I fängelse i 13 år – för ett mord han inte begick

Han är lugn, sansad och berättar eftertänksamt. Han känns levnadsglad och lite som pånyttfödd. Kaj Linna har nu varit frisläppt ett par månader efter att ha suttit fängslad i 13 år.

– Jomen, det är klart jag är glad. Jag har alltid varit en entreprenör och ser de möjligheter som finns. Nu har jag en hel del jag vill prova på och utveckla inom olika områden, berättar Kaj och tar en tugga av kanelbullen vi just köpt och satt oss ner för att fika.

Kaj beskriver sin barndom i Gislaved som “oövervakad och äventyrlig”, men kärleksfull.

– Gislaved var en global metropol med över 200 olika nationaliteter. Många av oss killar gick runt med kniv, men aldrig var de tänkta att skada någon med. Vi hade dem som verktyg för att tälja med och liknande. Vi tyckte att knivar var lika farligt då som stenar på marken är idag. Begreppet “värstingar” fanns inte, världen har verkligen förändrats, konstaterar Kaj.

Han växte upp, trivdes med livet, fick tre barn med två olika kvinnor och jobbade inom en verksamhet som sålde kassaskåp. Hans vardag var harmonisk.

Så händer det som inte får hända. Året är 2004 när två bröder blir brutalt överfallna på sin gård i Kalamark, utanför Piteå. Den äldre brodern, som befinner sig ute i ladugården, dödas. Den yngre brodern skadas men överlever och hittas två dagar senare av hemtjänsten. Han pekar direkt ut “Bertil” som skyldig till dådet.

Bristande bevisning

När “Bertil” hördes av polis menade han dock att Kaj Linna var den skyldige. Han sa också åt polisen att vittnet “Nils” hade mer att berätta.

– På den tiden jobbade jag som sagt med att sälja kassaskåp. Bröderna var en av alla mina hundratals kunder. Enda gången jag träffat bröderna var år 1999 då jag sålde ett kassaskåp till dem. De drabbades fem år efter denna affär och de var väldigt avlägsna i min värld, säger Kaj.

Kaj greps i Wales efter att ha varit efterlyst och anhölls misstänkt för mord. I december 2004 dömdes han, mot sitt nekande, till livstids fängelse för mord på den äldre brodern och grov misshandel av den yngre, i tingsrätten. Hovrätten fastställer domen.

Det fanns ingen teknisk bevisning som band honom till mordplatsen. Men efter domarna var det bara ett fåtal kvar i landet som trodde på att Kaj var oskyldig.

– Min äldste sons mamma har alltid trott på mig och även mina syskon. Sedan kom Stefan Lisinski, kriminalreporter på Dagens nyheter, ganska tidigt in i bilden. Till en början var han skeptisk, men ganska snabbt tog han tag i mitt fall och när han granskade domen insåg han alla brister och avsaknaden av bevis, säger Kaj.

Han är nu huvudperson i Lisinskis bok Att ta ett liv.

– Jag tycker Stefan gjort ett bra jobb, han har fokuserat mer på handlingen än på mig eller sig själv. Men lite märkligt känns det förstås, säger Kaj.

Han har fått vänja sig vid att figurera i media och uppleva “kändislivet” bland folk på stan.

– Folk stannar och säger “grattis”, kramas eller gör en tummen upp. Sådant är ju trevligt. Men sedan finns det ett flertal troll som fortfarande tror att jag är förövaren, inte minst uppe i Norrland i området kring Kalamark. Det där är personer som bestämt sig för att inte ändra sin uppfattning om mig, oavsett.

– De som fortfarande ser mig som skyldig vägrar se verkligheten och det som talar emot deras övertygelse. Jag visste ju hela tiden var sanningen låg, men hela världen ville ha en annan sanning. Det var självklart frustrerande, men det är ju dem det är mest synd om, känner jag. Lite pöbelmentalitet över det hela, suckar Kaj.

Vägrade tappa kontroll

Det är lätt att tro att man, som i Kajs fall, blir bitter och drabbas av ångest av att bli så orättvist behandlad av rättssystemet som han har blivit.

– Nej, det finns inte i min personlighet och har aldrig gjort. Ingen ilska, snarare besvikelse. Många negativa faktorer samverkade och det blev katastrof. Jag drabbades av enorm otur. Visst, man kan fråga sig varför just jag skulle drabbas och stå i skottlinjen, men så här såg verkligheten ut för mig och det finns inget positivt i att gå runt och älta. Det är en dålig strategi att leva efter och det kommer inget gott ur det.

 Kaj menar att det nog är livet självt som får honom att tänka så här positivt i en situation där många istället inte längre skulle vilja leva.

– Det är självklart inte bra för ens mående att tvingas in i en sådan här miljö. Jag har varit otroligt irriterad, förbannad och frustrerad. Tänk dig att någon alltid går och petar på dig så här, säger Kaj och petar in sitt finger i armen på mig ett antal gånger.

– Det fanns ofta en irritation inom mig, det var som att gå runt med strypkoppel. Men jag kan inte säga att jag mått dåligt. Aldrig ångest eller panik. Jag tillhör den typ av personlighet som vägrar tappa kontrollen över mitt liv.

Kaj beskriver tillvaron innanför murarna som fattig.

– Det fanns inte så mycket annat att syssla med mer än att titta på tv. Och så har jag försökt att träna en del och hålla mig i fysisk form.

Kaj kan ändå se att det finns vissa positiva bitar med att få så mycket tid för sig själv, något som människor utanför murarna söker efter överallt och betalar dyrt för.

– Man har verkligen tid att gå in i sig själv och reflektera över både sig själv, samhället och hur det ser ut i världen. Det är positivt.

Kaj har alltid tyckt att det är viktigt att förkovra sig i olika ämnen och beslöt sig för att ta privatlektioner i spanska medan han satt i fängelset. Lärare var Petra Wüllrich.

– Redan från första mötet kände vi båda positiva känslor, någon form av kemi. Men under de första månaderna var vi bara väldigt artiga och trevliga mot varandra. Jag längtade efter lektionerna och insåg ganska snart att det handlade om något mer. Jag berättade för min syster Carita om mina känslor för Petra. Jag förstod att det ju var ett problem att ha ett förhållande med någon när man sitter i fängelse.

– Men vad jag inte visste var att min syster gått bakom ryggen på mig och berättat för Petra om mina känslor. Petra kände uppenbarligen likadant för mig och för att kunna ha en kärleksrelation blev hon tvungen att sluta som lärare för mig.

Petra betydde allt

Kaj berättar att Petra har betytt “allt” för honom under alla dessa år.

– Vi är väldigt lika och tycker lika om många saker. Jag tror jag föll för hennes tuffhet, självständighet och kapacitet. Självklart var det höjden av otur att hamna i fängelse, men för mig kom det ju samtidigt ut något bra ur det. Annars hade jag ju aldrig träffat Petra. Tiden innanför bommarna var nästan värt det, säger Kaj och skrattar.

Vad är största besvikelsen i hela den här karusellen?
– Att mina barn drabbats så hårt. Jag är pappa till tre barn. De tvingades oskyldiga in i detta och övertygades av stat och media att jag var den skyldiga, att deras pappa var en mördare. Även om de önskade eller hoppades att det inte skulle vara på det viset, trycktes de hela tiden ner. 13 år går och de får sedan veta att allt var en lögn om deras ­pappa. Deras besvikelse i detta är det absolut värsta. Jag fick inte ha någon som helst kontakt med dem då det ansågs vara en säkerhetsrisk.

Hur är er relation idag?
– Relationen med min äldsta är bra, han har aldrig slutat tro på mig och var stor nog att förstå när allt hände. Min yngsta var bara nio år. Han hade hunnit bli 22 år när jag nu träffade honom och jag trodde aldrig att jag skulle känna igen honom. Min relation med mina barn är såklart inte som en pappa-barnrelation bör vara. De är alla vuxna idag och jag kan inte komma in i deras bild och plötsligt domdera. Jag måste acceptera deras förutsättningar.

Första känslorna när du släpptes fri?
– Det var såklart ett enda stort lyckorus. Efter två avslag var jag nästan säker på att jag skulle bli fri den här gången så det var inte helt oväntat. Min syster var först på plats. Hon hade med sig en cykel, eftersom jag längtat efter att få cykla. Mediabevakningen var enorm, mycket större än vad jag kunde ana. Den dagen gick vi ut och åt en middag. Jag hade längtat efter att få äta en köttbit så det blev entrecote.

Har något inom dig skadats?
– Nej, jag tycker snarare att jag bibehållit min integritet och personlighet. Ända tills den dagen jag blev fri behandlades jag säkerhetsmässigt som livsfarlig. Jag fraktades runt i bojor och detta grundades enbart på min ovilja att följa deras direktiv. Man ansåg att jag var en negativ ledare som påverkade andra interner. Jag är stolt över att jag lyckats behålla min personlighet. Jag tycker att den här tiden har fått mig att växa och bli en bättre människa.

Vad i samhället finns nu som inte fanns när du klev in i fängelset?
– Teknologin har ju utvecklats en hel del, men det är ju inget förvånande. Däremot blev jag chockad över den utbredda rasismen. Hur kan vi i ett land som Sverige gått bakåt så enormt mycket i det avseendet?

Hur ser framtiden ut?
– Jag ser ljust på den. Jag vill fortsätta komma på idéer och utveckla dessa. Jag önskar att få ha mina nära och kära vid mig och eventuellt skriver jag en egen bok om det jag upplevt en vacker dag. Petra och jag ska precis köpa en fastighet vid havet på ön El Hierro, där vi fram tills nu hyrt ett annat hus.

– Rent geografiskt är det långt bort från barnen, men globalt så är det nära. Jag har sagt att de får komma dit och bo när de vill och de har redan varit där en gång. Vi tänker starta en padel-anläggning och tillsammans med min bror och hans fru som också ska flytta hit öppnar vi eventuellt upp ett bed & breakfast. Vi ska odla bananer, ­papaya, ananas och vindruvor och leva gott och hälsosamt.

Tror du på livslång kärlek?
– Ja, det gör jag. Men det blir en omställning för både mig och Petra framöver. Hon är van vid sin självständighet och att ha mig på samma plats, men nu måste vi lära oss att anpassa oss efter varandra.

Vad förväntar du dig i ­skadestånd?
– Utifrån alla aspekter så tycker jag att 25 miljoner är rimligt.

Tror du man kommer lösa ­fallet?
– För mig personligen vore det skönt om man hittade mördaren. Men jag ser samma frustration i till exempel Palme-mordet, vissa fall verkar aldrig bli lösta. Man måste vara realistisk då det gått så lång tid. Jag har däremot misstankar om vem det är.