Varje sommar blir man lika förvånad, knappt har flyttfåglarna återvänt förrän de börjar flytta söderut igen. Man ser stora flockar av starar och inser att de redan är på väg bort. Sen hör man ett välkänt flöjtande och när man kisar upp mot solen kommer tre storspovar med tydlig riktning söderut. Själv ligger man på sitt badlakan under lilla solparasollet på sandstranden och tycker att sommaren äntligen börjat visa sitt rätta soliga ansikte.

Lite vemodigt är det allt, flyttfåglarna kom ju nyss. Höststräcket ska väl inte börja än? Men samtidigt är det ju roligt att de redan klarat av årets häckning, förhoppningsvis med lyckat resultat.

Och egentligen är detta en helt fantastisk tid för den som gillar fåglar. Under några somrar, när jag bodde vid skånska sydkusten, placerade jag en stol nere vid stranden. Sen satt jag där nästan varje dag under högsommaren och kikade ut över havet där fågelsträcken passerade.

Jag förde anteckningar över vad jag såg och det var framför allt vadarfåglar, tärnor och änder på väg västerut. Flockarna brukar följa sydkusten västerut ända tills de når Falsterbo där landet tar slut och de viker av i en mer sydvästlig riktning.

De små vadarna, snäpporna, kommer ofta nära land. Det brukar vara flera olika arter i samma flock och det blir en sport att plocka ut de olika arterna i kikaren. Kärrsnäpporna dominerar, men en och annan spovsnäppa, någon småsnäppa, ett par större strandpipare och kanske någon kustsnäppa eller sandlöpare kan ingå i flockarna.

Kommer från Arktis

Flera av dessa olika arter av snäppor har häckat ändå uppe i Arktis. Det är en imponerande resa. Men den lönar sig nog eftersom det under den korta sommaren i Arktis finns mängder med insekter att äta. Ungarna har goda chanser att överleva.

Föräldrarna lämnar ungarna när de är stora nog att klara sig själva. Dessa äldre fåglar har fortfarande praktdräkt när de passerar Sverige så här års. Kärrsnäpporna har svart mage, spovsnäpporna är nästan helt roströda. När ungfåglarna kommer några veckor senare är de ganska färglösa.

Snäpporna flyger i täta flockar, snabbt, ofta lågt över vattenytan. De lite större vadarna, som grönbena, skogssnäppa, svartsnäppa och myrspov, flyger i glesa grupper, oftast bara några få tillsammans och på lite högre höjd. De olika arterna har typiska flyktläten som avslöjar dem.

Sen har vi tärnorna. De tar det lugnt. De fiskar sig fram, skulle man kunna säga. Då och då stannar de upp i luften, kollar ner i vattnet och ser de en fisk dyker de på huvudet så att det plaskar om dem. Ofta kommer de upp med en liten fisk i näbben och då brukar särskilt den kentska tärnan skrika och väsnas som om den ville berätta för alla de andra tärnorna att den fått napp.

Kricka bland ejdrar

Änderna då? Jo, de flyger snabbt i täta flockar, oftast lågt över vattenytan och långt ute till havs. Flockarna brukar vara artrena, det vill säga inte uppblandade med olika arter. Men någon gång kan man se en liten kricka mitt i ett långt band av sträckande stora ejdrar. Det ser festligt ut.

Så inte ska vi vara sorgsna över att fåglarna redan flyttar söderut. De bjuder på ett härligt skådespel och så här års, med alla ungfåglar inräknade, är de många fler än när de kom i våras.
Nu sätter jag fram stolen vid stranden!