• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Vi är ett omaka par – det är vår styrka!

    Det är ett av de mest omaka tävlingsparen i På spårets 32-åriga historia, och också ett av de mest framgångsrika. Möt vinnarduon Gunnar Wetterberg och Parisa Amiri som förbereder sig för utmaningen inför nästa säsong.

    Vi är ett omaka par – det är vår styrka!

    Den ene en 66-årig historiker och författare, känd från Fråga Lund och med en förflutet som bland annat diplomat. Den andra en 28-årig journalist och tv-serieexpert med populärkultur som sin specialitet och en vinst i tv-frågesporten Årets retro i bagaget. Nej, på papperet har Gunnar Wetterberg och Parisa Amiri inte mycket gemensamt. Deras olikheter har dock visat sig vara ett vinnande koncept.

    Under den gångna säsongen av På spåret slog den nybildade duon ut alla sina motståndare, som till skillnad från dem var veteraner i sammanhanget, och tog hem segerbucklan med bred marginal. Innan de blev ihopmatchade hade Parisa och Gunnar aldrig ens hört talas om varandra.

    – Jag tittar inte på tv, säger Gunnar förklarande.

    – Och jag läser inte böcker om Skåne, kontrar Parisa.

    En annan sak som skiljer Gunnar och Parisa åt är deras förhållande till På spåret. För Parisas del hade det under lång tid varit en dröm att någon gång få tävla i programmet.

    – Jag har tittat på På spåret så länge jag kan minnas och älskar de kluriga formuleringarna som är programmets själ och hjärta. Det är till och med så att vi i min familj ibland formulerar oss i På spåret-liknande ledtrådar när vi pratar med varandra.

    Då Parisa häromåret ledde SVT:s kulturprogram Kobra fick hon en dag ett lovordande meddelande från en SVT-kollega i Göteborg.

    – Först trodde jag det var ett vanligt kollegialt mejl, men när jag såg att det längst ner stod "Charles Franz, producent för På spåret", stannade nästan mitt hjärta. En tid senare blev jag kallad till ett förtest i en riktig studio. Eftersom jag varit besatt av programmet i så många år blev jag överlycklig när jag så
    småningom fick veta att jag blivit utvald att få medverka.

    Den stora frågan var vem som skulle bli Parisas tävlingspartner.

    – Vi ville hitta någon som kunde komplettera mina kunskaper. Någon med en historisk inriktning. Själv kan jag samtida kultur och samhälle bäst. Redaktionen hade gjort långa listor med förslag på olika personer men ingen kändes helt rätt. Jag hade många förslag själv också, framför allt på äldre kvinnor inom medievärlden som jag såg upp till, fast det var väldigt svårt att få med sig någon av dem.

    Bekymren med att hitta rätt partner medförde att Parisa var inställd på att stå över programmets nästkommande säsong, men när hon i somras via sms fick sig tillskickat ett Youtube-klipp med Gunnar ändrade hon sig i ett nafs. Där var ju parhästen som hon hade letat efter. Gunnar kände samma sak då han fick sin tilltänkta tävlingspartners bakgrund presenterad för sig.

    – När jag fick klart för mig att Parisa kunde sådant som inte jag kunde kändes det väldigt mycket lättare att tacka ja till att medverka. Ändå fanns det en skräck över att göra bort sig totalt. Min dotter som är På spåret-nörd sa: "Det spelar ingen roll hur fel ni svarar om ni bara verkar sympatiska." Hennes ord ingav viss tröst, konstaterar han.

    Inför deras första möte hade Parisa tillbringat många sömnlösa nätter med att ur minnet försöka gräva fram svaren på mängder av potentiella frågor som skulle kunna dyka upp i programmet.

    – När jag träffade Gunnar och han helt lugnt konstaterade att han aldrig någonsin hade sett På spåret frågade jag mig om jag var juridiskt bunden att medverka eller om jag kunde dra mig ur, minns hon med ett leende.

    Gunnar skrattar hjärtligt åt hennes kommentar. Tre veckor före inspelningsstarten bjöd han hem Parisa
    på fika.

    – När jag kom dit hade Gunnar bakat äppelpaj av äpplen från sin egen gård i Skåne och gjort ett fint mönster av degen. Det var så imponerande! utbrister Parisa.

    – Men det roligaste var att han hade kollat upp att vi hade näst sämst odds i hela tävlingen.


    Båda är plugghästar

    Ännu nervösare blev det när vi fick reda på att vi tillhörde samma grupp som de återvändande på På spåret-kungligheterna Elisabet Höglund och Jesper Rönndahl som vunnit tävlingen två gånger.

    Så snart de intagit På spårets förstaklass-kupé insåg Parisa att Gunnar, trots sin obekantskap med programmet, var den bästa lagkamrat hon hade kunnat få.

    – Han har prestigelösheten som jag efterfrågade i en tävlingspartner. Många män som jag träffat i olika sammanhang har en tendens att köra över yngre kvinnor, särskilt om man som jag har utländsk bakgrund (Parisas pappa kommer från Iran, reds anm.). Det var en superlättnad för mig att Gunnar inte var sådan. Du är verkligen unik i ditt sätt att stötta och uppmuntra, lovordar hon, vänd mot honom.

    Det som främst förenar Gunnar och Parisa är att de båda är plugghästar, vilket betalade sig i tävlingen. Vissa svar var självklara, andra fick värkas fram.

    – Generellt sett hade vi tur. I nästan varje match gick det bra för oss i början och sedan räckte det att vi höll jämna steg med motståndarlaget resten av tävlingen, inflikar Gunnar på sitt sedvanligt ödmjuka sätt.

    – Det är inte tur. Vi gjorde helt enkelt bra ifrån oss, protesterar Parisa som tycker att hans ödmjukhet ibland går till överdrift.

    För att hålla koncentrationen på topp hade Gunnar och Parisa en skål med godis med sig in i buren. Men det fick inte tv-tittarna se.

     

    Pinsamma missar

    Några frågor grämer de sig fortfarande över att de gick bet på.

    – Ibland koncentrerade vi oss så mycket på att uppfatta ledtrådarna att vi inte var tillräckligt uppmärksamma på det som visades på tv-skärmen. Det värsta i den vägen var när de frågade efter Höganäs. Jag har kört till Höganäs hur många gånger som helst, och dessutom från olika håll, men fast jag hade samma väg som jag åkt i skytteltrafik framför mig i bild förstod jag inte förrän på åtta poäng att svaret var Höganäs, säger Gunnar och skakar på huvudet.

    Ett annat svar som han förvånade sig själv med att inte lyckas pricka in var krinolin.

    – Det tillhör ju grundkursen i historia att kunna det. Det är oerhört skämmigt att jag som historiker svarade fel på den frågan, utropar han plågat.

    Parisa har fortfarande inte kommit över att hon misslyckades med att skaka fram filmtiteln The Nile Hilton incident ur minnet. Minst sagt förargligt med tanke på att hon för några år sedan reste till både Libanon och Paris enkom för att göra reportage om historien bakom filmen.

    – Till råga på allt är det min vän Tarik Saleh som gjort den. När jag såg Tarik på en biopremiär för ett par veckor sedan skämdes jag så mycket att jag gick förbi honom utan att stanna till och hälsa.

    För att hålla koncentrationen uppe under den långa inspelningen – varje entimmesavsnitt av På spåret tar på grund av omtagningar omkring tre timmar att spela in – hade Parisa och Gunnar med sig godis in i buren.

    – Det var något vi fick slåss för. Tv-teamet ansåg att vi skulle vara ett dåligt föredöme för tittarna om det märktes att vi åt godis men vi lyckades hitta en död vinkel där vi kunde placera godisskålen utan att den syntes i bild, förklarar Gunnar. Han tillägger:

    – Du måste skriva att det är fantastiskt käk när man gör På Spåret, i motsats till Fråga Lund där maten är rena katastrofen. Hon som lagade mat till På spåret-teamet heter Bibbi Lirenius Ringqvist, det har jag kollat upp. Bland annat tillagade hon en fantastisk rätt med portabellosvamp som jag måste göra till mina barnbarn någon gång.


    Grät av lycka

    Maten må ha gjort sitt till, men i slutändan var det nog ändå Gunnars och Parisas stora allmänbildning och framgångsrika samarbete som tog dem till finalen. Väl där blev det en klar seger med sju poängs marginal ner till tvåorna, skådespelarduon Eric Ericson och Kjell Wilhelmsen.

    – Gunnar var den som först förstod att segern var klar. När det var några frågor kvar tog han min hand och sa: "Vi har vunnit det här!" Jag börjar gråta bara jag tänker på den stunden. Som journalist kan jag inte komma på något som det skulle betyda ens i närheten lika mycket att vinna. Eftersom jag är så kär i programmet känns det helt overkligt att ha pokalen stående hemma, medger Parisa.

    Gunnar, som fått ta emot många priser och utmärkelser under sin karriär, är kanske inte fullt lika extatisk över segern, men visst har den betytt mycket för honom också.

    – Bland det roligaste är att folk jag inte träffat på jättelänge plötsligt hör av sig. Däribland min gamla religionskunskapslärare från gymnasiet som sa: "Så där går det när man skolkar." Det var en fråga om ett buddisttempel i Bangkok som vi inte kunde och hon mindes att jag kom en månad för sent till skolan en höst och missade lektionerna om just Asien. Anledningen till det var att jag och en kompis liftade genom Nordafrika. Vi hade hoppats på lite fler frågor om Afrika, men det kanske kommer nästa gång.

    För en nästa säsong lär det bli. Det är kutym i programmet att de regerande vinnarna bjuds in att medverka även efterföljande år. Gunnars och Parisas lagarbete har utmynnat i en "syskonrelation över generationsgränserna". Efter inspelningarna firade de sin seger över en vinlunch. Innan de skildes åt gav Gunnar Parisa en bok med historiska händelser som hon nu håller på och tragglar. Men även om innötningen av fakta inför nästa säsong redan påbörjats är Gunnar och Paris överens om att det blir en svår uppgift att återupprepa segern.

    – Vår nästa utmaning är att bli duktiga förlorare, hävdar de samstämmigt. 

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!