• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Vi är så glada att vi aldrig gav upp!

    Cecilia visste inte att hon hade en allvarlig blodsjukdom. Två graviditeter slutade i sena missfall då Cecilia och sambon Pierre förlorade sina efterlängtade barn. Men paret vågade fortsätta sin kamp och är idag lyckliga föräldrar lilla Vanessa, tre månader.

    Vi är så glada att vi aldrig gav upp!

    Efter vecka 13 trodde de att de kunde andas ut. Graviditeten var normal och allt såg fint ut på ultraljudet. Cecilia och Pierre skulle bli föräldrar för första gången, lyckan och förväntan var stor, och att allt inte skulle gå bra fanns inte på kartan.

    – Missfall var något som hände tidigt i graviditeten, inte sent, säger Cecilia.

    Cecilia och Pierre träffades på gymnasiet och båda visste att de ville ha familj men de ville plugga, jobba och se lite av världen först. Hösten 2013 blev Cecilia gravid. Men all förväntan över det kommande barnet förvandlades till sorg och förtvivlan en aprildag 2014.

    – Jag satt på jobbet och kändes hur jag plötsligt blev svimfärdig.

    Hon åkte hem och vilade och nästa dag bestämde hon sig för att åka in till barnmorskan för en koll .

    – Klart barnet mår bra, tänkte jag.

    Barnmorskan hade svårt att hitta hjärtljudet så en läkare gjorde ett ultraljud.

    – Jag minns hur läkaren lade handen på min mage och sa "Cecilia, jag ser tyvärr inget hjärta som slår".

    – Jag blev helt hysterisk, skrek rakt ut "Säg att det inte är sant, säg att det inte är sant"

    Barnet var dött. Eftersom det var fredag blev Cecilia tvungen att vänta hela helgen innan det döda barnet kunde födas ut, en liten pojke i vecka 22. Pojken valde de att kalla Gabriel.

    Cecilia och Pierre i Lerum är stolta föräldrar till dottern Vanessa. – Det går inte en dag utan att vi tänker, "Är det här på riktigt?", säger Cecilia.

     

    Panik på toaletten

    Det dröjde inte länge förrän det var ett nytt plus på graviditetsstickan.

    – Vi vägrade acceptera det som hänt. Vi skyndade vidare, säger Cecilia.

    Den andra graviditeten var kantad av oro och ångest för att samma sak skulle hända igen.

    – Cecilia frågade minst tio gånger per dag: Är allt bra? Lever barnet? minns Pierre. Och varje gång sa jag, ja, allt är bra. I efterhand har jag mått så dåligt för att det visade sig att jag ju faktiskt hade fel.

    Cecilia mådde fruktansvärt dåligt psykiskt under den andra graviditeten.

    – Tron på att saker kunde gå bra försvann med Gabriel, säger Cecilia. Jag vaknade varje morgon och tänkte "nu har barnet dött".

    Cecilia har en ovanlig blodsjukdom, essentiell trombocytos, som upptäcktes först efter den andra graviditeten. Efter behandling slutade den tredje graviditeten lyckligt!

     Men Cecilia och Pierre blev lugnade av vårdpersonalen som sa att det skulle vara extrem ovanligt om det hände en andra gång. Men det som inte fick hända, hände. Barnet dog i Cecilias mage en vacker novemberdag.

    – Det var en bra dag, jag minns den så väl. Jag hade varit hos tandläkaren, det var soligt ute och jag gick hem och spelade lite piano, säger Cecilia.

    När hon satt där vid pianot känner hon plötsligt att något hände i kroppen och när hon såg blodet inne på toaletten kom den fullständiga paniken. Den här gången förstod hon på en gång att något fruktansvärt hade hänt och ringde sjukhuset och skrek att "barnet har dött".

    Pierre som befann sig med kollegor några mil bort blir uppringd och får höra att Cecilia är på väg in till sjukhuset i ambulans. När han möter Cecilia blir han lugnad: Allt är bra, barnet lever.– Lättnaden var enorm och vi omfamnade varandra, berättar Pierre.

    Men personalen hade tagit fel. De hade misstagit Cecilias egen puls för barnets hjärtslag. Ångesten och den bottenlösa sorgen går inte att beskriva. Cecilia ville föda ut barnet så snart som möjligt och i vecka 24 föds deras älskade dotter som får namnet Bell.

    Efter två sena missfall kom äntligen lilla Vanessa till världen.

     

    Blodprov gav svar

    På ett år har Cecilia och Pierre tvingats begrava två efterlängtade barn. Hur går man vidare från något sådant och hur vågar man försöka igen?

    – Längtan efter ett barn var så stark och vi sa att vi försöker en sista gång. Nu är jag så glad och tacksam att vi orkade kämpa, säger Cecilia.

    I januari 2015, tre månader efter att deras andra graviditet slutat i katastrof, får paret reda på att Cecilia har en ovanlig blodsjukdom, essentiell trombocytos, som troligtvis är anledningen till barnens död.

    – Efter allt som hänt ville vi att de skulle göra en ordentlig undersökning och det var då sjukdomen upptäcktes, säger Cecilia.

    – Hade det här blodprovet tagits tidigare hade vi kanske sluppit gå igenom allt det här, säger Pierre.

    Sjukdomen är väldigt ovanlig bland yngre människor och det finns bara ett tidigare fall i Sverige där kvinnan varit gravid.

    En hjälp i all sorg har varit Cecilias egen blogg.

    – Det var skönt att ha någonstans att avreagera sig, sätta ord på alla tankar och känslor. Spädbarnsfonden har också varit en hjälp i att bearbeta sorgen. 

    – Att träffa andra som gått igenom samma sak, det var en sådan lättnad, säger Pierre.

    I den tredje graviditeten gick allt äntligen bra. Cecilia och Pierre är sedan drygt tre månader tillbaka stolta föräldrar till dottern Vanessa.

    – Det går inte en dag utan att vi tänker, "Är det här på riktigt?", säger Cecilia.

    Men Gabriel och Bell som inte längre finns lever vidare i deras hjärtan.

    – Jag pratar med dem varje dag, säger god natt varje kväll och det är viktigt att Vanessa får veta att hon har haft en storebror och en storasyster. 

    Under ett år tvingades Cecilia och Pierre begrava två efterlängtade barn.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!