• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Jag tog mig igenom helvetet på jorden!

    För nio år sedan dog Elisabeths man Peter i hennes armar och deras tre pojkar blev faderlösa. Fem år senare gick äldste sonen Victor bort. I dag har hon kommit till ro med sorgen – även om den på många sätt fortfarande är närvarande i hennes liv.

    Jag tog mig igenom helvetet på jorden!

    Elisabeth Aste är en lång, blond och vacker kvinna. Det finns inget i hennes yttre som vittnar om de tunga sorger hon bär på. Hon skrattar och gestikulerar ivrigt när hon pratar. Hon berättar om den där dagen för nio år sedan nor hon och hennes man Peter ställde i ordning huset inför Elisabeths 40-årsfest.
    Bara någon vecka innan festen hade Peter genomgått en magoperation.

    – Han hade Crohns sjukdom, vilket är en jobbig tarmsjukdom. Han hade ont i perioder, men det gick att leva med, säger Elisabeth.

    De hade varit gifta i 15 år och hade tre fantastiska pojkar. Hus, båt, sommarstuga och ett stort socialt liv med grannar och släktingar. Men den här dagen blev Peters smärtor bara värre.

    – Han kom ut från toan, tog några steg mot mig och så trillade han ihop i min famn. Jag började göra hjärtkompressioner samtidigt som jag skrek åt Anton att ringa 112, berättar Elisabeth.

    Den då 10-årige Anton ringer medan lillebror Marcus, 4, står bredvid. Ambulansen kommer och tar Peter till sjukhuset. Tarmen hade spruckit och avföring hade gått ut i blodet vilket gav en akut blodförgiftning. Samma natt lämnar Elisabeth barnen till sina syskon och åker in till sjukhuset.

    – Jag parkerar bilen klockan 00:01 utanför sjukhuset. Det första jag gör på min 40-årsdag är alltså att titta på min döda man och kvittera ut hans vigselring, säger hon.

    Vårt samtal rör sig mycket kring sorg och saknad men också om det lyckliga i livet. Det tragiska men att man ändå måste få skratta, att det ibland är så nattsvart att det inte finns en utväg men att man går vidare ändå.

    – Jag var rädd att visa barnen att jag var ledsen för att inte de skulle bli ännu ledsnare. Om jag vågat visa mina känslor då hade vi nog varit närmare varandra idag, men jag trodde det var bra att göra så, säger Elisabeth.

    Under de tre följande åren slet hon med ekonomin, barnen och huset. Allt för att få livet att vara så normalt som möjligt, fast inget var normalt alls. Äldste sonen Victor mådde oerhört dåligt efter sin pappas död och Elisabeth och han kunde inte mötas i sorgen. Victor behövde stöd och tid och Elisabeth kunde inte ge det eftersom hon var förlamad av sorg.

    – Jag började dricka mer och mer. Jag fanns inte där för dem och det sa Victor till mig. Han hade ett sådant hat mot mig och nu kan jag förstå det, berättar hon.


    Pressen att vara den starka tog ut sin rätt och en dag trillade Elisabeth ihop hemma. Hon bad sina syskon att ta hand om Marcus, hon kunde inte mer.

    – Jag åkte in på sjukhus och fick en antabusbehandling och jag slutade dricka. Det var inte svårt, jag fick välja mellan spriten och barnen. Och mitt i allt detta elände så fann jag kärleken, säger hon och ler.
    En kväll efter en fest – utan alkohol – hamnar Elisabeth på Engelen i Stockholm och där står Micke.

    – Jag hade verkligen velat träffa någon, men jag hade börjat tänka att nu skiter jag i det. Och då stod han där. Så vi började umgås och han var och är fantastisk, säger hon.

    Elisabeth var nykär och Victor blev mer och mer frustrerad. Inte för mammas nya kille, han gillade Micke, men över sorgen och saknaden. Livet som inte riktigt fungerade. Elisabeth fick ingen hjälp och hon hade inget annat val än att be honom flytta. Han var 19 år gammal.

    – Jag hade älskat honom, gett honom allt och inget hjälpte så jag gjorde tvärtom, jag slängde ut honom fast han inte hade någonstans att bo. Det var fruktansvärt, säger hon sorgset.

    Efter en tid fick hon veta via sonen Anton att storebror Victor mådde bättre. Hemma hittade hon lugnet igen. Men på nyårsnatten ringer det på dörren och utanför står två, för henne, okända personer.

    – Det första jag sa var: Är det Victor? Är han död?

    Och ja. Bara några timmar tidigare hade Victor varit ute och festat med några kompisar och när de kom till tunnelbanan så var Victor kissnödig och hoppade ner på spåret för att kissa. Tåget kom tidigare än han trott och på en sekund var hans liv över.

    Första tiden efter minns hon inte, det är svart. Det hade gått tre år sedan Peter dog och sorgen tog tag i Elisabeth igen, men med en ännu starkare kraft. Den här gången behövde hon inte dränka sorgen.
    – Jag kunde visa min sorg. Det visade också Marcus och Anton hur mycket de betydde för mig. Och Micke fanns där, han var mitt stora stöd. Utan honom så… Jo, jag hade levt för jag har två barn till – men hur? Det vet jag inte, säger hon.

    För två år sedan gifte sig Elisabeth och Micke i Stockholms skärgård och hon bjöd in både nya och gamla vänner. De som inte orkade med hennes sorg har hon lämnat bakom sig.

    – Jag hade varit ihop med Micke i ett år när Victor dog och det var en stor hjälp. Jag visste att om jag fullständigt tappade det så kunde han dra, så jag skärpte mig och det var bra. Jag fick vara hur ledsen jag ville men Micke tillät inte att jag tog på mig någon offerroll. Han fick mig att se att det fanns fina saker i livet, trots allt, säger hon.

    Redan samma dag Victor dog skrev Elisabeth på Facebook vad som hänt – och det har hon fortsatt med. Idag har hennes statusar från det första året efter Victors död blivit en bok. En bok som hon själv hade velat ha när sorgen var som svartast. Idag när hon läser i sin bok "Att älska och förlora" (Recito förlag) kan hon tydligt se att hon idag har ett annat förhållningssätt till Victors död.

    Jag skrev häromdagen att "det var du som dog, inte jag" – och så är det. Jag tycker livet är härligt och jag har en skyldighet gentemot Victor att göra mitt liv så bra som möjligt. Bara för att inte Victor lever så kan inte jag dö, säger hon och ler igen.

    Expertens svar om sorg

    Tess Elfström är legitimerad psykoterapeut och driver Elfströmska Psykoterapin. I sitt arbete träffar hon ofta människor i sorg och hon har också forskat på hur man kan göra för att lätta på den. 

    Sörjer vi olika?
    – Ja, det gör vi. Vi sörjer olika eftersom en sorg inte är lik en annan sorg. En sörjande människa är inte lik en annan sörjande människa. Vi sörjer inte samma person utan olika. Vår sorg och hur vi sörjer, vårt sorgearbete, beror på många variabler i våra personligheter.

    Vad beror det på?
    – Intensiteten av sorgen och saknaden beror på anknytningen till den avlidne personen och hur man haft det tillsammans. Dödssättet såsom naturlig död, oväntad död, självmord och mord är inte utan betydelse. En annan viktig faktor är vår erfarenhet av tidigare förluster och hur vi hanterat dem.

    Hur kan sorg visa sig?
    – Sorgen kan ha många ansikten. Det är inte ovanligt med besvär som orkeslöshet, trötthet, nedstämdhet, sömnlöshet, frusenhet, illamående, aptitlöshet, ilska. Man tappar livsglädje och ibland livslust. Man kan också ifrågasätta sin egen existens och grubbla över existentiella frågor såsom meningen med livet och döden.

    Behöver alla tid för att sörja?
    – De flesta människor behöver tid för att sörja. Livet förändras när döden blir en realitet och allt får plötsligt en annan innebörd. Vissa sörjande upplever i stunden att de inte behöver sörja men ofta brukar sorgen hinna i kapp dem. Ju längre vi väntar med att bearbeta sorgen desto svårare blir det för oss.

    Hur ska man göra för att ta sig igenom sin sorg?
    – Sorg är en naturlig reaktion och människan, som är en psykodynamisk varelse, har en naturlig förmåga att gå igenom olika kriser och motgångar samt anpassa sig till rådande omständigheter. De flesta människor hanterar därför sorgen på egen hand och tar sig igenom den med hjälp av egna strategier.

    Har du några tips?
    – Det är alltid bra att kunna uttrycka sina känslor. Vissa behöver professionell hjälp då det inte räcker att prata med familjemedlemmar eller vänner. Man kan söka hjälp hos psykolog, kurator eller diakon inom svenska kyrkan. Inte alla sörjande känner sig bekväma med att bearbeta sin sorg genom terapi. Det finns forskning som pekar på att en del sörjande använder sin kreativitet i sorgearbetet som att skriva, måla, spela musik, dansa eller sportaktiviteter.

    Hur mycket kan man lägga på vänner?
    – Det beror på vilka vänner man har. Det är alltid bra att ha någon som man kan vända sig till. Någon som bara lyssnar på en och torkar ens tårar. Forskning visar att sörjande som känner sig ensamma och inte har någon att prata med har svårt att återhämta sig efter en svår dödsförlust. De hamnar inte sällan i depression och har svårt att ta sig ur den på egen hand.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!