Jag fick se min dröm slå in!

Josephine Kirlid, 16 år, var endast två timmar gammal då hon genomgick sin första operation. Mamma Maud och pappa Krister hann bara se en liten skymt av sin nyfödda dotter innan Josephine togs vidare till operationsavdelningen där man avlägsnade ryggmärgsbråcket som hon fötts med. Sedan dess har det blivit 14 operationer till. Bråcket efterlämnade felställningar i fötterna som med jämna mellanrum har behövt åtgärdas.

– Jag har varit mer på sjukhus än vad jag har varit i skolan, fastslår Josephine.

– Ja, periodvis har det nog varit så, instämmer mamma Maud.

Josephine tycker att funktionsnedsättningen påverkade henne allra mest då hon var yngre. När de andra barnen lekte i sandlådor och hängde i klätterställningar fick hon nöja sig med att längtansfullt titta på. Utanförskapet utmynnade så småningom i mobbning.

– När jag var yngre hade jag en killkompis som jag hängde mycket med. Men sedan fick han en ny kompis som tråkade honom för att han var vän med mig som satt i rullstol. Då valde han bort att vara med mig. Det där har hänt flera gånger. Till slut vande jag mig vid det. Det blev att jag umgicks mer med lärarna än eleverna. Utfrysningen ledde till att jag knappt gick i skolan under låg- och mellanstadiet. Jag ville hellre vara hemma, berättar Josephine.

När hon kom upp i högstadiet började Josephine i en ny skola.

– Där trivdes jag mycket bättre. Jag har mest hängt med dem som går i RH – en specialklass för funktionshindrade elever – eftersom det finns en större förståelse bland dem.

Cyklade en mil

Som yngre avskydde Josephine de obekväma, skavande benskenorna som inte tillät henne att ha snygga klackskor som kompisarna, men med åldern har hon insett att skenorna gör nytta. Idag kan hon utan problem gå 200 meter åt gången. För längre sträckor än så använder hon rullstol. Två dagar innan vårt besök hos familjen Kirlid i Norrköping genomgick Josephine sin senaste operation vid universitetssjukhuset i grannstaden Linköping. Båda fötterna är gipsade och från tårna sticker det ut stift som ska hjälpa till att räta ut lederna. Det hindrar inte Josephine från att kliva upp på cykeln när fotografen ber henne att posera med den.

– Läkarna trodde aldrig att jag skulle kunna lära mig att cykla, men där hade de fel. Det längsta jag har cyklat är härifrån till Söderköping. Det är en mil, säger hon och ler åt våra häpna miner.

Mamma Maud intygar att hennes dotter är en riktig kämpe.

– När Josephine som 2,5-åring hade gjort sin första fotoperation och inte kunde använda fötterna kom hon på att hon istället kunde ta sig fram genom att gå armgång på hyllor och bord, minns hon med ett skratt.

– Jag har aldrig hört Josephine säga: “Nämen, det där kan inte jag göra.” Hon har alltid velat prova på nya saker.

Tungt besked

I mars förra året låg Josephine på operationsbordet i hela 12 timmar på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. Under den tiden kopplade läkarna om urinvägar och tarmar som dessförinnan orsakat stora problem. Efter operationen fick hon stanna kvar på sjukhuset för rehabilitering i sex veckor. Personalen på sjukhusets lekterapi propsade på att Josephine skulle nomineras till att få en egen önskan uppfylld av stiftelsen Min Stora dag.

– Vi hade hört talas om Min Stora Dag redan långt tidigare, men då tänkte jag: Varför ska vi ansöka om det? Det finns ju de som har det så mycket värre än oss. Men när förslaget denna gång kom från sjukhuspersonalen ändrade jag mig och tänkte: Varför inte? Det kanske är vår tur nu, förklarar Maud.

Det var precis vad det var. Kort efteråt blev Maud kontaktad av en projektkoordinator från Min Stora Dag som fått i uppgift att skräddarsy en drömdag utifrån Josephines önskningar. Ursprungsplanen var att Josephine och Maud skulle åka till Stockholm för att se en direktsändning av Idol på plats i studion, men under hösten fick Maud ett cancerbesked som vände upp och ned på hela tillvaron.

– Under lång tid hade jag fortlöpande kontakt med projektkoordinatorn. Jag sa till henne att vi förstod om de inte hade möjlighet att skjuta på Josephines stora dag utan var tvungna att avbryta planeringen för den. Men Min Stora Dag var helt underbara redan där. “Det är helt okej, Maud. Vi väntar tills du är redo”, svarade de.

Lyxig inbjudan

När Maud hade hämtat sig tillräckligt efter sin canceroperation var Idol-säsongen till ända, men Min Stora Dag ordnade en fullgod ersättning. I februari kom det ett stort guldkuvert i brevlådan adresserat till Josephine.

– Mamma sa att hon kunde ta hand om kuvertet så att jag inte skulle få veta i förväg vad vi skulle göra, men jag kunde inte vänta. I brevet stod det att jag skulle få en Stockholmshelg med stjärnglans. Bland annat skulle jag få se Let’s dance. Det gjorde mig superglad. Lillsyrran blev jätteavundsjuk. “Jag vill också göra det där”, sa hon argt och sprang ner i källaren.

– Men efter en stund kom hon tillbaka upp och sa: “Fast du är värd det här, Josephine”, påminner Maud.
Några veckor senare tog Josephine, Maud och pappa Krister bilen upp till Stockholm där de checkade in på ett fyrstjärnigt hotell. Sedan var det bara att börja avverka punkterna på det minutiösa schema de fått. Första anhalten var en galleria där Josephine fick manikyr på en nagelsalong. Därefter väntade en lyxig transport till Frihamnen där Let’s dance har sin inspelningsstudio.

– Det kom en vit limousin och hämtade oss. När vi kom fram till Frihamnen sprang människor efter bilen och försökte få en glimt av oss genom de tonade rutorna. De trodde nog att det var några av de medverkande i Let’s dance som kom åkande i limousinen.

Mötte idolerna

På plats i byggnaden fick Josephine enligt eget önskemål träffa Robin Bengtsson och Lancelot Hedman som tävlade i programmet.

– De offrade fem minuter av sin lunch för att träffa mig. Båda var väldigt snälla, konstaterar Josephine nöjt.

– Ja, de skötte verkligen sin uppgift med bravur, inflikar Maud. De fick oss inte att känna det som att vi slet dem från något annat. Det var storsint av dem att ta sig tid för Josephine fast de egentligen var jättestressade.

Eftersom det är en åldersgräns på 18 år för att få se direktsändningen av Let’s dance på plats fick Josephine nöja sig med att sitta i publiken på genrepet.

– Det roligaste var när programledaren David Hellenius började prata med min pappa. Jag satt där helt chockad, utbrister hon roat.

Behandlad som en drottning

Efter en påföljande trerättersmiddag var det tid att krypa ner mellan hotellakanen. Nästa morgon var det dags för avfärd till Mall of Scandinavia. I en skönhetsbutik fick Josephine sitt hår klippt och slingat. När det var färdigt dök en makeupartist upp och försåg henne med en glamourös sminkning, inklusive lösögonfransar. Därefter väntade ett besök i en klädbutik där familjen välkomnades med cider, vindruvor, chips och andra godsaker. En personal shopper hjälpte Josephine att hitta rätt kläder att inhandla för det generösa presentkort som hon försetts med.

– Det var egentligen meningen att vi skulle ha avslutat kvällen med VIP-bio, men Josephine var så trött att vi åkte tillbaka till hotellet tidigare. Där satt vi i sängarna och åt McDonald’s-middag och mådde bra, berättar Maud.

– Det betydde väldigt mycket för mig att få åka iväg och göra saker själv med mamma och pappa. Det händer ganska sällan, tillägger Josephine som har sex syskon.
Även i Mauds hjärta har den guldkantade helgen lämnat ett djupt avtryck.

– Jag vet hur svårt Josephine har haft det och hur hårt hon har fått slita för att komma dit hon är idag. Att då ha fått den här helgen med henne där hon blev behandlad som en drottning är jättestort för mig. Trots att Josephine var förkyld och hängig under vår Stockholmsvistelse var det som en aura runt henne. Hela hon strålade!