Vår längtan efter barn visste inga gränser!

För fem år sedan träffade Sabina Dufberg (bland annat känd som tränare i Biggest loser) sitt livs stora kärlek, Anders Gåhlin. Båda hade hunnit fylla 38, var beresta och hade framgångsrika karriärer, hon som egenföretagare inom hälsa och idrott, han som varumärkesbyggare. Livet såg på pappret väldigt bra ut. Men så var det den där längtan efter barn som de båda drabbades av.

Sabina var runt 16 år när hon fick reda på att hon aldrig skulle kunna få barn på naturlig väg.
– Jag fick inte mens och läkarna konstaterade att min livmoder inte var färdigutvecklad och att den därför inte fungerade som en livmoder ska. Jag förstod nog inte riktigt där och då vad det innebar, jag var ju själv ett barn. Däremot minns jag att mamma blev väldigt ledsen, berättar Sabina när vi ses i hennes nybyggda villa i Huddinge, Stockholm.

Sabina är brunbränd och vältränad, just hemkommen från en av alla de träningsresor som hon anordnar. Träning och friskvård har alltid intresserat henne.

– Till en början var det fotbollen som gällde. Men i samma veva som jag fick reda på att jag hade en livmoder som inte fungerade frågade mamma mig om jag ville bli tränare på Friskis & Svettis. Man sökte unga nya tränare, men jag tänkte att det där var väl mest för tanter. Jag gick kursen hur som helst och blev helt såld.

Sabina älskade att sätta ihop rörelseprogram till musik och satsade hårt. Hon var bra på det hon gjorde och fick mersmak. Som 16-åring blev Sabina Sveriges yngsta Friskis & Svettis-ledare.

– Där och då blev träningen något jag la all min tid på, säger Sabina. Det fungerade som ett skydd. Om jag inte skulle kunna bli mamma tänkte jag att jag skulle satsa hårt på att göra karriär och blev extremt målinriktad. Det var en bra flykt och skapade en annan mening i livet för mig än för många av mina vänner som några år senare träffade män som de bildade familj tillsammans med, säger Sabina som inbillade sig att hon inte var barnkär.

– Jag vet att det bara var ett försvar jag byggde upp, men att få jobba med träning blev min stora dröm. Jag pluggade till hälsocoach och massör och fick jobb efter jobb som friskvårdare inom olika företag och jag vidareutvecklade mig med alla olika träningspass man kan tänka sig.

Sabina har levt ett rikt och fartfyllt liv men rent känslomässigt var hon sluten.

– Jag berättade för mina olika pojkvänner men annars var jag rätt tystlåten kring min sorg. Mamma var orolig och ansåg att jag behövde bearbeta mina känslor kring att inte kunna bli mamma. Men eftersom mitt yrke handlar om personlig utveckling, både för min egen skull och andras, så ansåg jag att jag hanterade sorgen på så vis. Det var först senare i livet som jag började gå i samtalsterapi.

Med de pojkvänner hon levde med kände hon eller tillät inte sig att känna en längtan efter barn. För visst kunde de ha adopterat, men det var inte läge, kändes inte rätt eller så var Sabina bara “inte sugen”, som hon säger.

Så dök Anders upp.

– Allt förändrades. Allt kändes så rätt med honom. Drömmen om en kärnfamilj sattes automatiskt igång. Han var rak, en rejäl norrlänning och ingen “player”. Vi kände båda en enorm längtan efter barn och jag tänkte att han kanske kände att jag var mamman till hans framtida barn. Sanningen var därför viktig från början. Jag förklarade situationen för honom och vi förlikade oss med tanken på ett liv utan barn, men inte utan att ha kollat upp alla möjligheter och alternativ.

Sabina förklarar att även om de var nya för varandra så var de inte nya i sig själva. De kände sig båda mogna och visste vad de ville.

– Vi hade inte tid att låta tiden gå med tanke på åldern. Vi insåg att adoption skulle bli svårt. Vi närmade oss 40 och adoptionsprocessen är lång och komplicerad. Risken var stor att när vi väl var utredda skulle vi ha hunnit bli för gamla, säger Sabina.

I samma veva stötte Sabina på en vän och kollega som efter en lång kamp av barnlängtan och misslyckade IVF-försök just skulle ge sig av till Indien för att hämta hem ett barn som fötts av en surrogatmamma.

– Min kollega berättade om kliniken Rotunda i Mumbai, en av få riktigt seriösa kliniker, och hon påverkade mig positivt. Jag rusade hem och berättade för Anders och genast kollade vi upp referenser och allt som krävdes för att vi skulle bli helt övertygade om att detta faktiskt var vår enda chans att bli föräldrar.

Det fanns en del krav, bland annat att man skulle vara gifta.

– Två veckor senare sa vi ja till varandra, utbrister Sabina och förklarar att surrogatmödraskap är förbjudet att genomföra i Sverige, men är tillåtet i bland annat USA och Indien.

Efter att ha ordnat med en massa pappersarbete och dokumentation av olika slag reste Sabina och Anders till Indien. Kliniken krävde bland annat läkarintyg, spermaprov från pappan och ett godkännande från svenska myndigheter.

– Eftersom jag under hela mitt liv hade förlikat mig med att inte få biologiska barn, och med tanke på min ålder och äggens eventuellt dåliga kvalité, valde jag att inte donera mina ägg. Däremot lämnade Anders sina spermier och tillsammans med en äggdonator skapades embryon som sedan bars av en surrogatmamma.

I Mumbai fick Sabina och Anders träffa den utsedda surrogatmamman Anita. Hon var i 25-årsåldern, tvåbarnsmamma och gift, ett krav för att bli surrogatmamma. För att minska den känslomässiga kopplingen till barnet krävdes det dessutom att äggen kom från en annan kvinna. Surrogatmamman var alltså biologisk men inte genetisk mamma till barnet.

– Alla i vår omgivning var genuint lyckliga för vår skull och gav oss sitt fulla stöd. Fördomar som att man utnyttjar fattiga kvinnor har förekommit i debatter kring det här tillvägagångssättet, men vi träffade surrogatmamman och hennes man. De var fattiga men överlyckliga.

Lönen för att bära och föda fram ett barn motsvarar ett värde i Indien på nästan sju årslöner. Nu skulle Anita och hennes man ha råd att ge sina egna barn skolgång, annars hade de kanske gått på gatan. Det förekommer dock att fattiga indiska kvinnor utnyttjas, så det är upp till varje blivande förälder att kolla upp kliniken, då de indiska myndigheterna inte tar något ansvar.

Sabina menar att det är så lätt att döma andra människor och att okunskapen ofta är stor. Men om man anlitar en bra klinik så handlar det alltid om donerade ägg och sperma. Det är en affärsuppgörelse och kvinnan får bästa möjliga vård under graviditeten och bra betalt för att bära ett barn.

– Det kändes bra att träffa henne, men eftersom hon inte kunde någon engelska blev mötet lite trevande. Vi fick veta att det var första gången hon skulle vara surrogatmamma. Avtalet skrevs på av respektive parter och sedan var mötet över, säger Sabina.

Hon tillägger att det kändes betryggande att veta att kvinnorna inte får bära någon annans barn mer än två gånger. Och de tas väl om hand under hela graviditeten och efter förlossningen.

– Väl hemma i Sverige fick vi regelbundna rapporter om Anitas järnvärde, blodtryck, ultraljudsbilder … allt för att vi skulle känna oss så delaktiga som möjligt. Bara det att allt fungerade på första försöket var ju fantastiskt. Dessutom fick vi reda på att vi skulle få tvillingar!

Sabina förklarar att i Indien berättar man aldrig vilket kön ett ofött barn har, så det skulle få bli en överraskning. Månad efter månad gick och Sabina beskriver att det värsta under den här perioden var, trots alla rapporter om surrogatmammans tillstånd, att inte ha kontrollen.
– Vi vågade aldrig ta ut glädjen helt i förväg och köpte inte något alls, förutom barnvagnen.

En tid innan utsatt datum för födseln, i mitten av juni 2014, åkte Sabina och Anders till Thailand.
– Snart skulle vi äntligen bli föräldrar. Vi var så otroligt uppspelta och nervösa. Nu vågade vi gå runt i Bangkok och handlade bebiskläder för första gången, kläder i neutrala färger!

Sent på kvällen den 22 juli, fick paret beskedet att Anita skulle förlösas med kejsarsnitt följande morgon. Sabina och Anders fanns då redan på plats i Mumbai sedan någon vecka tillbaka.

– Vi sov inte mycket den natten. Tankarna for runt i huvudet.

När paret väl kom till sjukhuset morgonen därpå fick de sätta sig utanför en operationssal där Anita skulle få sitt kejsarsnitt genomfört. Väntan var olidlig …

– En läkare kom sedan ut och berättade att allt gått jättebra, både vår surrogatmamma och barnen mådde väl. Och strax därefter kom två sjuksköterskor med varsitt grönt knyte i famnen. De lämnade över barnen till mig och Anders och läkaren sa: “Grattis, det är en frisk liten pojke och flicka.”
Sabina berättar att hon därefter inte hörde ett ord av vad läkaren sa.

– Där och då blev jag mamma. Jag fylldes av alla känslor man kan tänka sig. Det var en sådan enormt känslosam och glädjefull stund.

Sabina och Anders hade valt ut två flicknamn och två pojknamn, men när de såg barnen var de rörande överens om att de skulle heta Selina och Nicholas.

Lyckan var total. De var nu en familj, men mitt i alla känslor skulle en massa nya papper fyllas i och efter några dagar på patienthotellet där de fick stöd och hjälp med allt de behövde fick de flytta tillbaka till sitt andra hotell.

Ett par veckor senare fick de återigen träffa Anita. Ännu fler papper skulle skrivas på.
– Mötet blev fint och känslosamt och hjärtligt. Vi grät och Anita och hennes man grät. Jag kände sådan enorm tacksamhet och gör det än idag.

Kort därefter reste Sabina och Anders till Sverige med barnen. Nu tog kampen med de svenska myndigheterna vid. Eftersom Sverige inte erkänner surrogatmödraskap var Sabina tvungen att ansöka om att få adoptera “sina” barn. En lång och krånglig process som blev klar först ett drygt halvår efter att barnen fötts.

– Resan har inte varit smärtfri. Jag blev tvungen att börja jobba ganska direkt när jag kom hem eftersom jag inte fick ut någon mammaledighet eller föräldrapenning.

Idag lever tvåbarnsmamman Sabina och hennes familj “ett helt vanligt Svenssonliv”.

– Vi är nog rätt vanliga. Barnen fyller snart 4 år och går på förskola. De är pigga, friska och glada och de är idag min största prioritet i livet. Anders och jag pratade om att vi efter 38 år, då vi endast tänkt på oss själva och våra egon, nu plötsligt skulle behöva ge vika och sätta andra i första rummet. Vi har till exempel båda fått dra ner på vår träning som tidigare varit vår prio ett. Men det är okej.

Sabina säger att hon fortfarande är väldigt driven, men att hon har landat i sin trygghet och i sin yrkesroll.

– Hela mitt yrkesliv har jag ägnat åt hur man bäst hanterar livet och det handlar främst om att fråga sig själv: “Vad är relevant, vad är viktigast?” Att skapa trygghet inom familjen och se till att mina barn får vara lyckliga är det viktigaste för mig numera.