Mitt arbete har gått ut över männen jag levt med

Efter 16 år som folkkär läkarexpert i Fråga doktorn valde Gunilla Hasselgren tidigare i år att lämna programmet med motiveringen att hon tyckte det var dags för en ny fas i livet. Gunillas avhopp medförde även en ny vändning i livet för Karin Granberg som blev den som fick överta det ärofyllda uppdraget.

– En bekant till min före detta man hade tipsat Fråga doktorns redaktion om mig. När de ringde och frågade om jag ville komma dit för en provfilmning stod jag i valet och kvalet eftersom jag trivs bäst med att verka utan att synas. Just den veckan hade jag grannens barnbarn som praoelev. Jag tänkte: Det kan vara roligt för honom att få se hur en tv-inspelning går till. Så vi for på utflykt till tv-huset i Umeå, förklarar Karin roat.

När hon en tid senare erbjöds jobbet drabbades hon åter av beslutsångest.

– Jag hade familjeråd med mina söner för att få hjälp med beslutet. Det tyckte att jag skulle prova. Själv såg jag det som en möjlighet att påverka folkhälsan. Dessutom kändes det spännande. Jag är en person som gillar nya utmaningar.

Robinson-läkare

Detta är inte första gången Karin jobbar med tv. 2017 och 2018 var hon läkare i fält under inspelningarna av Expedition Robinson. Men att ta plats i bild och svara på frågor rakt in i tv-kameran visade sig vara något helt annat.

– Första Fråga doktorn gick bra, men när jag inför andra programmet fick klart för mig hur många som tittar blev jag väldigt nervös. Under den inspelningen sa jag fel och var jättefladdrig. Det gick så långt att de andra i tv-teamet frågade: “Vad händer, Karin?” Men när jag väl hade identifierat orsaken till min nervositet kunde jag också hantera den.

Vid sin sida har Karin den rutinerade programledaren Suzanne Axell.

– Jag trivs så bra med henne. Det skulle vara svårt att göra ett sådant här program tillsammans om man inte var i samklang med varandra. Det känns oerhört tryggt att jobba med Suzanne. Hon har gett mig goda råd och mycket uppmuntran.

Igenkänd på stan

Givetvis var det förenat med viss bävan att efterträda en så väletablerad och omtyckt tv-personlighet som Gunilla Hasselgren. Men Karin hade inte behövt oroa sig. Tittarna tog emot henne med öppna armar. “Kunnig, naturlig, ödmjuk och empatisk” var några av de många positiva omdömen som strömmade in på Fråga doktorns Facebooksida efter att det första programmet med Karin hade sänts.

– Jag är jättetacksam över det fantastiska mottagandet som jag har fått. Man kan bara vara sig själv. När jag åtog mig uppdraget tänkte jag: Jag kan inte fylla någon annans skor utan jag får stå stadigt i mina egna. På hemmaplan märker jag att det är många fler som hälsar när jag står i mataffären eller går på stan. Varje gång någon kommer fram och berömmer programmet blir jag generad, men jag försöker lära mig att ta emot lovorden.

Vilken väg var den första du gick på?

– Jag tog mina första steg hos mormor och morfar i Bodbysund utanför Burträsk. Jag var den sista bebisen som föddes i sjukstugan i Burträsk innan de stängde förlossningen där. Den första tiden bodde vi hos mina morföräldrar. Det var också där som jag tillbringade alla somrar under min barndom. Min mamma var svårt sjuk under nästan hela min uppväxt. I samband med en operation drabbades hon av sjukhussjukan. Det ledde till att hon fick en hjärtsjukdom som blev sämre och sämre allteftersom tiden gick. När jag var 26 år dog hon.

– Trots att mamma låg på sjukhus under långa perioder och jag och mina två bröder till och med bodde ensamma emellanåt tycker jag att jag hade en trygg och bra uppväxt. Vi pratade mycket med varandra när mamma kom hem från sjukhusvistelserna. Även om hon var fysiskt begränsad och inte orkade gå långa sträckor såg hon möjligheterna i tillvaron. När vi skulle plocka svamp satt hon och mormor i bilen och pekade ut svampställena, medan jag gick ut och såg till att vi fick med oss svampen hem. Mottot att ingenting är omöjligt har jag tagit fasta på och fört vidare till mina barn. Redan när jag var nio år och mamma blev sjuk bestämde jag att jag skulle bli läkare.

Hur ser din livsväg ut?

– Efter att jag gått ut läkarutbildningen 1989 jobbade jag som allmänläkare och skolläkare. Jag har alltid haft ett stort intresse för idrott och idrottsskador. När jag var yngre spelade jag fotboll, åkte slalom, simmade och höll på med tävlingsgymnastik. Mina söner har ärvt mitt idrottsintresse. Eftersom jag var dålig på att baka bullar och sälja bingolotter fick jag istället vara doktor åt barnen och deras lagkamrater när de gjorde illa sig. Jag hade ju ändå alltid min läkarväska med mig. Efter tre år som läkaransvarig för ishockeyjuniorerna i Skellefteå AIK fick jag 2009 frågan om jag ville gå över till att arbeta med A-laget.

Jag tackade ja och blev kvar i tjänsten i nio år. Jag slutade förra året i samband med att min son Petter kom tillbaka till Skellefteå från Nordamerika där han hade varit hockeyproffs. Han har aldrig tyckt att det varit så värst kul att ha mamma med i omklädningsrummet, så av respekt för honom valde jag att säga upp mig.

Hur har det varit att vara ishockeyläkare åt dina egna söner?

– Man måste ha ett professionellt förhållningssätt oavsett vem som behöver ens hjälp. Vid ett tillfälle fick jag rusa ut ur omklädningsrummet för att hjälpa en spelare som låg avsvimmad på isen. Först när jag vände på spelaren såg jag att det var min egen son Nils. Det är klart att det nyper till i mammahjärtat en sådan gång, men jag måste ju ändå göra mitt jobb.

När har du stått i en vägkorsning?

– Under perioden då jag skulle välja inriktning som läkare. Först ville jag bli kirurg, men när jag stod på mina första operationer svimmade jag hela tiden. Jag klarade helt enkelt inte av att se blod. Senare var jag inne på att bli ortoped eller gynekolog eftersom jag gillar den hantverksmässiga sidan av läkaryrket.

Men till slut valde jag att bli allmänläkare för att jag ville jobba med hela människan. Det har jag aldrig ångrat. Jag älskar mitt arbete och ser det som ett kall.

– Ett annat stort vägskäl var när jag efter skilsmässan från barnens pappa 2006 valde mellan att stanna kvar i Gällivare, där vi bodde då, eller flytta tillbaka till Skellefteå där jag har mina rötter. Det var ett jättestort beslut att riva upp barnen från deras sociala sammanhang och flytta över 35 mil för att börja om, men när vi i efterhand har utvärderat flytten har vi kommit fram till att den blev bra för oss allihop.

När har du känt att du varit på avvägar?

– Under årens lopp har jag jobbat så mycket att det blivit stressande för människor omkring mig. Barnen har det nog inte drabbat. Jag har alltid försökt vara delaktig i deras skolgång och fritidsaktiviteter.

Däremot har min arbetssituation gått ut över männen som jag har levt med eftersom jag inte varit så tillgänglig för dem. Det är något som jag faktiskt ångrar. Mina söner brukar säga: “Mamma, vi är de enda fem männen som kan leva ett helt liv med dig.”

Har du någonsin tagit en genväg?

– Ja, det finns nog många exempel på det, framförallt när det gäller min egen hälsa. Med risk för att tappa trovärdighet i mina kostråd måste jag erkänna att jag aldrig äter frukost. Ibland blir det ingen lunch heller om jag har mycket att göra. När min jobbhjärna är påkopplad blir jag inte särskilt hungrig.

Vilken är vägen till det goda livet?

– Kärlek, sovmorgnar (jag är morgontrött av mig), att se saker växa i naturen, och så familjen förstås. En viktig hörnsten i mitt liv är min storebror Sture. Eftersom vi bor ganska långt ifrån varandra träffas vi inte så ofta, men jag och Sture finns alltid där för varandra i vått och torrt. Vi delar både sorg och glädje.

Vem har funnit vägen till ditt hjärta?

– De senaste två och ett halvt åren har jag levt ensam, vilket är personbästa. Det har varit väldigt nyttigt att se att jag klarar av att bo i mitt torp själv, med allt vad det innebär av praktiska göromål.

I augusti förra året dök det upp en ny person, om än inte en man, som fann vägen till ditt hjärta.

– Ja, mitt första barnbarn, lilla Lo. Mitt hjärta spricker av glädje om jag ska försöka beskriva hur fantastiskt det var att bli farmor. Det är en helt ny dimension av kärlek.

Vilken är den största höjdpunkten i ditt liv, förutom barn och barnbarn?

– Att som lagets läkare få vara delaktig i Skellefteå AIK:s två SM-guld i ishockey. En av mina söner spelade i laget, vilket inte gjorde saken sämre. Att få vinna tillsammans med en grupp som blivit så sammansvetsad och där alla har jobbat åt samma håll under lång tid var otroligt häftigt. Första guldet var allra störst. Vi vann på bortaplan. När vi kom tillbaka till Skellefteå mitt i natten möttes vi av 10 000 personer som stod och sjöng utanför vår hemmaarena.

Och den största motgången?

– 1994 fick jag en dotter, My, som dog efter bara ett dygn. Hon hade Downs syndrom och ett trerummigt hjärta. På grund av det missbildade hjärtat klarade hon sig inte utanför min kropp. Även om det är en upplevelse som jag gärna hade velat vara utan lärde den mig samtidigt jättemycket om både mig själv och min omgivning. Det är lärdomar som jag också har haft nytta av i mitt jobb. Jag har aldrig varit rädd för att prata om att jag mist ett barn.

Vart är du på väg i livet nu?

– Till hösten ska jag minska ner på mina övriga uppdrag för att ge mer tid åt Fråga doktorn. Under våren har jag jobbat med programmet på kvällar och helger. Nu har mina barn pratat allvar med mig om att jag måste göra en förändring. Jag kommer att lyda deras råd och jobba mindre. Jag hoppas också få tid att resa mer. Och så vore det kul att träffa någon man… men det kan man väl inte säga!