• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Annika förlorade både dotter och make i cancer: "Jag trodde aldrig att jag skulle bli lycklig igen!"

    Annika och Kenneth Brocknäs hade precis kommit på fötter efter dottern Ebbas död. Då insjuknade Kenneth i cancer och avled. Annika slungades in i mörkret men livet visade sig också kunna bjuda på positiva överraskningar.

    Annika förlorade både dotter och make i cancer: "Jag trodde aldrig att jag skulle bli lycklig igen!"

    Det brukar sägas att blixten aldrig slår ner på samma ställe två gånger. Annika Brocknäs vet allt för väl att det gamla ordspråket inte stämmer med verkligheten.

    2006 miste hon dottern Ebba i cancer. Knappt sex år senare dog Annikas man, Kenneth, i samma sjukdom. Redan innan cancern gjorde intrång i familjen Brocknäs liv hade de upplevt ett stort trauma.

    – Vår dotter Maya fick syrebrist vid förlossningen och tillbringade tre veckor på en neonatalavdelning. Vi fick veta att Maya som en konsekvens av syrebristen riskerade att bli multihandikappad. Inte förrän efter ett år skulle man säkert veta hur stora men hon hade fått, förklarar Annika.

    Med stigande lättnad bevittnade Annika och Kenneth hur Maya började äta, gå och tala. Med tiden visade det sig att syrebristen orsakat epilepsi men Mayas skador blev ändå inte så omfattande som läkarna hade befarat. När familjen ridit ur den värsta stormen började Mayas två år äldre syster Ebba plötsligt må dåligt.

    – Hon fick ont i magen och feber. Eftersom det hade gått magsjuka på Ebbas dagis var vi till en början inte så oroade. Men när febern inte ville ge med sig och Ebba blev allt mer orkeslös åkte Kenneth in till Danderyds sjukhus med henne.

    Inställd födelsedag

    Ebba blev omgående remitterad till Karolinska universitetssjukhuset för vidare undersökningar. Med hjärtat bankande av oro stoppade Annika ner nyfödde sonen Axel i barnvagnen och begav sig till sjukhuset för att möta Ebba och Kenneth.

    – De var nere på röntgen när jag kom dit. Jag frågade någon ur sjukvårdspersonalen vad det var för avdelning jag befann mig på och fick till svar att det var barnonkologi. Då gick det upp för mig det här var allvarligt.

    – Senare samma dag fick vi veta att Ebba hade en grapefruktstor tumör på ena njuren. Kenneth och jag var båda i djup chock. Ebba var säkert också rädd och olycklig, även om hon inte kunde sätta ord på vad hon kände.

    Alla provtagningar var fruktansvärt smärtsamma och skrämmande för henne, minns Annika. Dagen efter fyllde Ebba fyra år.

    Det inplanerade födelsedagskalaset fick skjutas på framtiden eftersom hon var så medtagen att hon var tvungen att stanna kvar på sjukhuset.

    Ebba led av Wilms tumör, en cancerform med god prognos. Nästan nio av tio av de barn som drabbas blir friska. Annika och Kenneth hade stark tilltro till att operationen och cellgiftsbehandlingarna som Ebba genomgick skulle bota henne.

    Allvarlig vändning

    Under behandlingstiden bestämde de sig för att omlokalisera familjen från Stockholmsförorten Täby till skånska Höllviken.

    – Kenneth fick ett jobberbjudande och vi kände att det var en chans för oss att börja om. Idag hade jag inte tagit beslutet att rycka upp barnen och flytta så långt bort mitt under pågående behandling. Det gjorde att allt blev ännu tuffare för oss eftersom vi inte hade något nätverk här i Skåne, konstaterar Annika.

    Ebba fortsatte sina behandlingar på barnonkologen i Lund.

    – Vi såg det som att vi bara var där och vände. Så snart behandlingen var över skulle vi stänga den dörren. Men allt tog en helt annan vändning än vad vi hade trott.

    Redan vid första efterkontrollen visade det sig att Ebbas cancer var tillbaka. Ett halvår senare kom det andra återfallet. Med hjälp av cellgift och strålning försökte man stoppa tumörernas tillväxt. Behandlingarna gjorde Ebba kraftlös men de lyckades aldrig rubba hennes goda humör.

    – Ebba var en positiv och stark tjej. Jag kan inte minnas att hon grät eller klagade en enda gång. Hennes målbild under de tuffa behandlingarna var att hon skulle få åka till Disneyland i Paris med Barncancerfonden. Hon längtade verkligen efter att få komma dit. När resan väl blev av var Ebba så svag att hon inte kunde gå själv men ändå var hon jättelycklig över att få uppleva Disneyland.

    Böcker om döden

    Annika säger att även om familjens blivit bestulen på sin normala vardag hade de många härliga stunder tillsammans.

    – Vi levde här och nu på ett sätt som jag inte har gjort varken förr eller senare. Ebbas dagstillstånd styrde vårt liv. När hon hade en bra dag tog vi tillfället i akt att göra något roligt tillsammans, som att åka till Tivoli i Köpenhamn eller bara sitta inne och rita. Då fick städning och andra vardagsbestyr vänta.

    I september 2006 kom beskedet att det inte fanns något mer att göra för att stoppa sjukdomsförloppet. Annika och Kenneth gick till en psykolog som rådde dem att prata med Ebba om att hon skulle dö.

    – Det var svårt att förlika sig med tanken på att ha ett sådant samtal med sitt barn men för Ebbas skull bestämde vi oss ändå för att göra det. Svårt sjuka barn känner ofta på sig att de snart ska dö men av rädsla för att göra sina föräldrar ledsna vill de inte själva föra saken på tal.

    Som ett sätt att närma sig ämnet läste Annika och Kenneth Bröderna Lejonhjärta och andra barnböcker med döden som tema för Ebba. Men när de kom till boken Farfar och lammen blev det för känslosamt. Kenneth började gråta och fick överlåta läsningen till Annika som inte heller kunde hålla tårarna tillbaka.

    – "Äh, då läser jag väl själv", sa Ebba och drog till sig boken. Då förstod vi att det var dags att ha det där svåra samtalet med henne. Vi försökte på ett enkelt sätt förklara att guldmedicinen, som vi kallade cellgifterna, inte längre hjälpte mot "de små elaka gubbarna" i hennes kropp.

    – Jag påminde henne om att hennes morfar redan fanns i himlen för att hon inte skulle känna sig ensam. Vi uppmuntrade henne också att ställa frågor. "När ska jag dö?" var hennes första fråga. Vi svarade att vi inte visste det.

    Ett stort tomrum

    På kvällen, när Ebba låg i sin säng och sög på tummen, återknöt Annika till ämnet.

    – Pappa och jag är så jätteledsna över det här, utbrast jag. Ebba tog ut tummen ur munnen, tittade på mig och svarade: "Men det är inte jag!" Det var skönt att få en bekräftelse på att hon varken var ledsen, rädd eller orolig. Jag tror att hon snarare var nyfiken på döden. Hon pratade ofta om sitt "hemliga land" där alla djur kunde prata. Det var nog dit hon tänkte sig att hon skulle komma när hon dog.

    De sista månaderna fick Ebba avancerad sjukvård i hemmet. På kvällen den 21 november satt hon i vardagsrumssoffan och åt lax med god aptit medan hon skrattade åt ett barnprogram på tv. Nästa dag dog Ebba i samma soffa, åtta dagar innan hon skulle fylla sex år.

    – Det blev ett stort tomrum efteråt. Dygnet runt hade allt vårt fokus legat på Ebba och så var hon plötsligt borta. Både jag och Kenneth kände att vi inte bara kunde fortsätta som vanligt efter att varit med om något så omvälvande. Vi ville göra någonting som kändes meningsfullt.

    – Ett tag hade vi tankar på att omskola oss. Jag funderade på att bli läkare och Kenneth funderade på att bli präst. Men sedan insåg vi att vi kunde göra skillnad på annat sätt. Jag engagerade mig ideellt i Barncancerfonden och Kenneth åkte inlines genom Skåne för att hylla Ebba och samla in pengar till Barncancerfonden. Vi var så stolta över att han lyckades få ihop 300 000 kronor.

    Världen rasade

    Annika reser sig från köksstolen och hämtar ett fotoalbum ur bokhyllan där Kenneths 70 mil långa äventyr på rullskridskor är dokumenterat. På en av bilderna välkomnar en höggravid Annika sin man med en kyss då han efter sju dagar på vägarna har nått sitt slutmål.

    Hösten efter Ebbas bortgång föddes Eric. Tre år senare kom minstingen Wera. Då Wera var två månader började Kenneth känna att något inte var som det skulle i hans kropp.

    – Han åt mindre, blev trött och var tvungen att lägga sig och vila med jämna mellanrum. Det var inte alls likt honom.

    Kenneth bokade tid hos en läkare och röntgades. En dag kom han hem och berättade för Annika att man hittat två förändringar i hans magsäck.

    – Då rasade min värld. Jag tänkte direkt att det var cancer och jag såg att Kenneth tänkte samma sak men ingen av oss vågade säga det högt. När Kenneth blev sjuk hade vardagen precis återgått till en slags normalitet efter Ebbas död och vi hade börjat blicka framåt.

    Kenneths enda chans att bli frisk var att hela magsäcken opererades bort men när läkarna öppnade hans buk stod det klart att det var för sent. Cancern hade redan hunnit sprida sig till andra organ.

    – Beskedet gjorde Kenneth jättedeprimerad. Under Ebbas sjukdomstid hade han och jag varit i symbios. Vi delade med oss av våra känslor och stöttade varandra. Den här gången var det annorlunda. Kenneth klarade inte av att prata om sin innersta ångest med mig. Jag tror att han oroade sig över hur hans väg mot döden skulle bli.

    – Jag, å min sida, ville inte belasta honom med min ångest över att förlora honom och bli ensam förälder till alla barnen. Det var jobbigt att vi inte kunde dela våra trauman med varandra.

    Tufft vara ensam

    Personalen som några år tidigare hade vårdat Ebba kom nu tillbaka till det bruna tegelhuset i Höllviken för att ta hand om hennes pappa under han sista tid. Kenneth blev 48 år gammal. Sommaren 2012 somnade han in – trygg i övertygelsen om att det fanns efter liv efter detta och att han där skulle återförenas med Ebba.

    Annika slungades tillbaka in i mörkret och hopplösheten som präglat tiden efter Ebbas bortgång.

    – Det var barnens förtjänst att jag över huvud taget orkade resa mig efter Kenneths död. Jag kände att jag hade ett ansvar gentemot dem att skapa ett så bra liv som möjligt för oss. Det faktum att Kenneth hade varit en levnadsglad person hjälpte också till. Jag visste att han hade velat att jag skulle göra det bästa möjliga av situationen.

    Det kommer alltid att vara en stor sorg för Annika att Kenneth inte kan vara delaktig i deras barns uppväxt.

    – Många gånger har jag önskat att vi kunde ha fått fortsätta vara den där kärnfamiljen. Att barnen kunde få ha sin pappa som följer med dem på fotbollsträningar och delar milstolparna i deras liv. Det är tufft att vara ensam förälder och familjeförsörjare. Jag känner en sårbarhet i och med att jag är den enda som barnen har kvar. Samtidigt ser jag också en styrka i att de är många syskon och alltid kommer att ha gemenskapen med varandra.

     

    Fann ny kärlek

    Ett knappt halvår efter Kenneths död gjorde Annika en intervju med lokaltidningen. I artikeln fastslog hon att hon inte trodde att hon skulle kunna känna den där riktiga livsglädjen igen.

    Idag kan hon konstatera att hon hade fel på den punkten. En av anledningarna till att hon numera mår bra är att hon för drygt tre år sedan fann kärleken på nytt, i särbon Max.

    – När Kenneth gick bort kunde jag inte föreställa mig att jag någonsin skulle inleda en relation igen. Det har varit underbart att få uppleva kärleken en gång till. Att jag träffade Max har även inneburit en trygghet för barnen. Särskilt mycket har det betytt för min yngsta dotter Wera som är åtta år. Wera var bara ett och ett halvt år när Kenneth dog och har inga egna minnen av sin pappa. Det har varit viktigt för henne att få en fadersfigur. Hon har till och med frågat Max om hon kan få kalla honom för sin "låtsaspappa".

    Annika är mån om att bevara minnet av Ebba och Kenneth i familjen. Med tiden har de smärtsamma minnesbilderna av sjukdom och lidande trängts undan av ljusa minnen. När Annika idag tänker på sin döda man och dotter kan hon för sitt inre höra deras skratt och känna den styrka, humor och kärlek som båda utstrålade.

    – För många människor symboliserar jag nog en mardröm men jag vill visa att det går att ta sig ur mörkret och komma vidare. Det är klart att jag helst skulle vilja vara utan de här tunga erfarenheterna men eftersom jag inte har den valmöjligheten anstränger jag mig för att inte låta det som hänt överskugga min tillvaro. Jag tycker fortfarande att livet på många sätt är fantastiskt.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!