• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Katterna hjälpte mig ur depressionen!

    Niklas Lundström var djupt deprimerad efter en separation. Och inte nog med det, hans före detta sambo hade lämnat katterna som han egentligen inte ville ha. Men just det skulle visa sig bli hans räddning.

    Katterna hjälpte mig ur depressionen!

    I december 2015 hade Niklas sambo precis lämnat honom. Niklas var i chock och mådde dåligt, precis som de flesta av oss gör efter en separation. Inget kändes roligt. Niklas var ledsen och håglös. Han fick inget gjort och kände att livslusten försvann.

    Utåt sett försökte han vara som vanligt men inombords kände han sig tom, samtidigt som känslorna av sorg var så intensiva att det kändes otroligt att ingen märkte något.

    – Vissa dagar mådde jag lite bättre men andra dagar var jag på bristningsgränsen, minns Niklas.
    Han stryker katten Cooper över ryggen. Cooper kråmar sig spinnande och lite självmedvetet, precis som om han förstår vilken inverkan han har haft på sin husses hälsa.

    Niklas försökte sköta sitt nattjobb som kriminalvårdare på häktet och han gjorde allt för att inte visa sina känslor utåt.

    – Jag var duktig på att dölja mina känslor, för jag ville ju inte vara någon börda. Men det var tungt och ansträngande och därför orkade jag inte träffa någon utanför arbetet, säger han.

    När Niklas kom hem från arbetet gick han raka vägen till sängs. Inte så konstigt, i och för sig, eftersom han jobbar natt men den stora skillnaden var att han inte orkade kliva upp när han fått sin sömn. Inget var roligt, allt kändes meningslöst.

    Niklas försökte ta sig samman och sökte hjälp på vårdcentralen. Han fick träffa en psykolog men tyckte inte att det gav honom något. Tillvaron var lika nattsvart som tidigare. Han hade blivit lämnad. Han var ensam och det faktum att han fått tid hos en psykolog kunde inte ändra på det.

    – Jag hade fått diagnosen "akut depression" men den gick över till något annat, ett tillstånd av håglöshet och apati, där jag inte kunde ta mig för något alls, berättar Niklas.

    Till slut kom räddningen från oväntat håll. De två katter som sambon mer eller mindre tjatat sig till att de skulle köpa, Kira och Cooper, hade blivit kvarlämnade. Och nu tog de tag i situationen. Det var som om de hade tröttnat på att se sin husse ligga i sängen och stirra in i väggen.

    – Katterna, som båda två har väldigt starka personligheter, ändrade sitt beteende helt. Cooper, som i grund och botten är en energifull och busig katt, blev plötsligt lugnet självt och slutade göra saker som han visste brukade reta upp mig. Och Kira, som alltid varit lugnet självt, blev orolig och hängde efter mig vart jag än gick, säger Niklas och skrattar lite vid minnet.

    Cooper hade tidigare ägnat all vaken tid åt att hitta på hyss. Han kunde få för sig att välta blomvaser om han inte fick som han ville, rusade genom lägenheten och rev ner saker för att få uppmärksamhet. Nu placerade han sig i Niklas famn och ville inte lämna den ens om det vankades godsaker.

    Och Kira, hon ville inte ens låta husse duscha i fred. Stängde han in sig i badrummet satte hon sig helt sonika utanför badrumsdörren och skrek tills han kom ut igen.

    – Där någonstans började en vändning ske. Jag kände starkt att jag inte kunde låta mitt tillstånd gå ut över katterna. De skulle inte påverkas av att jag mådde dåligt, förklarar Niklas.

    Så Niklas började kliva upp ur sängen igen. Han började sakta, sakta ta sig tillbaka till verkligheten och ta sig ur sin bubbla av sorg och hopplöshet.

    – Katter vill ju att allt ska vara som vanligt och Kira och Cooper påverkades starkt av att de inte kände igen mitt beteende. Det fick mig att vakna upp, säger Niklas.



    Vid det laget hade Niklas också öppnat sig för sin mamma och ett par nära vänner. Dem pratade han mycket med om sin sorg men samtidigt kände han att det fick vara någon måtta på hur mycket man kunde älta inför andra.

    Med katterna behövde han inte känna samma sak. Även om en katt inte fungerar som den perfekta samtalspartnern, åtminstone inte om man vill ha svar, fick de honom att känna sig behövd. Och det är viktigt för varje människa, poängterar Niklas.

    – Katterna kunde ju inte fråga mig hur jag mådde. Men de visade så tydligt att de brydde sig, de visade att de visste hur jag mådde, utan att jag behövde uttala det med ord. Dessutom behövde jag inte försöka hålla skenet uppe inför dem, säger Niklas.

    Livsglädjen började komma krypande igen. Det handlade inte om några himlastormande lyckorus i form av fyrverkerier men den där känslan av lugn och harmoni infann sig korta stunder.

    Det hade nu gått närmare ett och ett halvt år, katterna hade med sin blotta närvaro gett Niklas den viktiga känslan av meningsfullhet och av att vara behövd.

    Nu orkade Niklas ta sig ut igen. Han började umgås med sina gamla vänner. Hittade tillbaka till sitt gamla jag, om än med ett större allvar i botten. Nu för tiden är han mer uppmärksam och kanske har han till och med mognat som människa av erfarenheten.

    – Jag har insett att det är enormt viktigt att prata om psykisk ohälsa. Eftersom det inte är något som syns på utsidan är det lätt att man stänger det inom sig. Många är rädda för att visa sig svaga, är rädda för att folk ska ta avstånd om man är ärlig med att man mår dåligt, konstaterar han.

    När Niklas bestämt sig för att prata om hur han mått, hände det mycket. Ju fler han pratade med, desto fler berättade om sina egna känslor. Och Niklas insåg att han är långt ifrån ensam om att ha varit deprimerad och gått omkring med tankar på att avsluta sitt liv.

    – Jag trodde aldrig att jag skulle få så mycket positiva reaktioner. Ingen har tagit avstånd ifrån mig när jag har berättat om den här perioden av mitt liv, tvärtom.

    – Om jag ska ge något enda råd till den som känner att allt är hopplöst är det att man ska fatta modet att försöka prata om hur man känner. För att få hjälp – då måste man visa att man behöver hjälp. Det syns sällan på utsidan.

    Idag har det gått tre år sedan Niklas mådde som sämst. Han har flyttat ihop med sin gamla ungdomskärlek och jobbar fortfarande som kriminalvårdare. Han trivs med tillvaron och framtiden ser ljus ut.

    För hans del har tiden spelat stor roll. Han säger att det ligger mycket i det gamla talesättet om att "tiden läker alla sår".


    – Att jag lyckades hitta något som fick mig att orka leva igen, att jag hittade något som tvingade upp mig ur sängen, spelade stor roll. Det fick mig att flytta fokus. Att behöva ta hand om någon, trots att jag inte ens orkade ta hand om mig själv gav mig en känsla av mening.

    Och katterna … Så fort Niklas började bli sitt gamla jag igen gick Cooper tillbaka till att vara den bråkiga, lite busiga och uppmärksamhetstörstande katten, samtidigt som Kira blivit trygg och lugn igen. Men det finns en stor skillnad: Banden mellan Niklas och katterna är starkare än någonsin och de vill gärna vara nära sin husse dagarna i ända.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!