Gunhild Stordalen: Utan Petter hade jag inte levt idag

Våren 2004 var Gunhild Stordalen inriktad på en enda sak – att klara terminens sluttentor på läkarlinjen. Efter långa pluggpass i läsesalen på Rikshospitalet i Oslo kom hon sent om kvällarna hem till sin och pojkvännens bostad, slutkörd och i skriande behov av lugn och ro.

Men från grannhuset kom det ständigt störande ljud från livade fester med hög musik och buller från bilar och motorcyklar som kördes in och ut i garaget. Oväsendet retade gallfeber på Gunhild. Till slut var hon så less på att få nattsömnen förstörd att hon allvarligt funderade på att gå över till grannen och klaga. Pojkvännen rådde henne att låta bli. ”Det är den där rika och nyskilda stekaren Stordalen som bor där”, upplyste han henne om.

Gunhild Stordalen lydde sambons råd och avskrev planerna på en konfrontation med deras partyglada granne. Då hon en tid senare av en tillfällighet hamnade i samspråk med Petter Stordalen på en fest tog hon dock tillfället i akt att ge honom en pik om oljudet. Petter bemötte kritiken med ett leende. Han flirtade hejvilt med Gunhild som inte var ett dugg intresserad. Hon hade ju redan en pojkvän. Dessutom var mångmiljardären Stordalen inte alls hennes typ. Men med tiden lyckades Petter på något oförklarligt vis hitta nyckeln till Gunhilds hjärta. Våren 2006 blev de ett par.

– Från början tyckte jag att Petter var världens mest irriterande granne, men när jag började dejta honom blev jag snabbt varse att det fanns mycket bakom fasaden. Han var rolig och intelligent men också genuin.

Gunhilds mamma delade emellertid inte förtjusningen. När Gunhild berättade att hon kärat ner sig i den omskrivna hotellmagnaten kunde hennes mor inte hålla tårarna tillbaka – och det var inga glädjetårar.

– Mamma fullkomligt hulkade. Mina föräldrar hade sett framför att jag skulle hitta en helt annan typ av man. Inte en nyskild playboy och kapitalist. Men när de träffade honom personligen och såg människan Petter Stordalen blev det ett annat ljud i skällan. Då var det kärlek vid första ögonkastet, understryker Gunhild.

Uppvuxen på landet

Gunhild växte upp den norska landsbygden, omgiven av kaniner, höns, hästar och hundar. Mamman jobbade som läkare och pappan som ingenjör. Gunhild fick tidigt en medvetenhet om växternas och djurens betydelse för den mänskliga fortlevnaden. I sexårsåldern anordnade hon sitt första demonstrationståg. Med banderollen ”Nej till miljöförstöring” anförde hon några grannbarn som hon fått med sig.

Det nya livet med Petter Stordalen utgjorde en skarp kontrast till miljön hon kom ifrån. Gunhild steg in i en värld med privatjetplan, lyxyachter och överdådiga fester. En livsstil som i mångt och mycket gick stick i stäv med hennes egna värderingar.

Hon bestämde sig tidigt för att hon ville använda de ekonomiska möjligheter som äktenskapet med Petter gav henne till att sätta strålkastarljuset på sina hjärtefrågor. ”Ge mig inga smycken i morgongåva. Vad jag vill ha är en egen stiftelse”, instruerade hon sin blivande man inför deras bröllop 2010.

Petter gjorde henne till viljes. Ur stiftelsen Stordalen Foundation föddes den globala miljö- och hälsoorganisationen EAT. För tre år sedan samlade EAT och den medicinska tidskriften The Lancet 37 av världens främsta forskare inom miljö, näring och medicin. Tillsammans har de forskat på den optimala dieten för både människors och planetens hälsa. Gunhild menar att den springande punkten för att rädda planeten och förbättra vår hälsa är mat.

– Maten är idag en större hälsorisk än alkohol, tobak, narkotika, läkemedel och oskyddat sex tillsammans. Bara genom att ändra lite på vad vi lägger på tallriken kan du och jag göra en jätteskillnad.

Tiden är knapp om vi ska lyckas bryta den negativa utvecklingen och i förlängningen rädda vår planet, men Gunhild är ändå optimistisk.

– Jag kommer aldrig att sluta tro att det är möjligt, men det förutsätter att vi skiftar om till en plantbaserad kost och hämtar mer av vår mat från havet. Det krävs också att vi kraftigt reducerar matsvinnet, summerar hon.

Ett par dagar efter vår träff ska Gunhild till Polen för att delta i FN:s årliga klimatmöte.

– Det är ingen diskussion om att vi måste reducera köttintaget dramatiskt, men ändå serverar de rött kött på klimatmötet. Snacka om dubbelmoral, muttrar hon upprört.

Mystiska symptom

Hennes självbiografi som kom i höstas är betecknade nog döpt till Den stora bilden. Den dubbelbottnade titeln syftar även en annan helhetsbild som Gunhild under många år missade att se.

Det som både hon och hennes läkare länge misstolkade som isolerade åkommor var i själva verket symptom på en och samma sjukdom. Det fanns ett samband mellan de återkommande anfallen av illamående, huvudvärk, andningsproblem och svullnader som debuterade när Gunhild skulle sluta gymnasiet och seninflammationerna, känselbortfallen och hudförändringar som uppträdde då hon blev äldre.

Sommaren 2014 fick hon till slut rätt diagnos: Systemisk skleros, en kronisk autoimmun bindvävssjukdom där kroppens immunförsvar angriper de egna vävnaderna. Gunhild lider av den aggressiva varianten som kan angripa de inre organen och har ett snabbare förlopp än den vanligare milda formen.

Hon fick veta att det inte fanns någon behandling som kunde bromsa sjukdomen och att hon som längst bara skulle kunna leva i några år till. Jag undrar om hennes egen läkarbakgrund var en tillgång eller en belastning i det läget. Efter ett ögonblicks funderande konstaterar Gunhild att det fanns både för- och nackdelar med att sitta på dubbla stolar.

– Å ena sidan kunde jag läsa mellan raderna och uppfatta allt det där förtäckta som läkare inte säger. Jag förstod allvaret på ett helt annat sätt än om jag enbart hade varit patient. Å andra sidan var det mitt yrke som räddade mig. Om jag inte hade varit läkare hade jag inte haft min kollega Jørgen Utvoll som hjälpte mig att hitta en experimentell studie som visade att man i flera fall hade lyckats stabilisera sjukdomen med hjälp av benmärgstransplantationer. Då hade jag kanske bara accepterat läkarnas ord om att det inget fanns att göra.

Livsfarlig behandling

Stamcellsbehandlingen var riskabel. Tio procent av försöksdeltagarna hade dött av den och över hälften hade fått allvarliga biverkningar. Behandlingen ökade också risken för att drabbas av cancer. Trots att hennes norska läkare avrådde henne beslöt sig Gunhild för att ge behandlingen en chans. Allt var bättre än att vittra sönder bit för bit, resonerade hon.

Under de närmaste månaderna blev universitetssjukhuset i Utrecht utanför Amsterdam hennes och Petters hemvist. Gunhild tog sig igenom det stålbad som cellgifterna och den påföljande stamcellstransplantationen innebar.

Bakslag och framsteg avlöste varandra. Hon skrevs ut från sjukhuset och allt såg ut att ha gått vägen, men bara några månader senare kom återfallet. Specialisterna menade att det vore rena galenskapen att återupprepa samma behandling. Det var tveksamt om Gunhilds kropp skulle tåla mer. Men Gunhild visade sig besitta en fenomenal övertalningsförmåga. Hon blev den första i världen någonsin att genomgå den nyutvecklade stamcellsbehandlingen två gånger.

– På ett sätt var det värre än inför första behandlingen eftersom jag nu visste vilket helvete som låg framför mig. Samtidigt kände jag en styrka i vetskapen om att jag redan hade tagit mig igenom det en gång. Det fanns helt enkelt inget alternativ. Jag var sjukare än jag varit den första gången. Om jag inte fått den andra behandlingen hade jag dött. Sedan den andra stamcellsbehandlingen 2016 har Gunhild varit förskonad från återfall.

– Idag mår jag bättre än vad jag kan minnas att jag någonsin tidigare har gjort, även om jag fortfarande står på en massa immundämpande mediciner och har fortsatt värk. Min kropp är inte som en frisk kropp, men det kan jag leva med. 

Prioriterade bort sömnen

Gunhild konstaterar att arbetet med EAT var den bästa smärtlindring hon kunde få.

– Det har varit viktigt för mig att jobba med något som kommer att leva mycket längre än jag själv. Läkarna tror inte att jag kommer att bli jättegammal, men jag tänker väldigt lite på det. Det är meningslöst att oroa sig över vad som kan hända i framtiden. Jag är betydligt mer bekymrad över planetens hälsotillstånd än över min egen hälsa.

Trots alla prövningar som sjukdomen fört med sig skulle Gunhild inte vilja vara utan den.

– Den har inneburit ett personligt uppvaknande för mig. Tidigare var jag så upptagen med att skapa en förändring i världen att jag glömde bort hur systemen i min egen kropp hänger samman. Jag har alltid trott att jag levt jättesunt eftersom jag ätit nyttig mat och varit duktig på att träna kroppen. Men jag har aldrig tagit mig tid till att sova ordentligt. Ända sedan jag var i 20-årsåldern har jag använt mer resurser än vad jag klarat av att generera. Ironiskt nog hade jag, som själv jobbar med hållbarhet, den minst hållbara livsstilen man kan tänka sig. Jag har bränt ljuset i båda ändar.

Sjukdomen har tvingat Gunhild att ransonera sina krafter.

– Efter den andra behandlingen började jag gå hos en psykolog som lärde mig vikten av att vila hjärnan.
Exempelvis har jag blivit mycket strängare med mig själv vad det gäller sömnen. Numera är jag inte på kontoret förrän tidigast vid tolvtiden på dagen. Jag behöver få sova ut och göra min yoga innan jag börjar min arbetsdag.

Ringer varje kväll

Arbetet med EAT medför många utlandsresor för Gunhild. Även maken Petter tillbringar mycket tid på resande fot. Dagen innan intervjun medverkade han i svensk morgon-tv, men när Gunhild landade i Stockholm hade han redan rest vidare till Åre för att fira tioårsjubileumet av sitt hotell Copperhill Mountain Lodge.

Gunhild och jag sitter och pratar i presidentsviten på Petters nyaste Stockholmshotell, At Six. Några timmar senare ska hon åka hem till Norge för en kortare mellanlandning i huset i Oslo. Inte heller denna gång lyckas paret tajma varandra. När Petter några dagar senare kommer hem är Gunhild på klimatmötet i Polen.

– Hur Petter och jag hittar tid för varandra? Det är en bra fråga. När vi är i samma stad är vi noga med att alltid äta middag tillsammans. Och så försöker vi koordinera våra kalenderar så att vi emellanåt kan få en långhelg ihop. Och vi ringer alltid varandra innan vi går och lägger oss.

Gunhild avslutar sin självbiografi med orden: ”Kära Petter. Utan dig hade varken EAT eller jag varit här idag.”

– Jag tror inte att jag hade överlevt om det inte vore för Petter. Behandlingen jag fick är väldigt dyr, alla har inte råd med den. Han satte sitt liv på paus i två år för att finnas vid min sida och heja på och uppmuntra mig. Det Petter har gjort för mig är mer än vad jag kunde drömma om. Han är min hjälte.