Jag vet att han finns på en bra plats idag

Vi ses i Falkenberg vid ett strandbad vackert beläget intill havet.

– Det är lite lustigt för det var faktiskt just här som jag och min Carina blev ett par, säger Stefan Gerhardsson när han kommer in i hotellets restaurang.

Men då såg hotellet helt annorlunda ut, förklarar han.

– Det har ju ändå gått över 30 år sedan jag fick henne, efter långt trånande. Carina jobbade då på ett hem för utvecklingsstörda. Eftersom jag visste att hon brukade komma ner hit till stranden på sina raster och lediga dagar passade jag på att hänga här nere. För varje dag som gick lade jag min handduk snäppet närmare hennes. Jag tror aldrig jag har blivit så solbränd som under den perioden jag försökte fånga hennes hjärta, säger Stefan och skrattar.

Kunde inte motstå Siw

Att humorn skulle bli hans arbetsredskap var ingen självklarhet. I grunden är Stefan utbildad elektriker.

– Nej, det blev inte vad jag trodde från början. I hela mitt liv har jag sysslat med det jag tycker är som roligast, och det är fantastiskt kul att folk fortfarande vill betala för att titta på en uppsättning där jag är med, säger Stefan.

Just nu spelar han i farsen Stulen kärlek på Vallarna i Falkenberg. Och efter sommaren blir det turné i hela landet. Egentligen hade Stefan redan hunnit gå i pension och fått mersmak för det lugnare livet, men när hans motspelerska Siw Carlsson ringde och skämtsamt frågade om han än en gång “ville bli hennes man” kunde han inte säga nej. Manuset, som är skrivet av Stefans “andra hälft” Krister Classon, är en riktig skrattfest med en hel del förväxlingar. I år är det dessutom 40-årsjubileum för Stefan och Krister. Under sin långa karriär ihop har de lockat en miljonpublik till teatrar och tv-soffor.

– Det märkliga är att Krister och jag aldrig har träffats rent privat. Kanske får vi nog av varandra på scenen, säger Stefan och skrattar igen.

Stefan tror att den här föreställningen kanske kan vara den sista. Han stormtrivs som pensionär.

– Jag tycker det är toppen. Det är precis som när jag var grabb. På samma vis som vi hängde i omklädningsrummet innan en fotbollsmatch och snackade skit, träffar jag nu jämngamla gubbar regelbundet. Jag uppskattar verkligen det där snacket, hög och lågt. Vi är ett gäng som simmar två gånger i veckan. Då ses vi i simhallen klockan sju och efteråt tar vi en långfrukost tillsammans.
Stefan lever ett gott liv och känns som en riktig livsnjutare. Det är en förmåga att kunna gå vidare i livet och bevara glädjen, trots det han fick uppleva år 2008.

Dog omedelbart

Det har nu gått 11 år sedan Stefan och Carina förlorade sin yngste son Micke. Stefan berättar att man hade lagt ner den dåvarande tågstationen i Falkenberg och istället flyttat stationen till andra sidan stan. Men den gamla stationen fanns kvar som omlastningsgård. Där hängde Micke och hans två kompisar när olyckan inträffade.

– Micke klättrade upp på ett stillastående godståg och träffades av några kontaktledningar på tågets tak. Det small bara till, 16 000 volt for genom hans kropp och han dog omedelbart. Han blev bara 14 år, säger Stefan som försöker minnas sitt sista möte med honom.

– Vi hade just ätit och han sa hejdå för att åka iväg och träffa sina kompisar. Det var som vilken annan dag som helst. Efter maten hade Stefan och Carina gett sig ut på en promenad.
Stefan beskriver att Mickes vänner som var på plats chockades svårt. Det var polisen som dök upp senare som berättade för Stefan och Carina om vad som hänt deras son.

– Då blev det bara svart. Och så förblev det i två veckors tid. Jag hamnade i chock. Vi vet inte hur vi hade klarat oss ur sorgen utan vänner och grannar som kom med hjälp och färdiglagad mat.
Han fick inte heller sörja ifred. Här fanns en stor nackdel med att vara en offentlig person.

– Det var riktigt otäckt. Journalister, speciellt från kvällspressen, ringde nästan direkt efteråt och frågade hur jag kände och hur vi mådde.

Stefan fick febrilt ringa runt till alla i sin omgivning och berätta om vad som hänt deras son för att de inte skulle få veta det via tidningarnas löpsedlar.

– Jag hade missat att ringa en av Mickes närmaste kompisar. Han fick veta att hans hans vän omkommit genom en tidningsrubrik.

Viktigt vägval

Att ha ett yrke där Stefan hela tiden måste leverera och stå på scen gjorde inte heller saken lättare. I alla fall inte till en början.

– Jag skulle stå på scenen bara någon månad efter Mickes bortgång. Vi kunde skjuta på föreställningarna en månad, men inte längre. Jag kunde inte låta medverkande och betalande publik vänta längre. Tidigare hade jag aldrig varit borta från jobbet. Jag har stått på scenen med kräksjuka och ryggskott. Jag har till och med skitit på mig framme på scen.

Stefan berättar att eftersom han är utan ersättare får han inte bli sjuk. Till slut stod han inför ett val – antingen skulle han börja leva på nytt eller så kunde han välja att stanna kvar i ett svart hål.

– Vi hade två söner kvar att leva för. Vi var tvungna att fortsätta livet även om det till en början var svårt att ens gå och handla. Då kunde jag inte se ett tåg eller ens köra över en järnvägsräls. Att gå in i hans rum gjorde jätteont. Falkenberg är litet och de flesta känner till varandra. Jag vet inte heller hur jag hade reagerat om jag, före vår tragedi, hade mött någon som upplevt samma sak. Det är svårt att veta vad man ska säga och hur man ska agera. Men nu vet jag. Bara en klapp på axeln betyder massor.

Inget hokus pokus

För Stefan har humorn varit en räddning genom sorgens olika faser. Förutom den finns också vissheten om att deras son faktiskt har det bra som en livlina och trygghet i Stefans liv.

– Jag vet inte om jag borde berätta om det här. Jag ska erkänna att jag var superskeptisk från början och tyckte det var hokus pokus. Du förstår, märkliga saker började hända efter Mickes bortgång som jag liksom inte kunde förklara.

Stefan radar upp flera exempel på när hans son gjort sig påmind, som till exempel brandvarnaren som plötsligt började ge ifrån sig pip.

– Den hade aldrig krånglat tidigare och jag bytte både den och batterierna fem gånger. Jag som är elektriker borde väl kunnat få tyst på den? Men det var som att Micke spelade ett spratt med oss. Det var så han var, han var ständigt full av bus och upptåg.

Efter ett tag tog flera mediala personer kontakt från helt skilda håll via familjens nära och kära. De hade hälsningar från Micke. Stefan gav till slut med sig och träffade dem, därefter slutade han att vara skeptisk.

– De berättade saker som bara jag och Micke kände till. Sedan dess är jag övertygad om att Micke finns på en plats där han har det bra och att det går att få kontakt med honom. Jag är inte religiös, men jag är helt viss om att det finns ett liv eller ett slags tillstånd efter döden.

Sorgen finns fortfarande kvar, men Stefan menar att den blivit lättare att bära för varje år.

– Jag tänker på Micke flera gånger om dagen, inte minst när jag ser hans jämngamla kompisar.

Detsamma kommer det aldrig att bli, säger han.

Bara ett halvår efter Mickes bortgång råkade Stefans son Jimmy ut för en bilolycka.

– Jimmy skulle göra en vänstersväng på E6:an utanför Falkenberg när en ambulans på utryckning kom i en väldig fart. De kolliderade och Jimmy måste haft änglavakt, han klarade sig helt oskadd. Det året gav mig en tankeställare. Jag insåg att jag tidigare varit väldigt förskonad från tragedier.

Vad är livskvalitet och lycka för dig?

– Att få skratta ofta och lätt! Och jag älskar flugfiske och racketsporter, padeltennis är fantastiskt. Sedan har Carina och jag alltid rest en del, bland annat har vi varit i Senegal tre gånger. Vi gillar äventyr!

Vad är kärnan i ert långa äktenskap?

– Tålamod och kärlek. Och gemensamma intressen.

Kan du beskriva dig själv som pappa?

– Jag har varit väldigt lekfull, men Carina är den som varit mammaledig. Jag var ju nästan aldrig hemma, reste nog över 300 dagar om året. Det har jag förstås haft dåligt samvete över. Jag minns att barnen kunde straffa mig och låtsas att de inte kände igen mig när jag kom hem. När det sedan var dags för mig att åka igen släppte de inte taget om mig.

När du ser tillbaka på ditt liv, vad är du mest stolt över?

– Det känns fint att jag kunnat hjälpa så många människor genom skratt. Jag får än idag massor av brev där folk skriver hur de skrattat sig friska eller hur vår föreställning faktiskt räddat livet på någon. Rent privat är jag såklart otroligt stolt över våra tre barn och att jag kunnat fånga en fantastisk fru!