsammans med Alicia Vikander.

    – Det var hennes första stora roll och bara något år senare vann hon en Oscar, säger Samuel och beskriver hennes talang. 

    – Alicia har förmågan att ge uttryck för stora känslor med minimala medel, en del har ju den begåvningen.

    Samuel har ingen kontakt med Alicia idag. Man möts och man skiljs, det är så det här jobbet fungerar, menar han.


    Valde familjen

    Att jobba i Hollywood är inget som lockat Samuel, även om han haft möjligheter, speciellt efter Den goda viljan.

    – Det kändes aldrig som ett alternativ för mig. Jag hade helt enkelt ingen lust att hänga på hotel, springa på provfilmningar och vara ifrån familjen i långa perioder.

    Samuel är medvetet selektiv med media, var och i vilka sammanhang han syns. Han gör sällan intervjuer och man hittar honom inte på sociala medier. Han är inte särskilt intresserad av offentligheten och vill hålla isär jobb från privatlivet.

    – Jag tror dessutom att man inte ska veta för mycket om en skådespelare.

    Han menar att det kan påverka rollkaraktärens trovärdighet. Han tackar nästan alltid nej när han får förfrågningar från att medverka i diverse underhållningsprogram i tv.

    Men man har ju kunnat se dig i På spåret?

    – Ja, jo … jag hade länge tänkt att ringer de då är svaret ja …


    Vilken väg var den första du gick på?

    – Jag är uppvuxen i Småland. Min far var präst och mor lärarinna och prästfru. Vårt hem stod öppet för alla och det doftade stearinljus och bjudkaffe. Jag minns att jag en gång frågade pappa om vi eller församlingen var viktigast? Han svarade då det sistnämnda och förklarade att det var hans kall. Detta att hela tiden vara beredd att möta en offentlighet, dels hemma men också i ett litet samhälle som Reftele, har nog påverkat mig så att jag vill hålla den privata sfären fri från insyn.

    – Min far var en folklig präst som gick hem hos de flesta. Han kunde improvisera tal när som helst om så krävdes. Min mor däremot var uppfostrad i en strikt borgerlig jordbrukartradition. Att stå på scen kommer från min far men drivkraft och ambition har jag från min mor. 

    – Jag är yngst av fem syskon, varav min bror Ingemar har Downs syndrom. Barn stirrade och jag förstod tidigt att han inte var som andra. Man blir väldigt präglad av att växa upp med ett syskon med Downs syndrom. Präglad på det sättet att empatin finns programmerad i ryggmärgen. Jag har senare fått reda på att jag inte var planerad utan blev till i en utdragssoffa en midsommarafton. Läkarna rekommenderade mina föräldrar att göra abort för de trodde, av okunskap, att även jag kunde ha Downs syndrom. Men mina föräldrar följde inte läkarnas råd, med känt resultat …


    När har du känt att du varit på avvägar?

    – När jag var tio år fick jag reda på att vi skulle flytta. Hela min tillvaro rycktes upp. Vi bodde i Madesjö, i mitt tycke, på landet. Men nu flyttade vi verkligen ut på bondvischan. Men jag fick nya kompisar, började spela fotboll, trivdes utmärkt. Men uppbrottet hade gjort mig lite mer försiktig och osäker. Men jag har varit väldigt lyckligt lottad och livet har sällan stoppat mig från det jag vill göra och hur jag vill leva.


    Hur ser din livsväg ut?

    – Jag är gymnasieekonom i botten men min syster som då sysslade med amatörteater i Västerås fick upp mitt intresse för teatern. Jag flyttade dit och sysslade mest med det på skoj och för att träffa kompisar. På dagarna hade jag ett vikariat på en ungdomspsykiatrisk klinik. Det var ett fantastiskt jobb och jag älskade att jobba med människor. Men jag kunde inte släppa teatern, så i samma veva som jag sökte till psykologlinjen föreslog en kompis, som då gick på scenskolan, att jag skulle söka dit. Och när jag kom in, fjärde gången gillt, blev jag fast. Skådespeleriet är extremt lustfyllt och hemskt på samma gång. Jag gillar kamratskapet, men själva publikkontakten och den energi det ger den ger är nog främsta anledningen till att jag hållit på i över 40 år. Även om jag så här i efterhand nog skulle kunna se mig som en helt okej psykolog.


    Hur är riktlinjen/vägen hemma hos dig? 

    – Jag var 29 år när jag blev pappa till Jakob, därefter följde ytterligare två barn, Amanda och August. Susanne och jag har sedan fått Eira, Arvid och Malte. Det är en fantastisk rikedom. Jag kommer själv från en stor familj och tänkte att jag skulle ha fem barn. Jag fick sex fantastiska barn! Inget av dem var egentligen planerat, vi har alltid tänkt: "Blir det så blir det." Struktur är väl kanske inte min grej …

    – Som förälder ska man vara snäll, inlyssnande, respekterande och slösa med fysisk kontakt. Detta att vara snäll är en egenskap som kan försätta berg. Tänk om alla människor bestämde sig för detta vackra och enkla, att vara snälla, då skulle världen bli en oerhört bättre plats att leva på!

    – Vårt mål hemma hos oss är att hela familjen ska äta middag tillsammans så ofta det går. Vi frågar varandra vad som varit bäst eller sämst under dagen. Men ibland sitter vi bara tysta. Det behöver inte vara så pretentiöst. Det viktigaste är gemenskapen, att vi är ett gäng som behöver varandra. Då och då går vi ut och äter söndagsmiddag, sitter länge, pratar, kanske spelar ett spel vi tagit med oss.


    När har du stått i en vägkorsning? 

    – En skilsmässa är en vägkorsning av stora mått. Men den var nödvändig för mitt liv. Jag tror inte på de som säger att det finns lyckliga skilsmässor ur barnens perspektiv. Nödvändiga absolut, men inte lyckliga. Jag tror inte heller på föräldrar som träffar barnen sällan och som säger att kvalitet går före kvantitet. Jag tror på vardagen, att man tillbringar mycket tid med sina barn i de vardagliga rutinerna och sysslorna.

    – En annan vägkorsning var valet att bli psykolog eller skådespelare.


    Vad är vägen till det goda livet?

    – Att nära och kära får må bra. Vet jag att mina barn känner sig trygga och glada då kan jag leva under knappa förhållanden och äta blodpudding resten av livet.

    – Skogen är lycka för mig. Förr jagade jag en hel del, det är livskvalité. Det handlar inte om själva skjutandet utan om att bara att få sitta där i gryningen, filosofera, vänta in djuren. Det är en fantastisk upplevelse.


    Vem har funnit vägen till ditt hjärta?

    – Susanne, som jag levt med i 15 år. Jag kan säga att jag föll för henne från första stund. Vi träffades på ett stadshotell och jag gick helt enkelt fram till henne och presenterade mig. Jag är lika kär i Susanne nu som då, även om kärleken kanske ser lite annorlunda ut idag. Men den är solid, full av respekt och har blivit starkare tack vare att vi har tre barn tillsammans. Vi delar varandras humor och kan prata om allt, även om det nog är hon som pratar mest. Jag har väl aldrig varit den snacksaliga typen.


    Vart är du på väg i livet nu? 

    – Ja, det är väl mot ålderdomen! Man känner ju i kroppen att man inte blir yngre direkt. Men att bli pappa på äldre dar håller en ung. Man behåller nyfikenheten, barnasinnet, och för en skådespelare är ju de ingredienserna livsnödvändiga.

    – En fördel med det här yrket är att man kan hålla på hela livet. Jag tycker dock det är lite sorgligt att inte fler berättelser handlar om 50-plussare. Det finns ju massor av historier som ligger och väntar och en hel hoper av publik. Jag har lite svårt att sälja in mig själv, det är inte riktigt min grej. Jag vill hellre vara den som blir uppbjuden till dans. Kanske är det ett slags rädsla, försvarsmekanism, att jag egentligen inte vill ta plats. Men när rollen väl är där ger jag alltid 100 procent. 

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!