Varje morgon så här års när jag vaknar skyndar jag mig fram till sovrumsfönstret. Jag drar undan gardinen och hoppas att snön ska ligga vit på taken. Eftersom jag bor längst ner i söder i landet är detta en lycka jag sällan får uppleva men desto roligare när det händer.

Då blir det kaffe i termos och de stora kängorna på. Nu gäller det att skynda sig ut i naturen medan snötäcket ännu är orört och fint. Det är nu man får veta vilka djur som finns, också dem som man nästan aldrig ser.

Kängorna knarrar skönt och för en gångs skull är den skånska vinternaturen lika vacker, okej nästan lika vacker, som den norrländska. Stilla, tyst, vit och stämningsfull. Jag ser mig omkring och jag behöver inte gå långt förrän jag får syn på de första spåren i snön.

Här har en hare sprungit, spåren korsar ängen där jag går. Framfötterna efter varandra och bakfötterna framför, bredvid varandra. Typisk hare! Dem ser man i och för sig ofta, även när det inte är spårsnö. En rak rad av tassar däremot, det är räven, och den ser man inte ofta. Jaså, den finns här i alla fall? Fast jag inte sett den på flera år, tänker jag. Men det behövdes ett ordentligt snöfall för att avslöja den.

Spåren efter hararna och räven syns på långt håll. Kikar man noga på snön upptäcker man också små fina spår. Det är sorkar och möss som varit uppe tidigt och kutat runt uppe på snön. Det tycks finnas gott om dem, det inser man nu. Snön avslöjar också dem. Förutom fotavtryck lämnar de också efter sig en släprand i snön efter svansen. Ser lite kul ut!

Det är som att läsa en bok när man ger sig ut i naturen en dag med nysnö. Ibland är det rena deckaren. Mycket i naturen är dramatiskt. Plötsligt tar musspåret slut och du ser avtryck av stora ugglevingar i snön. Kanske har snön färgats röd av några droppar blod. Här har musens liv fått ett hastigt slut. Spåren i snön visar precis vad som hänt.

Haren lever också farligt men den är listig. Den kan lura till och med den omvittnat listiga räven. För att förvilla en räv som följer den, kan haren plötsligt vända om och springa tillbaka en bit i sina egna spår. Sedan tar den ett stort språng åt sidan och ger sig iväg i en helt ny riktning. Sånt brukar åtminstone lura mig när jag försöker spåra en hare.

Kungsörnen jagar också harar. Om örnen följer efter kan haren springa längs ett stängsel och byta sida hela tiden så att örnen inte kommer åt att slå. Det kan man också se på spåren.

Men allt är inte dramatik i naturen. Ibland blir deckaren istället en komedi. I trakter där det finns uttrar kan man få se långa rutschbanor i snön. Det är uttrarna som åkt kana, som det verkar bara för att ha roligt.

Intill en stubbe ligger det fullt med kottar på marken. Någon har ätit upp fröna. Vad har hänt här? Jo, ovanför på stubben sitter en kotte fastkilad i en springa. Det är den större hackspetten som varit framme.

Hackspetten hämtar grankottar och kilar fast dem i springan. Det kallas “hackspettsmedja”. När kotten sitter fast är det lätt för hackspetten att sätta i sig fröna. Sen flyger den iväg och hämtar en ny kotte. Men nu får den problem, den gamla kotten sitter kvar i smedjan och med en kotte i näbben har hackspetten ett väldigt bry att få bort den gamla för att sätta fast den nya.

Här borde den uppdatera sin metod och få undan den gamla kotten innan den kommer med en ny. Kanske någon hackspett plötsligt kommer på detta. I så fall kan kunskapen ärvas av dess avkomma och föras vidare generation efter generation. Så fungerar utveckling i naturen.

Det är inte bara hackspettar som gillar kottefrön. Möss och ekorrar äter dem också. Båda biter av fröna men på lite olika sätt. Ekorren är slarvig och lämnar efter sig en rufsig och ojämn kotte. Mössen däremot är mera noga, dess efterlämnade kotte är prydlig och fin.

Det är faktiskt väldigt spännande att studera djur och fåglar när det är snö på vintern, trots att man egentligen inte ser dem!