Han har Majken att tacka för sitt liv!

Redan för fyra år sedan fängslade Denis Mukwege svenska folket när han deltog i Skavlan. Närgånget och gripande berättade han om sitt farliga och krävande arbete med att vårda och hjälpa utsatta kvinnor i östra Kongo.

Men när vi träffades på gården till Panzisjukhuset i Bukavu i östra Kongo var det ett soligt möte.
Sjukhusets chefsläkare, gynekologen och kirurgen Denis Mukwege, tog tvååriga Bella i famnen och gav henne en puss på kinden. Mamma Safi stod bredvid med nio månader gamla Heuri i armarna och strålade med hela ansiktet.

Det var några år sedan Safi var patient på sjukhuset. Hon kom in blödande och svårt traumatiserad. Av de tusentals underlivsskador som dr Mukwege hade sett var Safis inte den värsta, men illa nog och han fick operera henne flera gånger.

Nu träffades de på nytt och Safi visade stolt upp barnen och berättade att hon fött utan komplikationer. Hon hade inte ens behövt göra kejsarsnitt.

– Det trodde jag inte, sa doktorn med förvåning i rösten.

Han mindes ju hur svåra Safis skador var och var rädd för att hon skulle få leva med stora obehag, kanske skulle hon inte kunna sätta barn till världen. Att hon skulle föda utan kejsarsnitt såg han som otänkbart.

– Jag hade fel och det är jag förstås väldigt glad över.

Han pussade Bella igen och frågade Safi hur hon mådde.

– Jag har ett bra liv, sa hon. Det är bättre och sämre dagar, det ska jag erkänna, men när jag tänker på hur hopplöst allting en gång var, så har jag svårt att riktigt förstå att jag har familj nu.

Det är nästan 20 år sedan arbetet på Panzisjukhuset startade och då bestod inrättningen av två gamla kolonialhus som hade rustats upp i hast.

Den första patienten på sjukhuset var en kvinna med en allvarlig skottskada. Hon hade blivit skjuten i sitt hem och kulan hade träffat låret och orsakat grava frakturer.

– Hon berättade inte gärna vad som hänt, det kom med tvekan, berättade Denis Mukwege.

Kvinnan hade blivit våldtagen av en grupp soldater och sedan skjuten.

– Jag hade arbetat som gynekolog i tio år men hade inte mött något liknande. Kombinationen av våldtäkt och grovt yttre våld – med avsikt att stympa – var ny för mig.

Tre månader senare hade sjukhuset tagit emot 45 kvinnor med skador efter sexuellt våld och dr Mukwege och hans personal undrade vad det var som höll på att hända.

Idag är Denis Mukwege och Panzisjukhuset kända namn i världen. Sjukhuset har vårdat över 50 000 kvinnor med underlivsskador och dr Mukwege har fått en mängd priser för sitt och kollegernas arbete. Av de nära 30 stora utmärkelser han har fått märks Palmepriset, FN:s pris för mänskliga rättigheter och Right Livelihood Award, som han tog emot i Stockholm 2013. Och nu alltså Nobels fredspris.

Dr Mukweges kopplingar till Sverige har länge varit starka. Pappan var pastor i en stor församling i Bukavu som fick stort stöd av den svenska pingstmissionen. Under hela barndomen var han omgiven av svenska missionärer och en av dem, lärarinnan Majken Bergman, som idag tyvärr inte längre finns i livet, har en särskild plats i doktorns hjärta.

Hon räddade livet på honom när han var en vecka gammal.

– Jag drabbades av en mycket svår infektion och behövde akut vård men det var inte enkelt att få om man inte var katolik, berättar han. Mina föräldrar var ju protestanter. Det fanns två sjukstugor i staden och de drevs båda av nunnor från Belgien. De tog i princip bara emot katoliker och när min mor tog mig till den ena av sjukstugorna avvisades hon redan vid porten. Hon beskrev hur illa det var, att jag hade hög feber och var gul över hela kroppen, men det hjälpte inte.

– Då hon kom hem lamslog vanmakten henne. Allt hopp hade slocknat. Det enda alternativ hon haft hade hon prövat och hon såg ingen utväg. Hon trodde inte jag hade långt kvar.

Men så var det någon i kvarteret som skrev en liten lapp. Vem som skrev är oklart men det var förmodligen en nattvakt. På lappen stod att pastor Mukweges nyfödde son var väldigt sjuk och att frun varit med barnet till hälsocentralen utan att ha fått hjälp, nu fruktade hon för sonens liv och var fullständigt nedbruten.

Lappen skickades mitt i natten med bud till Majken Bergman, som undervisade vid pingstmissionens flickskola som låg alldeles i närheten. Hon bodde i anslutning till skolan.

– Hon sprang till vårt hus och tvekade inte ett ögonblick över allvaret i situationen. Förutom att jag var gul och feberhet hade jag fått svårt att andas och kippade förtvivlat efter luft. Hon lyssnade till min mors berättelse om besöket hos nunnorna och lovade att göra vad hon kunde.

– Hon gav sig av till den andra hälsocentralen och förklarade för nunnorna där att mitt liv låg i deras händer. Om de vägrade så hade jag inte långt kvar.

Bemötandet var annorlunda jämfört med det som hans mor hade fått. Nunnorna gav Majken en passersedel att ge mamman och det betydde att de fått förtur.

När nunnesköterskorna tog emot honom fick de bekräftat allt som lärarinnan hade sagt. Tillståndet var kritiskt. Nunnorna påbörjade en kraftfull penicillinbehandling. Han fick ytterligare en behandling samma dag och sent på eftermiddagen började han andas normalt igen. Då förstod hans mor att sonens liv var räddat.

– Det där har min mamma aldrig kunnat glömma. Hon har sagt till mig att i det ögonblick jag räddades från att dö så skrevs i mitt hjärta att jag skulle ägna mitt liv åt att hjälpa andra – just därför att jag själv hade fått hjälp.

– När jag 2008 var inbjuden till Stockholm för att ta emot Olof Palmes Minnespris var Majken Bergman på plats. Hon var till åren kommen och bodde i en annan del av Sverige men min mor insisterade på att hon skulle vara med vid prisceremonin och middagen efteråt. “Det är väl självklart”, sa hon. “Du har ju henne att tacka för ditt liv.”

Denis Mukwege brukar säga att det är ett mirakel att han lever. Inte bara för det som hände honom som spädbarn, utan för alla livshotande situationer han har varit utsatt för under sitt 60-åriga liv. I sitt oförtrutna arbete med att hjälpa de svårt utsatta kvinnorna i östra Kongo har han utmanat en rad militära grupper och även högsta makten i landet.

Han har vid flera tillfällen varit utsatt för mordförsök. I oktober 2012 intog fem män doktorns hem med det uppenbara syftet att döda honom. Skott avlossades men han klarade sig mirakulöst utan en skråma.
Med förövarna på fri fot valde doktorn och familjen att lämna Kongo för en tid och när de återkom flyttade de in i ett hus på sjukhusområdet, där de alltjämt bor. Huset är omgivet av ett tre meter högt stängsel försett med taggtråd och varje morgon när doktorn går till sitt kontorsrum åtföljs han av vakter.

Den tidigare patienten Safi Ngongo gav doktorn en varm blick och sa att hon ville tacka.

– Du har faktiskt gett mig livet tillbaka.

Han log och skakade på huvudet.

– Du behöver inte tacka, jag har bara gjort min plikt som läkare, sa han. Men visst är det fantastiskt att se dig igen, någon bättre belöning kan jag inte få – jag vet ju vad jag har att jämföra med.

Fotnot: Denna artikel har tidigare varit publicerad i Hemmets Journal nr 8/2015.