Nittio sekunder. Ynka en och en halv minut!
När larmet går – om så mitt i natten – är det den tid en brandman har att från vaket, eller sovande, tillstånd kasta sig utför den flera meter höga stången, ner i hallen där larmkläderna hänger. Ta på overall och stövlar och komma på plats i brandbilen. Sen iväg – oftast till en bostadsbrand eller trafikolycka.
Redo att rädda liv.
Brandman 1032 på Räddningstjänsten Syd i Malmö heter Torbjörn Peterson. Tobbe kallad. En lugn och trygg skåning som i 35 år har arbetat med att släcka bränder. I många år var han rökdykare men nu, som 60-åring, är det han som kör brandbilen.
– Med ålderns rätt, säger han leende. Men väl på olycksplatsen hjälps alla åt att släcka.
Tobbe har vant sig vid en vardag med tragik, sorg och förtvivlan. Men också vid tacksamhet och glädje de gånger allt slutar väl. Han har deltagit i mängder av avlastningssamtal i samband med dödsolyckor, då var och en i teamet går igenom vad som hänt för att få en gemensam bild av larmet. Och briefing – då man hanterar känslobiten.
– Man är olika känslig vid olika perioder i livet, säger Tobbe. Har jag själv en 3-åring hemma och kommer till en olycksplats där jag måste ta hand om ett litet barn som far illa, då är det tufft.
Magisk liten värld
En brandman jobbar i lag och med ett rullande femveckorsschema. När vi ses på brandstationen i Hyllie, är det Tobbes lediga dag. Larmet går och hans kolleger kastar sig iväg till en olycka med avskuren gasledning, men Tobbe tar oss med till sin andra verklighet – Hattmakeriet i Malmö, några kilometer bort.
Plötsligt befinner vi oss i en helt annan värld. Vi har lämnat sinnebilden av en machovärld och rör oss nu i en dockskåpsmiljö. Ja, det är lite så det känns.
Vi kliver in i en verkstad med gamla, vackra arbetsredskap från 1800-talet. En parad av vackra doktorshattar med emblem för olika akademiska inriktningar. Det doftar gott och varmt. Längs väggarna står uppspända bomullstyger, indränkta i brun schellack, i väntan på att trygga händer ska förvandla dem till stolta huvudbonader för nyblivna hedersdoktorer i samband med promoveringar vid olika universitet.
Och mitt i denna magiska lilla värld väntar Gun. Hon är Tobbes mamma och den som startade Hattmakeriet i Malmö på 1980-talet. En rar och mildsint kvinna med hantverket i fingrarna men som inte längre orkar med det både tunga och varma arbetet som det innebär att göra hattstommarna. Så nu jobbar de tillsammans, Tobbe och hon.
Tobbe förklarar sitt engagemang i hattmakeriet med att han alltid tyckt att det var kul att göra saker med händerna, att skapa.
– Tobbe var sju år när han sydde på symaskin första gången, anförtror mig Gun. Då sydde han tågbiljetter!
Hon ler nöjt och visar mig sedan sina egna fina konstverk som hänger längs väggarna. Broderier i twist, oljemålningar och vackra plädar i virkade mormorsrutor.
– Jag stickar och virkar jämt, säger hon. Måste hålla på. Annars fastnar fingrarna.
I rummet intill kommenterar hon en helt annan väggprydnad, ett foto av en vältränad kille i bar överkropp.
– Det är Tobbe när han var med i brandmanskalendern. Ja ja, det var ju några år sedan nu …
I 17 år har de jobbat sida vid sida, på Tobbes fridagar. 1999 dog Guns man och när pappa gått bort, blev det naturligt för Tobbe att hoppa in och stötta.
– Eftersom jag jobbar oregelbundna tider som brandman och är ledig två–tre dagtidsdagar, kändes det bra att ha något vid sidan om.
Tobbe och Gun har alltid följts åt. Under hans tid som badmintonspelare på elitnivå var Gun både klubbledare och chaufför.
– Han är lik sin far utvärtes men lik mig på insidan, säger Gun och ler. Det är så härligt att han kunnat lära sig det här och hjälper mig. Numera orkar jag inte göra brätten längre. Jag fyller 86 år i juni!
Hyllar Josef Frank
Det första du möter som besökare i Hattmakeriet, är provningsrummet. Här finns också exempel på olika doktorshattar. En av de senaste är klädd i vackert Josef Frank-tyg. Det är Tobbes examensarbete. I våras avslutade han en tvåårig utbildning till hattmakare på Hantverksakademin. Han har alltid beundrat Josef Frank och när han fick nys om att den kände formgivaren och arkitekten disputerat 1910, om en florentinsk kyrkoarkitekt, fick Tobbe en wow-upplevelse och bestämde att examenshatten skulle bli en hyllning till Frank.
På väggarna hänger tidningsurklipp på kända personer som burit Guns och Tobbes hattar vid promoveringar. Drottning Silvia är hedersdoktor vid Göteborgs universitet. Kung Carl Gustaf är hedersdoktor vid Handelshögskolan i Stockholm.
– På hans hattstomme står det skrivet “Hälsningar Tobbe”, säger hattmakaren och skrattar. Den kommer han nog aldrig att upptäcka. Men jag vet att det finns där!
– Skriv gärna att jag med glädje skänker honom en Josef Frank-hatt. Det är bara att han kontaktar mig.
Kofi Annan, Ingvar Kamprad, Christina Stenbeck, Håkan Hagegård och Ilmar Reepalu är andra som burit hattar från Hattmakeriet i Malmö, en av landets tre verkstäder som skapar doktorshattar.
Framför provrummets spegel tar Tobbe huvudmått på varje kund med hjälp av en konformatör från 1800-talet. Den har rörliga delar på undersidan, dessa påverkar stift på ovansidan. Där läggs ett papper som då får tydliga avtryck – ett perforerat hålmönster. Det utgör grunden för den blivande hatten.
Tre kilo tungt strykjärn
Vi går vidare till det som Tobbe kallar “det skitiga rummet”. Här kokas schellackflingor i tio liter stora kastruller. Efter cirka fem timmars koktid doppas bomullstyger i lösningen, dessa spänns sedan upp på ramar för att torka, innan de klipps ner till olika delar som sammanfogas och sätts på en femdelad hattstock. Varje hattstorlek har sin stock.
– Det är detta som skiljer en hattmakare från en modist, förklarar Tobbe. Modisten jobbar med en hel stock, hattmakaren med en femdelad stock.
Hattens brätte görs av bomullsfilt som bränns med ett lager schellackflingor. Här använder Tobbe ett tre kilo tungt strykjärn i gjutjärn som värms upp på en kokplatta. Det är supervarmt, tungt och svettigt.
– Det är med värme du bygger upp hatten, förklarar Tobbe.
Det färdiga brättet sätts sedan fast på stommen genom att han viker upp en liten kant med hjälp av en formiljong, ett annat verktyg med många år på nacken. Sedan används ett helt gäng olika gamla strykjärn av gjutjärn för att pressa ihop de olika lagren på toppen av hatten och på sidodelen.
Ytterligare några moment återstår innan det är dags att drapera hatten med ett ribsidentyg. Här är det viktigt att hatten får nio veck på varje fjärdedel på kullen. Sedan fördelas även vecken på ovansidan och undersidan av brättet.
Känner stolthet
Det är ett konstverk som växer fram och slutarbetet står Gun för. Det är hennes flinka fingrar som draperar, syr fast svettrem och fäster dit emblemet. Hon förklarar att en Lundahatt har veckat brätte medan brättet på en Uppsalamodell är pressat.
Ja, varje doktorshatt är individuell. Framtagen och skapad till den person som ska bära den. Och just nu är det full fart i fabriken inför höstens promoveringar i Malmö och Blekinge.
Gun, som hållit på sedan 1984, tror att hon hunnit göra 3 000–4 000 hattar, Tobbe ungefär hälften så många.
– De som ska bära våra hattar har lagt ner minst fem års arbete med sin avhandling, säger Tobbe. För mig och Gun tar det två–tre dagar att göra en hatt. Men vi känner en väldig stolthet!
