Casper Janebrink: Det var en ren slump att jag blev musiker!

 

Casper Janebrink har gjort sig känd som en röststark sångare men det vara inte förrän han förra våren medverkade i underhållningsprogrammet Stjärnornas stjärna som han fick visa sin stora bredd som artist.

I program efter program briljerade han i olika genrer. Country, soul, opera, musikal, visa – ingenting var för svårt för Casper som stod som segrare när tittarrösterna i finalprogrammet var sammanräknade.

Vinsten i Stjärnornas stjärna blev också startskottet för en ny glansperiod i Caspers band Arvingarnas 30-åriga historia.

– Att jag gjorde bra ifrån mig i programmet gav nog mersmak, inte minst hos de som bestämmer artistfältet i Melodifestivalen. För några år sedan satte jag och mina bandkollegor i Arvingarna upp två mål för vårt 30-årsjubileum 2019: Vi ville vara med i Melodifestivalen och vi ville vara med på Diggiloo-turnén. Att vi lyckades uppnå båda målen känns fantastiskt, konstaterar Casper entusiastiskt.

En och en halv vecka efter vårt möte ska Arvingarna och de andra medverkande artisterna åka till Mallorca för några dagars uppladdning inför sommarens Diggiloo-turné. En turné som sträcker sig från Ystad i Skåne till Älvsbyn i Norrbotten.

– Det känns särskilt roligt och utvecklande att få göra olika nummer ihop med de andra artisterna.

Dagarna på Mallorca är viktiga för sammanhållningen. Det kan kännas svårt att sjunga en smäktande kärleksballad med någon som man inte är så bekant med men om man har kastat bollar till varandra i poolen på Mallorca är isen bruten.

Helnöjd i Floda

Vi ses hemma hos familjen Janebrink i samhället Floda, en halvtimmes bilresa från Göteborg. Fram tills för två år sedan var Casper en trofast Partillebo som fann det otänkbart att överge stadsdelen där han vuxit upp. Men ödet ville annorlunda.

– Min fru Helenas systers man visste att vi hade börjat leta efter ett nytt hus i Partille. När vi var hemma hos dem här i Floda visade han vår nuvarande villa på sin Ipad. “Det var ett jäkla fräckt hus men jag tänker ju inte flytta till Floda”, sa jag skrattande.

Hustru Helena lyckades efter viss övertalning ändå få med sig Casper till visningen av den hästskoformade villan med pool och insynsskyddad altan som med sin fasad i grå järnvitriol bryter av mot de andra husen på gatan.

– Barnen studsade av förtjusning och min fru hade ett leende upp till öronen då vi kom ut från visningen.

När jag förstod att resten av familjen verkligen ville flytta till Floda kom jag fram till att jag inte ville vara en bromskloss. Men då vi vann budgivningen infann sig paniken hos mig, säger Casper.

Idag är han tacksam över att han vågade ta steget att flytta ett par mil österut.

– Jag är helnöjd. Hela familjen stortrivs i Floda. Med facit i hand borde vi nog ha flyttat tidigare men jag kanske inte var mogen för det då.

Vilken väg var den första du gick på?

– Det var i Partille som jag tog mina första steg. Jag köpte mitt barndomshem av pappa när jag var 25 år och bodde kvar där ända tills vi flyttade till Floda 2017.

– Som liten var jag ganska vild av mig, enormt framåt och busig men jag kunde ändå skilja mellan rätt och fel. Mina föräldrar lärde mig att man ska vara vänlig mot alla, ha ett öppet sinne och att inte döma någon på förhand. Pappa och mamma var bara 24 och 20 år gamla när jag föddes. Två år senare kom min lillebror Sammie.

– När jag var 12 skiljde sig våra föräldrar. Det var väldigt tråkigt men efter något år fann jag mig i situationen. Långt senare, när jag var i 20-årsåldern, fick min pappa två söner till med sin nuvarande fru. I början tyckte jag det var jättekonstigt att han skulle skaffa barn igen men när mina småbröder Christopher och Alexander väl föddes var det oerhört roligt. Då de blev lite äldre följde de med oss ut på turnéer.

Din pappa, Dennis Janebrink, har varit basist i Flamingokvintetten sedan bandets start 1960. Hur var det att växa upp med en pappa som var yrkesmusiker?

– Visst var pappa borta mycket men det var inget som jag tänkte så mycket på då. På somrarna bodde vi på en ö ute i skärgården tillsammans mina morföräldrar. Pappa var där ett par dagar i veckan, sedan stack han iväg igen. Han var väl lite självupptagen och höll på med sitt men när vi reste bort på loven var han alltid med.

– Mamma var den som tog huvudansvaret för oss barn. De första åren var hon hemmamamma. När jag blev äldre jobbade hon deltid natt på ett sjukhus, vilket gjorde att hon alltid var hemma på dagarna när jag och min bror kom hem från skolan. Efter skilsmässan bodde vi hos pappa måndag, tisdag, onsdag, då han var spelledig, och hos mamma de resterande dagarna.

Hur ser din livsväg ut?

– På det stora hela har jag varit hyfsat målmedveten men musiken kom in i mitt liv av en tillfällighet. Under en musiklektion på högstadiet fick jag frågan om jag kunde spela bas på en låt, varpå jag gick hem och bad pappa lära mig några ackord.

– Kort därefter frågade Tommy Carlsson, son till Hasse Carlsson, som har varit Flamingokvintettens sångare i alla år, om jag ville spela bas i ett hårdrocksband som han hade startat. Ur det föddes Arvingarna. Det var egentligen inte meningen att jag skulle vara med i något band.

– Min ursprungsplan var att jag skulle bli byggnadsingenjör. Jag hade bra betyg i skolan och kom in på fyrårig teknisk linje men efter ett år blev jag skoltrött och bytte till bygglinjen som var mindre krävande.
Direkt efter examen fick jag jobb på ett finsnickeri. Under den tiden startade vi Arvingarna.

– I början gjorde vi bara enstaka spelningar men året då jag låg i lumpen började det hända grejer. Bland annat gjorde vi vårt första tv-framträdande. 1991 började vi spela på heltid med bandet.

 

Vilken har varit den roligaste perioden med Arvingarna?

– Melodifestivalvinsten med Eloise 1993 och populariteten som följde på den. Vi hade en storhetstid som höll i sig ända till 1999 då skivmarknaden började dippa. Därefter kom en tioårsperiod då allt gick lite på slentrian. Vi la vårt största fokus på våra familjer. Bandet tuffade på utan att det hände speciellt mycket.

När har du känt att du varit på avvägar?

– Runt år 2000 började vi spela mer covers för att tillfredsställa danspubliken. Jag var en av dem i bandet som inte vågade tro på att våra egna låtar var tillräckligt starka för att tilltala den delen av vår publik. I efterhand kan jag tycka att det inte var något bra beslut att välja bort vår egen musikskatt. Det gick så långt att fansen klagade. För ett tiotal år sedan valde vi klokt nog att gå tillbaka till att nästan enbart spela våra egna låtar.

När har du stått i en vägkorsning?

– När jag var runt 42–43 hade jag en svacka då jag tvivlade på om Arvingarna var rätt grej för mig. Jag funderade på att göra något annat – kanske gå tillbaka till att bli snickare igen. Jag var lite less på spelandet och kände mig också bromsad och motarbetad av de andra bandmedlemmarna i min framåtsträvan.

– De tyckte att jag tog för mycket plats i bandet, medan jag kände att jag var tvungen att ta rollen som bandets frontfigur eftersom ingen annan var intresserad av att göra det. Vi satte oss ner och diskuterade problemen. Att få ta del av varandras olika synsätt innebar nog ett uppvaknande för oss alla.

– Fortfarande stångas vi ibland med samma konflikter men den stora skillnaden är att vi idag pratar om det med varandra och fattar alla beslut gemensamt. Tidigare hände det att jag tog beslut om bandet utan att ha överlagt med de andra, vilket skapade irritation.

Vem har funnit vägen till ditt hjärta?

– Min fru Helena. Vi träffades på restaurang Trädgår’n i Göteborg sommaren 1998. Jag hade spanat in henne redan innan. När jag fick se henne dansa med en kompis till mig gick jag fram och bokstavligen slet henne ur hans armar och sa: “Nu är det min tur!” Men Helena ville inte följa med mig vidare när dansen var slut. Hon var hal som en ål. Jag fick kämpa för att vinna hennes hjärta.

– Helena är inte så jätteintresserad av mitt jobb. Jag hade nog inte heller fixat att ha en fru som åkte med mig ut på spelningar för jämnan. När jag förbereder mig inför ett framträdande går jag in i en bubbla och då klarar jag inte av att ha familjen alltför nära inpå mig.

Vilken är vägen/riktlinjen hemma hos dig?

– Det är inte alltid så lätt att få ihop vardagspusslet med alla familjemedlemmars olika aktiviteter men vi försöker hitta ett par dagar i veckan då vi sitter ner och äter en god middag ihop. I jämförelse med våra pappor är jag och de andra i bandet mycket mer närvarande i familjelivet. Det fanns en tid då vi jobbade alla helger förutom under semesterperioderna men för tio år sedan började vi lägga in en ledig helg per månad i vårt spelschema.

Vart är du på väg i livet nu?

– Privat känns det som att jag har landat på en bra plats. Med Arvingarna är vi alltid på väg framåt. Jag brinner för att utveckla bandet och slå så stort som möjligt. Vid sidan av Arvingarna skulle jag vilja ha en egen liten karriär som Casper Janebrink. På senare år har jag provat på några olika programledaruppdrag i radio och tv – bland annat har jag hoppat in och lett Karlavagnen och Bingolotto. Det var så kul att jag fick mersmak.