• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Magdalena Forsberg: Jag fick en panikattack när mamma dog

    Skidskyttedrottningen är van vid krävande tävlingsmoment, men att tävla på dansgolvet ligger långt utanför hennes trygghetszon. Här berättar Magdalena om vikten av att uppnå sina mål, om att röra på sig och om sorgen och ångestattacken efter mammans bortgång.

    Magdalena Forsberg: Jag fick en panikattack när mamma dog

    Magdalena Forsberg, 51, är med sina två OS-medaljer och tretton VM-medaljer en av Sveriges mest framgångsrika skidskyttar genom tiderna. Hon är van vid att förverkliga sina drömmar, uppnå mål och anta utmaningar. Att dansa i tv-programmet Let's dance är en lite annorlunda, men rolig sådan.

    – Jag älskar att lära mig nya saker och nu tycker jag enbart att det här äventyret känns jättespännande.

    Alla är så glada och peppande, utbrister Magdalena när vi ses i restaurangen på Grand Hotel i Stockholm och Magdalena tar en klunk från sitt kaffe.

    – Mm…För mig är det fortfarande lyx att dricka kaffe. Jag drack ju sällan kaffe när jag idrottade på elitnivå och även om det är över 20 år sedan jag slutade tävla tycker jag fortfarande att de här kaffestunderna är bland det bästa som finns.

    Magdalena kan inte säga att hon dansat särskilt mycket som barn.

    – Jag har ingen bakgrund alls som dansare. Kanske stod jag framför spegeln och mimade till Abba någon gång, men annars sysslade jag mest med skidåkning eller hästar. Eftersom jag är uppvuxen på en gård höll jag på med djur eller hängde ute i naturen. Det här med dans ligger helt klart utanför min komfortzon, menar Magdalena.

    På frågan vem hon tror blir det största hotet, svarar hon att hon inte har den blekaste aning.

    – Just nu ser jag bara vilka härliga personer alla är. Jag tror ärligt talat att alla har chans att gå väldigt långt.


    Positiv kick

    Magdalena tävlar tillsammans med dansaren Fredric Brunberg och hon erkänner att det är en speciell relation att plötsligt stå så nära och dansa utmanande när man tidigare inte känt varandra alls.

    – Det är verkligen speciellt. Jag som dessutom har ett sådant kontrollbehov – något som jag nu är tvungen att lägga åt sidan! Men jag litar på Fredric till 200 procent, det här går bra. Svårast för mig verkar vara koordinationen och hållningen, men jag har ju också väldigt svårt att göra flera saker samtidigt. Jag förstod att det inte skulle bli enkelt, men att det skulle vara så här svårt kunde jag inte ens drömma om.

    När Magdalena inte befinner sig i "dansbubblan" arbetar hon som expertkommentator i tv. Dessutom är hon ute och föreläser. Hon reser runt i landet och ger verktyg för att sätta mål och visar sedan hur man med fokus och tankekraft når sina drömmar.

    – Det jag föreläser om försöker jag nu ta med mig till danstävlingarna. Det handlar till exempel om att sätta upp mål som är realistiska, man måste tro att man kan klara av det. Och för att orka ända fram till målet måste man ständigt sätta upp små delmål. Att uppnå ett mindre delmål ger dig den positiva kicken som tar dig vidare till nästa.

    Magdalena försöker dessutom ta med sig något positivt eller något nytt hon har lärt sig under dagen istället för att fokusera på det hon inte kan.

    – En annan mental tanke jag bär på är "Att om jag tränar så borde jag väl kunna lika bra som alla andra?".

    Gladare än Magdalena själv just nu är förmodligen hennes man Henrik, före detta längdåkare och skidskytt.

    – Han älskar att bugga och var vi än är eller vilken typ av musik som spelas försöker han att hitta tillfällen att bugga. Jag tror han hoppas på att jag åtminstone inte åker ut innan jag fått lära mig bugga. Han är så pepp på att jag gett mig in på det här, säger Magdalena och skrattar.

    Magdalena och Henrik har levt tillsammans sedan 1987 och varit gifta i 23 år.

    – Ja, det är länge. Känns som att vi är en utrotningshotad art. Men vi har än idag den där starka grundkänslan som vi hade när vi träffades. Vi är ett bra team och även om det såklart har gått upp och ner i relationen så har banden bara blivit allt starkare med åren, inte minst efter att vi fått våra söner.

    Magdalena och Henrik

     

    Svårt tomrum


    Barnen är däremot inte lika peppande som sin pappa på att se sin mamma dansa i tv.

    – De är ju i den där åldern då allt man gör eller säger är pinsamt, menar Magdalena som beskriver sig som en rätt hönsig mamma.

    – Jag är nog rätt så oroligt lagd och vill som sagt ha kontroll på det mesta. Men jag försöker att bli bättre och släppa taget, oro är ju otroligt energikrävande. Jag älskar och stöttar mina barn men ställer också krav och vill att de ska lära sig ta ansvar.

    Magdalena finner en stor utmaning i att få barn att röra på sig, något som blivit lite av hennes hjärtefråga.

    – Barn gör som vi gör, inte vad vi säger åt dem att göra. Får de göra som de vill skulle de ju fastna framför skärmar hela dagarna. Vi har försökt ge våra barn vanan att vara ute och förstå vikten av att röra på sig, sova bra och äta rätt.

    För några år sedan dog Magdalenas mamma. Det var en sorg som Magdalena ser som en av sin livs tuffaste matcher. Mamman fick cancer, men efter flera års kamp blev hon friskförklarad. Men sedan tog det endast två år då hon drabbades av demens.

    – Cancer är en fruktansvärd sjukdom. Och demens likaså. Det är hemskt att se sin egen mamma tyna bort dag för dag. Det är verkligen så sant att när någon närstående blir så här sjuk lär man sig mitt i allt att uppskatta livet. Man får verkligen inte ta varandra för givet.

    Magdalena arbetar som ambassadör för Cancerfonden, driven av minnet av mammans kamp mot sjukdomen. Hennes mamma som avled 2016 talade sällan själv om sin cancer.

    – Kanske hade mamma en ångest som hon inte ville dela med oss barn. Som hon talade med sina väninnor om i stället.


    Hittade inget fel

    Magdalena beskriver sin mamma som världens mest positiva och energifyllda människa. Magdalena och hennes mamma stod varandra väldigt nära och hon beskriver det tomrum som uppstod efter hennes bortgång. Sorgen i en kombination med mycket arbete påverkade Magdalena enormt och ledde till att hon några månader senare drabbades av panikångest.

    – Jag fick hjärtklappning, stickningar i armar och läppar, yrsel och illamående. Dessutom kände jag dödsångest.

    Magdalena gick till läkare, men man hittade inget fel utan konstaterade att hon haft en panikångestattack.

    – Man blir så otroligt rädd. Men jag har lärt mig att tyda signalerna och det handlar ju bara om en känsla. Jag har fått lära mig att omprioritera, vilket är svårt för mig som verkligen älskar mitt jobb. Jag är en riktig arbetsmyra.

    Magdalenas bästa medicin är att lära sig ta det lugnt, till exempel behöver hon långa lediga somrar för återhämtning. Dessutom kräver kroppen regelbunden träning.


    Vad ger dig livsglädje?


    – Pyssla i trädgården! Jag älskar att plantera och odla i växthuset. Jag har allt från egna tomater till kronärtskockor, potatis och vitlök. Min dröm är att en dag bli helt självförsörjande. Att hålla på och gräva i jorden är terapi för mig, det ger mig lugn och harmoni. För ett par år sedan tog jag över mitt föräldrahem och en skogsfastighet. Drömmen är att flytta dit, där har både jag och Henrik flera gemensamma projekt, till exempel tycker vi båda om att jaga. Men lyckan nummer ett är såklart att bara få vara med familjen, bland de finaste minnena jag har är de då vi alla fyra är ute med båten tillsammans eller på gården i Höga Kusten.

     

    Finns det något som skrämmer dig?

    – Ja, det som vi inte kan påverka, som sjukdomar till exempel. Men det finns ju en hel del forskning som visar att träning motverkar cancer. Och då behöver man inte vara elitidrottare, det räcker bara med att röra sig till vardags. Men det är ingen garanti ändå. Det skulle ju vara fantastiskt att som 80-åring få åka skidor i alperna till exempel.

    Tror du på en högre makt?

    – Jag hoppas det finns en god Gud som håller sin hand över oss och som ordnar upp allt här på jorden.


    Hur känner du för att bli äldre?

    – Ärligt talat, jag gillar inte det. Jag har inte landat i att jag är över 50, känner mig som att jag fortfarande är runt 40. Samtidigt upplever jag att kroppen tar lite mer stryk. Efter panikångestattacken orkar inte heller hjärnan på samma sätt som förr. Och just därför ska man passa på att göra roliga saker så länge man kan. Som att vara med i dansprogram på tv till exempel!

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!