Nu är det slutringt till Lisa Syrén

Favoritplatsen nummer ett är Klimpfjäll. Dit åker hon vilken årstid som än råder när hon behöver ladda batterierna. Annars tycker hon att hemma är bäst.

– Karlskrona är en fantastisk plats – inte minst på sommaren, slår Lisa fast.

Lisa Syrén brukar också tillbringa flera sommarveckor i Liseleje i Danmark tillsammans med familjen.

– Det är ett gammaldags sommarpensionat, som är perfekt för total avkoppling. Jag och min man Mikael tar med travar med böcker och njuter av att “hygge” oss, njuter av enkel och lättlagad mat som sill eller räkor.

Lisa har känt att det var dags att säga adjö till Ring så spelar vi och förverkliga andra planer. Det anrika programmet började sändas1968 och leddes av Hasse Tellemar de första 20 åren innan Lisa Syrén tog över. Nya programledare blir Pernilla Månsson Colt och Christer Lundberg.

Vilken väg gick du först på?
– Jag minns hur jag brukade gå då jag skulle hämta mjölk. Kan inte varit mer än 5 år, men minns tydligt den där vägen mellan åkrarna och hur jag gick och dinglade med den där mjölkkannan till grannbonden Bengt Alexandersson. Och den vägen får mig att tänka på att jag som barn ofta fick känna mig behövd. När jag växte upp var det viktigt att alla bidrog med sitt, liten som stor.

– När någon frågade om hjälp var jag inte sen med att räcka upp handen och säga “Jag kan!”. Jag hämtade sylt i jordkällaren, plockade flyghavre eller handlade. Det är fint att vara en familj där alla får känna att de behövs. Det skapar en trygghetskänsla. Jag tycker man har tappat detta i senare generationer. Många unga går runt och känner att de inte är behövda.

 

Din livsväg?
– Allra först ville jag bli bilmekaniker. Min morbror Lawrence hade en bilverkstad och jag minns hur jag “hjälpte till” i smörjgropen eller att räkna skruvar. När jag började skolan frågade fröken frågade vad jag ville bli och när jag svarade “Jag ska laga bilar!”, skrattade hela klassen. Sedan det tillfället brukade jag istället säga att jag skulle bli hårfrisörska eller fröken.

– På högstadiet ville jag bli barnmorska och fick prova på det ett tag när jag var skoltrött, men därefter, någon gång på gymnasiet insåg jag att det var journalist jag ville bli. Lärarna ansåg att jag skrev bra. Dessutom var jag väldigt intresserad av samhällsfrågor. Mamma och pappa tyckte att det kändes otryggt att dottern skulle bli “murvel”, journalistyrket kunde vara hårt på olika sätt och på den tiden innehöll det ofta både röka och kröka. Istället utbildade jag mig till lärare, som min far. Det är absolut inget jag ångrar, men kanske kan man kalla det en avväg.

– 1979 gjorde jag min första långresa med lastbil till Afrika. En tidig morgon efter en natt i den Centralafrikanska Republikens djungel tog jag en promenad längs stigen en bit ut i djungeln och hörde plötsligt hur det prasslade. Mitt framför mig stod en liten förtjusande elefantunge. Där kunde min livsväg ha förändrats raskt! Jag blev alldeles iskall, för ett möte med en elefantmamma kan innebära livsfara. Jag smög tillbaka till vårt läger och när jag kom hem från den och några andra långresor visste jag med säkerhet att det var journalist jag ville bli. Och på den vägen är det!

När har du upplevt att du varit på avvägar?
– Ha, ha! Många gånger eftersom jag har ett uruselt lokalsinne! Och jag har ju kört i diket rejält ett flertal gånger när det kommer till kärleksrelationer. Jag hade nog mina föräldrars kärleksfulla, jämlika relation som modell och att jag dessutom är en offentlig person kräver en väldigt trygg man för att matcha.

– Men det viktigaste är att jag trots dessa kraschade relationer, har vågat fortsätta tro på den riktiga kärleken och satsa på nytt. Nu har jag ju träffat min Mikael! Han är fullständigt trygg i sig själv och kan glädjas och vara stolt över mina framgångar, istället för att försöka förringa mig, vilket många män gör med sina kvinnor.

 

Vart är du på väg i livet nu?
– Rent yrkesmässigt har jag nu även tagit en annan ny väg genom att jag efter 22 år slutar som programledare för “Ring så spelar vi”. Jag kände att allt någonstans har ett slut och sökte en frihetskänsla. Dessa program spelades in i Växjö och jag har alltid bott där hos min pappa. Men när han dog kände jag att det var läge att sluta.

– Framför allt ska jag också se hur det är att leva vanligt familjeliv. Jag tycker att min man är värd det. Jag är ju alltid borta fredag och lördag och så har det varit i hela vårt gemensamma liv. Det kan ju vara kul att få reda på vad fredagsmys och tacos är! Jag kommer att fortsätta med Lördag med Lisa och Önskesöndag i P4 Plus, men båda dessa kan jag banda i förväg om jag vill göra något annat just den helgen. Nu vill jag utforska området kring Karlskrona, den vackra stad vi bor i och jag lämnar Växjö, inte bara på grund av jobbet utan för att jag varken har mamma eller pappa kvar där nu.

– För mig har det varit en självklarhet att finnas till hands för mina åldrande föräldrar. Det var min stora fasa att mamma skulle gå bort före pappa, men i efterhand har jag förstått att det fanns en mening med att det blev så. Pappa och jag har haft en väldigt fin tid tillsammans och lärt känna varandra på ett helt nytt sätt sedan mamma dog. Det är inte förrän nu som jag har insett hur lika varandra vi är. Själv är jag inte överdrivet rädd för döden, men efter både mammas och pappas bortgång har jag fått en kuslig klarhet i hur fort livet går. Döden får mig därför att istället fokusera på tacksamhet för varje dag och jag odlar de lyckliga stunderna i vardagen.

– Jag hade förmånen att vara nära både mamma och pappa in till döden och det ger mig styrka inför framtiden. Jag är priviligierad som kunde lägga ner många andra uppdrag, för att kunna få den sista tiden med dem, vilket jag tror gjort det lättare för mig i min process att gå vidare.

Vilken är ditt livs omväg?
– Det finns många, som när jag kollade kompassen i Sahara och upptäckte att jag hade kommit minus tre mil efter en hel dags körning! Annars tänker jag inte på det som omvägar när jag kör fel. Jag upplever ju alltid något annat dit livet för mig. Många roliga möten och upptäckter blir till av en tillfällighet. Den raka vägen är sällan den lärorikaste.

Har du någonsin tagit en genväg?
– Självklart, men den har inte alltid varit snabbare.

Vilken väg följer ni hemma hos dig?
– Det har alltid varit viktigt att visa hänsyn. Och precis som mina föräldrar fick mig att känna mig behövd har jag försökt ge min son sysslor och försökt få honom att hjälpa till i hemmet. Som liten klagade han på att han skulle sköta sina sysslor därhemma, för “det var ingen annan som behövde”, men han förstod anledningen när han flyttade hemifrån till ett kollektiv och konstaterade att “De andra gör och kan ingenting!”.

– Jag har också försökt förmedla att kunskap är kul och att det är viktigt med natur och musik, vi har alltid känt att det finns en glädje i naturen och musiken.

 

När har du hamnat i en vägkorsning?
– Det kan man väl säga att jag gjorde nu. Jag kunde valt att fortsätta med Ring så spelar vi, men väljer en ny fas i mitt liv som inte innebär fasta arbetstider. Alla relationer ser jag också som vägkorsningar. Speciellt i en relation upplevde jag ett stort svek. Då, mitt i livet, kunde jag valt att fortsätta vägen med honom och riskera att bli bitter. Men jag tog hjälp genom terapi och istället för att fastna i ältandet kunde jag lämna relationen bakom mig och komma vidare.

– 1995 blev jag utbränd på grund av för mycket jobb och jag var sjukskriven från radion ett par månader. Jag jobbade sedan halvtid i två år och gick en målarskola för att rehabilitera mig. Att sedan på nytt våga välja radion innebar ett slags vägval för mig. När jag kom tillbaka till jobbet hade jag ett helt annat förhållningssätt. Jag lovade att aldrig mer jobba sönder mig själv igen, satte upp nya gränser, sökte balans och gav mig själv mer återhämtningstid.

Vad är vägen till det goda livet?
– Jag är lycklig väldigt ofta för jag söker mig till glädjen. Lycka för mig handlar om de små sakerna som vårens första humla, skrattande barn eller att få ha en ledig dag tillsammans med Mikael. Jag älskar att odla och hålla på med blommor och trädgård. Det goda livet för mig handlar dessutom om att få hålla på mer med keramik och målning. Jag utmanar gärna mig själv på flera olika nya områden i framtiden och jag hoppas till exempel kunna skriva mera.

Vem har funnit vägen till ditt hjärta?
– Åh, min man Mikael! Med tanke på att jag är en offentlig person tyckte jag först inte att jag kunde visa mig på en dejtingsajt. Men jag tänkte om och testade att lägga upp en bild men med ett annat namn. Jag fick en hel del svar, men att träffa en man just då blev sekundärt eftersom min mamma insjuknade i cancer. Jag skrev tack till de män som hört av sig men förklarade samtidigt att tajmingen var dålig.

– Bland dessa män fanns Mikael Jardbrink, en enträgen man som inte gav upp. När jag läste hans brev insåg jag att han var speciell, smart och rolig. Han visste inte vem jag var, men vi började skriva och ringa till varandra. Mika blev sedan min ängel genom mammas sjukdom. Jag var så drabbad och känslig, men därför också så äkta, tror jag. Vi träffades när jag var mitt fullständigt äkta jag, skyddslös. Vi blev snabbt mer än bara vänner. Mikael och jag har nu varit ett par i sju år och vi har fortfarande inte haft någon sju-årskris, ha, ha. Efter många smällar hade jag insett vad jag behöver hos en partner. Det är så lätt att som ung dansa med i förälskelsekänslan, men det måste finnas förutsättningar där man känner sig själv och inte enbart är någon annan till lags.

– Jag är stolligt kär i Mikael och för första gången i mitt liv känner jag att “Det är vi mot världen”. Han är utmanande, skärpt, allmänbildad, engagerad och har humor. Han är dessutom oerhört stöttande och lojal. År 2012 gifte vi oss i Karlskrona där vi har bott sedan dess. Vi ser nu fram emot en ny fas i livet, tillsammans med varandra och med lite mer frihet än tidigare.

Hur ska du fira din semester?
– Mika fyller 60 så först och främst ska han bli firad. Därefter kommer vi bland annat att bila genom de baltiska staterna och hälsa på sonen Olle i Riga. Vi gillar att köra bil och gör gärna den typen av semestrar. En dröm jag har är att få åka till Berlevåg i Norge. Jag såg filmen “Häftig och begeistrad” som beskriver vad männen gör däruppe. Jag skulle gladeligen åka dit och ta reda på vad kvinnorna sysslar med. Men för övrigt återkommer jag gärna till mitt kära Klimpfjäll.

Ditt första sommarminne?
– När somrarna kom och pappa var ledig från jobbet som lärare brukade jag och min bror få sitta bakom mamma och pappa på deras moppar. Vi åkte på vägarna vid vårt sommarställe Ekeberg som ligger utanför Mjölby och jag minns hur alla jordbrukarfamiljer som bodde i närheten av oss brukade komma över. Tillsammans lekte vi och spelade spel, inte sällan krocket eller fem-kamp. Och så grillade vi korv. Det är fina semesterminnen!