När barnen flyttade hemifrån rasade allt

Han hade fyllt 50, barnen var utflugna och livet skulle gå in i en fas av lugn och välmående tillsammans med hustrun Majken.

I stället blev det tvärtom. Det som bott inombords nöjde sig inte längre med att vara tillbakatryckt, det ville ut. Göra uppror, ta makten över kroppen och dess epicentrum, hjärnan.

– Det tog många år innan jag förstod vad som hände med mig, säger Tommy Jeansson och lägger sin nyutgivna bok på soffbordet.

Han lutar sig tillbaka i familjens skinnsoffa, stryker sig eftertänksamt med handen under hakan och berättar hur han till slut fick pusselbitarna i sitt liv att hitta varandra.

Ett myteri inifrån är den talande titeln på boken och den anspelar på hur den psykiska ohälsan i form av bipolär sjukdom typ 2 och adhd trängde igenom barriären och skapade ett krig inombords.

– Vid 56 års ålder fick jag diagnoserna, då bröt helvetet ut. Det var självklart ingenting som uppkommit bara så där, det har funnits där hela mitt liv.

Vilt ungdomsliv

I boken ger Tommy en bild av hur det var att växa upp i en dysfunktionell familj i brukssamhället Olofström där ortens välmående i hög grad är beroende av Volvofabriken, där han för övrigt själv arbetar i produktionen sedan många år tillbaka.

Inledningen är en gripande berättelse om en ung pojke som letar efter sig själv och som mår dåligt av pappans förhållande till spriten.

– Fortfarande när jag passerar viadukten före Volvofabriken tänker jag på de otaliga gånger jag fick hämta farsan nere på byns pub och släpa hem honom. Klart sådant sätter sina spår i vuxen ålder, säger han.

I skolan såg man första gången tecknen på sjukdomsbilden.

– Mina betyg gick så här, säger han och ritar en vågform med ett finger i luften. Ämnen som intresserad mig pluggade jag in hejdlöst. Med det som inte intresserade mig var det tvärtom.

Han berättar om ett ungdomsliv med vilda fester, slagsmål och spruckna relationer. Ett ständigt sökande efter kickar och bekräftelse. Impulshandlingar och dumdristiga chansningar blev en del av vardagslivet och följdes av ångest och depressioner.

– Jag saknade allt vad konsekvenstänkande heter.

Han var en rastlös själ som letade efter den stora kärleken att klamra sig fast vid. Till slut hände det.
Han hade sett henne flera år tidigare, när han var 20 och hon 24, utanför ett dansställe.

– Jag sa till kompisarna: “Där är kvinnan som jag ska gifta mig med!” De gapskrattade åt mig.

 

Trivdes med livet

Sex år senare sprang de på varandra i trapphuset där Tommy bodde.

– Några veckor senare träffades vi utanför ett dansställe, där det var fullsatt och ingen av oss kom in. Vi tog en taxi hem och det blev början på vår relation.
Majken hade två barn sedan tidigare. Eftersom deras pappa inte var så närvarande blev det Tommy som nu skulle axla rollen som extrapappa till Andreas och Emma.

– Jag var orolig för hur det skulle fungera och jag jobbade länge på att vinna barnens förtroende.
Familjen flyttade från lägenhet till hus och 1990 föddes Majken och Tommys gemensamma barn, Jonna, och tre år senare gifte de sig hemma i trädgården. Livet hade lugnat ned sig till en nivå där han trivdes.

Han engagerade sig i barnens fritidsintressen och tog ansvar för familjen. Men inombords fanns det impulsiva och annat som ville ut.

– Bästa exemplet var när jag köpte ny bil utan att fråga Majken, eller när hon förvånat såg möbelbilen komma med de nya köksmöblerna, utan att hon visste något. Jag tog på mig ledande roller i både föreningslivet och på jobbet för att tillfredsställa mitt kontrollbehov och bekräftelsebehov. Jag köpte tävlingscykel och började träna stenhårt för att vara med i olika cykellopp. Allt jag gjorde var “all in”.

 

Demoner tog över

Barnen lämnade hemmet en efter en, tills det bara var han och Majken kvar. Han hade fyllt 50 och tomrummet blev som om ett slukande gap. Samtidigt hände en del annat.

– Jag bröt jag armen och lade då av med all träning. Lågkonjunkturen slog till och jag var nära att förlora jobbet. Samtidigt dog nära och kära runt mig. Men det stora var att jag upplevde pappa-uppdraget som slutfört. Jag blev osäker, både på mig själv och förhållandet till Majken, vilket ledde till en otrohetsaffär.

– Det blev kaos och demonerna som fanns inom mig tog över. Jag fick konstiga vanföreställningar om att folk runt mig pratade illa om mig, jag blev djupt deprimerad, orkeslös och förvirrad. Detta kunde följas av maniska perioder med otrolig energi då jag drog igång renoveringsprojekt eller tränade stenhårt. Nästa dag kunde detta vara helt ointressant.

Han försökte ställa saker till rätta genom att självmedicinera med alkohol.

– Jag kände inte igen honom och hade svårt att acceptera det, säger Majken. Men han lyssnade inte om jag sa att han skulle ta det lugnt med spriten, det var meningslöst. Han blev inte fysisk våldsam men däremot verbalt och jag blev rädd för honom.

– Min tumregel hade varit att aldrig ta en återställare men den regeln föll en söndag, säger Tommy. På kvällen ringde jag min chef på jobbet och förklarade att jag inte mådde bra. Morgonen efter blev det besök på företagshälsovården. Jag hade ofattbara 3,8 promille alkohol i blodet. Efter det fick jag under en tid blåsa i en alkomätare varje dag jag kom till jobbet, vilket kändes oerhört förnedrande.

Skönt att få svar

Majken var bara hårsmån från att lämna honom för gott.

– Jag satte upp mig på lägenhet och planen var att flytta ifrån honom. Ibland bodde jag också på annat håll eftersom det helt enkelt inte gick att vara hemma när han hade sina perioder. Dess bättre hade jag hjälp av våra goda vänner när det var som värst.

Trots allt som hände valde hon att stanna kvar.

– Han var så skör och svag i psyket att han när som helst kunde ta livet av sig. Varje gång jag cyklade hem från jobbet var jag livrädd han skulle hänga livlös i en snara inne i garaget.

Tommy lägger armen om sin fru.

– Det fanns stunder då jag inte såg någon mening med livet, att det hade varit lika bra att vara död. En sak är säker, utan Majken hade jag inte lyckats ta mig igenom det här.

Början till vändningen kom när Tommy låg hemma i skinnsoffan där vi nu sitter och hade ett av sina skov.

Han tänkte på sin pappa Osvald, som var död sedan flera år tillbaka. Sakta såg han hur bilden av pappan han vuxit upp med blev till bilden av honom själv.

Det var då han lyfte telefonluren och ringde psykvården. Han fick träffa en psykolog, genomgick en omfattande utredning och fick till slut svaret. Han hade bipolär sjukdom typ 2 och adhd. Beskedet slog ned som en bomb.

– Samtidigt var det skönt att få ett svar på varför jag betedde mig som jag gjorde, säger han och Majken nickar instämmande.

Det blev medicinering och rådgivning kring hur han skulle handskas med sjukdomen. Men det skulle behövas ett rejält bakslag för att allt skulle falla på plats.

– Julhelgen 2016 skulle jag fira ordentligt, för efter alla helgerna skulle jag hålla mig nykter. Men på nyårsafton slog det över fullständigt och jag fick delirium. Dagen efter vaknade jag upp på psykakuten i Karlskrona, full av skam över vad som hänt.

Alkohol i större mängder var inte förenligt med sjukdomsbilden insåg han och har förhållit sig till det.

Alltid velat skriva

Förra hösten besökte han psykiatriveckan för att lyssna på en föreläsning. Men föreläsaren dök inte upp.

Då tappade Tommy på nytt impulskontrollen – fast nu blev det för en gångs skull till det bättre.

– Jag gick upp på scen och berättade vem jag var, om min psykiska ohälsa, vilka diagnoser jag fått och hur de hade påverkat mitt liv.

Det blev applåder och glada tillrop. Bekräftelse.

Ungefär samtidigt föddes tanken på det som ett år senare skulle bli boken som ligger på bordet.

– Jag har alltid velat skriva och nu ville jag få utlopp för det genom att skriva om mitt liv och det jag gått igenom. Jag skrev ett manus på några månader men det blev för faktaspäckat. En vän sa att jag måste vara mer självutlämnande. Jag gjorde ett omtag och tack vare psykologsamtalen hade minnen från barndomen kommit fram. Men det behövdes mer och jag åkte tillbaka till lägenhetsområdet där jag vuxit upp och jag lyssnade på musik från tonårstiden. Det hjälpte mig att minnas och skrivandet blev en självterapi.

Tommy vet att han måste leva med sina diagnoser livet ut. Men han vet också hur han kan hantera dem och han vill med sin bok motverka stigmatiseringen av psykisk ohälsa i samhället och hjälpa människor som lider av olika psykiatriska sjukdomar.

Han sänder en tacksamhetens tanke till sin familj och framför allt Majken som aldrig gav upp på honom.

– Hon var min sista livlina.