• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Charlotte Perrelli berättar om sitt liv: "Pappas sjukdom tvingade mig att bli stark"

    Hon är van vid att bli omskriven av andra, men nu har Charlotte Perrelli för första gången tagit pennan i egen hand och skrivit om sitt liv. För Hemmets Journal berättar hon om karriären, kärleken, missfallen och hur det kommer sig att hon blivit så självständig.

    Charlotte Perrelli berättar om sitt liv: "Pappas sjukdom tvingade mig att bli stark"

    Alla de löpsedlar som Charlotte Perrelli under sina snart 25 år i rampljuset har varit föremål för skulle förmodligen räcka till för att tapetsera ett mindre rum. Skriverierna har handlat om alltifrån infekterade yrkeskonflikter med dansbandet Wizex och schlagerkungen Bert Karlsson till privata motgångar som Charlottes skilsmässa och många missfall. I den nyutkomna självbiografin Flickan från Småland summerar hon sina första 44 år i livet med egna ord.

    Varför kände du att det var rätt tid att ge ut en självbiografi?

    – I år är det 20 år sedan min eurovisionseger med Take me to your heaven. I samband med jubiléet vill jag ge min version av det som hänt fram till i dag. Framförallt vill jag berätta om saker som jag tidigare antingen inte pratat om så djupgående eller över huvud taget inte har berättat om offentligt.

    – Något som jag tror många kommer att tycka är intressant är den del i boken där jag berättar om min pappas panikångest. Jag vill visa att man kan ta sig ur psykisk ohälsa. Min pappa Berth är frisk från sin panikångest sedan runt 20 år tillbaka, men under flera år av min uppväxt var han så sjuk att han inte gick utanför huset.

    Jag har förstått att uppväxten med en sjuk pappa har format dig som person.

    – Ja. Jag har alltid fått leva med bilden av att jag är så stark, en riktig superkvinna. Sanningen är att jag aldrig medvetet har strävat efter det. Tidigare har jag inte funderat så mycket över vad som fått mig att bli den jag är. Under arbetet med boken gick det för första gången upp för mig varför jag är så handlingskraftig och självständig. Det beror naturligtvis på att min mamma Monica har varit sådan.

    Eftersom pappa under lång tid var sjuk kunde hon inte förlita sig på honom. Hon var tvungen att lösa saker och ting själv, vilket jag uppenbarligen tog intryck av. Det var häftigt att förstå det sambandet.

    Du säger i boken att du tror att männen som du varit tillsammans med inte har känt sig behövda av dig och att det har varit skadligt för relationerna.

    – Även det var något som jag insåg först när vi höll på med min självbiografi. Martin Svensson, som är en av de två författarna till boken, undrade: "Charlotte, har du frågat Anders när han kände sig behövd av dig?" Nej, det hade jag inte gjort, men efter vårt samtal gick jag till Anders och frågade när han känt att jag behövde honom. "Aldrig!" blev hans svar. Han sa att han förstod att han kunde underlätta mitt liv genom att tvätta, hämta barn, förhöra läxor och göra andra vardagliga sysslor, men riktigt behövd kände han inte att han var.

    Han visste ju att jag skulle klara mig bra på egen hand om det blev nödvändigt. Och så är det ju. Jag vet att jag inte skulle lägga mig ner och gråta om jag blev ensamstående igen. Istället skulle jag ta tag i situationen och anpassa mig efter de nya förutsättningarna. Jag är väldigt konstruktiv på det sättet.

    Charlotte som liten i knät på sin älskade pappa Berth. (Foto: Privat)

     Över till musiken: Tycker du med facit i hand att du har gjort några felsteg under din karriär?


    – Nej, snarare felval. Jag kan fråga mig hur jag tänkte när jag tackade nej till vissa saker, exempelvis att göra en duett med countrylegendaren Kenny Rogers. Men just i den stunden kändes det väl inte rätt.

    De två senaste gångerna du medverkat i Melodifestivalen har du åkt ut redan i delfinalen. Har du i efterhand ångrat att du ställde upp?

    – Nej, jag är inte mycket för att ångra saker. Jag tänker att jag ändå har en ganska bra meritlista i den tävlingen. Det är inte många som har vunnit den nationella finalen två gånger och en av gångerna dessutom tagit hem hela Eurovision Song Contest. Man kan inte räkna med att allt ska funka hela tiden. Ingen idrottsman har en historia med enbart vinster så varför skulle jag ha det som ställt upp i något så nyckfullt som Melodifestivalen?

    Är det möjligt att det blir fler Melodifestivaler för din del?

    – Jag har lärt mig att man aldrig ska säga aldrig, men i det här skedet är det inget som jag går omkring och drömmer om. Det är så många parametrar som måste stämma om jag ska ställa upp igen. Framförallt gäller det att hitta rätt låt.

    2008 tog du din andra Melodifestivalseger med Hero, men ändå blev det inget bra år för dig.

    – Rent karriärmässigt var det ett fantastiskt år. Förutom melodifestivalsegern släppte jag två album som båda sålde guld. Privat sett var det däremot ett jättetungt år. Jag gick igenom en skilsmässa och blev också väldigt sjuk. För mycket arbete i kombination med den psykiska pressen som jag hade privat ledde till att min kropp kollapsade.

    Fick det dig att omvärdera någonting i ditt liv?

    – Nej, jag kunde varken påverka att jag blev sjuk eller att min dåvarande man var ute och svirade på fel håll. I det läget kunde jag inte göra någonting annorlunda. Jag var bara tvungen att handskas med det så gott jag kunde och försöka komma så helskinnad ur situationen som möjligt. Det var väldigt olyckligt att sjukdomen och äktenskapskrisen sammanföll med Eurovisionfinalen som i sig innebar en stor påfrestning för mig. Fredrik Kempe sa att han hade tänkt på mig när han skrev texten till Hero, men just då kände jag mig som allt annat än en hjältinna.

    Kände du skam när det slogs upp på löpsedlarna att du hade blivit bedragen?

    – Absolut, det gjorde jag. Men framförallt kände jag mig misslyckad eftersom jag önskade att utgången hade blivit en annan. Jag hade aldrig valt att gå igenom en skilsmässa om jag inte hade känt att jag verkligen var tvungen att göra det för att kunna se mig själv i spegeln.

    Vad har du för relation till din exman idag?

    – Ingen speciell relation alls. Han är far till två av mina barn, men det är inte direkt så att vi sitter och fikar med varandra. Vi har gått vidare på varsitt håll så det känns som ett avslutat kapitel. När jag berättat om vår skilsmässa i boken har jag haft silkesvantarna på. Jag har inga som helst hämndkänslor, men däremot vill jag kunna vara transparent. Det vore konstigt att utelämna en sådan stor händelse i mitt liv. Alla har vi ju rätt till våra egna känslor. Det handlar inte om att hänga ut en annan människa utan om att jag vill berätta om en situation som jag blivit utsatt för ur mitt perspektiv.

    Efter fyra år som singel träffade du din nuvarande man, Anders. Hur var det att möta kärleken igen?

    – Jag trodde aldrig att jag skulle våga ge mig in i ett nytt förhållande, men jag lärde mig att man inte kan vara försiktig när man går in i en ny relation. Man måste våga och riskera att få hjärtat krossat. Om man inte vågar testa kan man ju inte heller vinna. Samtidigt var jag ändå lite aktsam om mitt hjärta den första tiden. Rädslan för att bli sårad gjorde att jag hela tiden ville ha en reservutgång.

    Tror du på livslång kärlek?

    – Ja, idag gör jag det. Jag är en trogen och hängiven person. Bestämmer jag mig för någonting så kan jag stånga mig blodig för det. När jag har gjort ett val håller jag mig till det och ser till att det funkar. Nu har jag gjort valet att leva med Anders och då ska det fruktansvärt mycket till för att jag skulle ge upp. Samtidigt är jag gammal nog att förstå att man inte ensam styr över saker och ting. Det krävs ju att båda två vill fortsätta relationen.

    I augusti 2015 stod bröllopet mellan Charlotte Perrelli och Anders Jensen. Här är paret med den gemensamma sonen Adrian, Charlottes söner Angelo och Alessio samt Anders dotter Izabelle. 2018 utökades familjen med sonen Alvin. (Foto: IBL)

    När det gällde drömmen om ett andra barn med Anders hade du dock mer eller mindre givit upp hoppet?

    – Ja, definitivt. Efter att vår son Adrian föddes sommaren 2013 har jag haft nio missfall. Alla graviditeterna har avstannat kring vecka tio. Det sista missfallet skedde i samband med Melodifestivalen 2017. Jag skrapades bara några dagar innan tävlingen. När jag sedan inte blev gravid igen på lång tid trodde jag inte att det skulle bli någonting. Jag och Anders tänkte att nu struntar vi i det här.

    När graviditetsstickan väl visade blått var tajmingen inte den bästa. Berätta.

    – Dagen efter att jag upptäckte att jag var gravid hade jag en inplanerad operationstid för att ta bort polyper på stämbanden som gjorde mig hes. Det var en operation som jag hade sett fram emot att få göra innan Diggiloo-turnén och Så mycket bättre. När jag insåg att jag var gravid tänkte jag först: Jag orkar inte med det här. Det kommer ändå sluta med att graviditeten går åt helvete och då har jag dessutom missat min operationstid.

    – Jag ringde till en läkare som jag hade haft kontakt med föregående graviditet och vi bestämde att jag skulle börja medicinera med kortison och annat för att öka chanserna att få behålla fostret. Någonstans kring vecka 14, 15 vågade jag börja tro på att vi kanske skulle ha sådan tur att det kunde hålla hela vägen den här gången.

    Senare i graviditeten drabbades du av en allvarlig komplikation.

    – Ja, vasa previa kallas det. Navelsträngen och en massa blodkärl låg för mynningen, vilket innebar att jag inte kunde föda naturligt. Ju närmare man kommer förlossningsdatumet desto större är risken för blödning. Om en blödning uppstår är det viktigt att man kommer under läkarvård blixtsnabbt, vilket medför att man hela tiden måste befinna sig nära ett sjukhus.

    Några veckor innan datumet för det planerade kejsarsnittet ändrades planerna. Vad hände?

    – Jag fick ett mejl från en person som skrev att hon tre veckor tidigare hade förlorat sitt barn till följd av vasa previa. Hon hann inte fram till sjukhuset i tid. Barnet dog av syrebrist på bara några minuter. När jag läste det fick jag fullkomlig panik. Jag for till min läkare med en packad väska och sa: "Nu åker jag inte härifrån. Ni måste ge mig en sjukhusplats." Jag kände att jag skulle bryta ihop psykiskt annars. Jag var inte beredd att riskera mitt barns liv. Personalen förstod min oro och lade in mig direkt. En vecka senare plockade de ut lilla Alvin med kejsarsnitt. När han kom ut stod ett helt läkarteam redo och väntade ifall han inte skulle må bra med tanke på att han föddes fyra veckor för tidigt, men han behövde inte läggas i kuvös. Vi åkte hem redan två dagar senare. Det var väldigt, väldigt skönt att allt gick så bra.

    Hur mådde du själv efter kejsarsnittet?

    – Jag mådde bra, men återhämtningen tog betydligt längre tid än efter mina tidigare förlossningar. Första veckan gick jag som en gammal krokig tant. Jag kunde inte sätta mig upp i sängen själv utan var tvungen att dra mig upp med hjälp av Anders. Det var tur att jag inte hade något jobbuppdrag inbokat då. Jag hade inte kunnat stå på scenen i det skicket.

    – På grund av att jag drabbades av vasa previa under graviditeten var min inplanerade höstturné tvungen att flyttas fram till efter årsskiftet. Fördelen med det är att jag har fått en längre period av sammanhållen mammaledighet. Det var en helt ny erfarenhet för mig. När mina andra söner föddes stod jag på scenen bara några dagar efter förlossningarna.

    Den 2 november 2018 födde Charlotte sitt fjärde barn, sonen Alvin. (Foto: Charlottes Instagram)

    Vilken sorts bebis är Alvin?

    – Eftersom han är för tidigt född har han ett otroligt stort behov av närhet. Får han bara vara nära mig är han knäpptyst, men när han ligger själv är han inte alltid lika nöjd. Det har varit skönt att få vara hemma och bara gå runt och bära på honom och mysa.

    Hur reagerade du när du fick veta att du bar på din fjärde pojke?

    – Tvärtemot vad många tror tyckte jag att det var roligt. Med tanke på att jag är lite pimpinett och gillar höga klackar och långa naglar kan man kanske tro att jag skulle vilja ha en dotter, men jag har aldrig gått omkring och drömt om att få en flicka. Privat är jag inte speciellt tjejig. Jag gillar att jobba med händerna och drar mig inte för att ta fram borrmaskinen. Att sitta och pyssla med pärlor är däremot inte riktigt min grej. Som mamma är jag inte så sjåpig. När ungarna trillar och slår sig säger jag: "Upp och hoppa! Det blöder bara pyttelite".

    Hur är tillvaron som fyrabarnsmamma?

    – Det har tagit lite tid att komma in i det nya. Plötsligt har jag ett barn till att hålla reda på. Men alla i familjen är så glada och tycker att det är jättemysigt med en bebis. De äldre barnen slåss nästan om att få bära på Alvin och gosa med honom. För Adrian, som är 5 år, är det väldigt stort att bli storebror och inte behöva vara minst längre. Han har längtat så mycket efter ett småsyskon att han till och med önskade sig en bebis av jultomten i flera år.

    Känns det som att Alvin är ditt sista barn?

    Ja, till hundra procent. Eftersom det har varit så knepigt att få behålla fostret och jag också hade många krämpor under den senaste graviditeten känner jag att det inte finns någon chans att jag skulle gå igenom samma pärs igen. Mellan Adrian och Alvin har jag haft nio "halvgraviditeter" som tagit hårt på kroppen. Nu ska jag försöka vara lite snäll mot den. Dessutom är jag 44 år. Jag är otroligt glad och tacksam över de fyra barn som jag har fått, men här får det vara stopp.

    I somras spelade du in Så mycket bättre. Hur var det att medverka där?

    – Det var en jätterolig erfarenhet. Christer Sjögren var den enda av de övriga deltagarna som jag kände väl sedan innan, men alla fann varandra väldigt snabbt. Fast det var med viss lättnad som jag lämnade Gotland när inspelningen var över. Det var mycket prestationsångest involverat eftersom man hela tiden skulle prestera. Och så kunde jag känna att det kanske inte passar mig att bli filmad hela tiden. Men det har varit kul att se programmen under hösten och återuppleva en massa känslor från inspelningen.

    Vilken är din största yrkesmässiga drivkraft i dag?

    – Passionen för att sjunga, det är så jäkla roligt. Jag älskar mitt jobb! Att nu få åka ut på en helt egen konserthusturné känns som en ynnest. Det är just mötet med publiken, nerven och det oförutsägbara som man bara får uppleva live som jag verkligen brinner för.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!