Ia Langhammer var nära att dö som tioåring: ”När jag blev frisk hade jag en enorm aptit på livet”

Det händer att Ia Langhammer står tyst när hon köar i mat­affären. Inte för att hon inte gillar att småprata, men så fort hon hade öppnat munnen, så skulle hela kön ha vänt sig om och tittat. För rösten, den där mörka altrösten, kallad svensk ­teaters hesaste, tar man inte miste på. Sedan blir det svårare. För visst känner man igen Ia Langhammer, men ­varifrån? Med över 60 svenska filmer och tv-serier i bagaget, tillika flera stora roller på scenen, så är det inte alltid lätt att placera henne.

–  Jag har heller ingenting emot att spela ful, säger hon lite oväntat. Kolla in mig som Slaktar-Berit i filmen ”Kronprinsen och tyrannens återkomst”, till exempel. Privat är jag fåfäng, men som skådespelare släpper jag det helt. Kanske har det hjälpt mig att inte fastna i något fack.

Spelar Agneta i ”Grannfejden”

Just nu kan den stora biopubliken se henne som den osympatiska statsminsterfrun Agneta i Ulf Malmros comebackfilm ”Grannfejden”. Andra minns henne nyligen som polisen Jorun i Camilla Läckbergs ”Glaskupan”. Eller som hon som gör toksuccé i alla rollerna – bland annat som kulturminister – på teater Brunnsgatan 4 i Martina Montelius ”Ska min kropp av vetebröd sakna mig när jag är död”?

62 år gammal har hon inte drabbats av film- och teatervärldens ungdomsfixering – tvärtom. Istället haglar ord som ”fenomenal” och ”genial” över hennes rolltolkningar.

– Jag älskar såklart att få beröm, men samtidigt så har jag jättesvårt att ta emot det. Jag blir skrockfull och livrädd för att sätta mig på några höga hästar och tro att jag är bättre än andra, säger hon och fortsätter:

– Självförtroende är också en färsk­vara, det rinner av ganska snabbt och ersätts av tvivel.

Men när vi möts känns Ia väldigt trygg i sig själv och fåfängan visar sig kanske i den elegant knutna scarfen runt halsen. Skratten är många och rösten är till och med lite hesare än vanligt efter teaterpremiären några dagar tidigare.

– Men jag måste också sluta röka, erkänner hon. Det är på gång….

Ia Langhammer växte upp i Stockholm

Ia Langhammer är uppvuxen i en konstnärlig familj i Stockholm.

Pappa var fotograf och konstnär, mamma psyko­terapeut, hennes farbror var också fotograf och gift med författaren Katarina Taikon.

I hemmet samlades många av dåtidens kulturpersonligheter och en av dem var skådespelaren Peter Lindgren. ”Den där ungen, hon kommer att bli skådis”, sa han och pekade på den 4-åriga Ia.

– Ja, det var nog givet att jag skulle arbeta med något konstnärligt. Att det fanns något som hette ”vanligt jobb” kunde min pappa inte förstå, säger Ia och förklarar:

– Jag var nog också lite udda som barn. Jag älskade att titta på gamla filmer, helst från 30-talet. Min stora idol var Barbara Stanwyck.

Den unga vackra blondinen, ”jag var helt klart en tio-poängare” säger hon utan omsvep, kom snart in på scenskolan, möjligtvis med en fundering på att istället bli sångerska.

–  Jag var verkligen en snygging – som ju alla är som unga för övrigt, säger hon och skrattar. Du vet, i Frankrike fick jag bo gratis på hotell och blev hela tiden bjuden på middagar i Italien.

”Jag ville verkligen inte bara ses som snygg”

Med det utseendet hade det varit lätt att hamna i ett visst fack, men Ia lyckades smita ut.

– Det var något jag hela tiden försökte jobba emot i mina karaktärer. Jag ville verkligen inte bara ses som snygg. Folk höll på att sätta kaffet i halsen när jag sa att min drömroll var paddan i ”Det susar i säven”. Men det var så jag ville bemötas, inte bli begränsad av mitt yttre.

Rollerna rullade sedan hela tiden på, på Pistolteatern, Norrbottensteatern, Riksteatern, Dramaten… 1998 fick hon sitt filmiska genombrott när hon fick en Guldbagge för rollen som Berit i ”Hela härligheten”, där hon spelade mot Tomas von Brömssen.

2016 blev hon nominerad för sin andra Guldbagge för ”Flykten till framtiden”.

– Det var helt absurt när filmgalan ringde och berättade. Just då, 2016, arbetade jag på en flyktingförläggning för att hjälpa till med den ström av utsatta människor som kom till Sverige. De var hungriga och frusna och här ringer någon och pratar om Guldbaggar…

Ia Langhammer jobbade med flyktingar

Engagemanget för utsatta är starkt, Ia har varit särskilt engagerad i att hjälpa romska flyktingar. Vi återvänder till barndomen där Ia växte upp nära romska miljöer. Hennes ingifta faster Katarina Taikon hade precis kommit ut med böckerna om den lilla flickan Katitzi. Böckerna blev en enorm succé och den första boken i serien är idag del av Sveriges nya kulturkanon.

– Jag var länge en förkämpe för att folk skulle förstå att den här romantiserade bilden av romer som delvis fanns, inte alls stämde. Det kringflackande livet i husvagnar har ju en fruktansvärd baksida. Det är inga som frivilligt vill leva så, utan romerna var tvungna eftersom de inte fick stanna på någon plats, säger Ia och fortsätter:

– Romska barn frös ihjäl i sina husvagnar på 50-talet i Sverige. Det kan du gärna skriva! Tack gode gud att Katarina hade en sådan styrka och kraft att föra deras talan. Hon har betytt enorm mycket för att förändra bilden av romer, även om det tyvärr fortfarande finns negativa konnotationer kvar.

Själv märkte hon inte av någon ­rasism under sin uppväxt. Katarinas barn och Ia såg sig som syskon och umgicks jämt.

– Det var nästan tvärtom. Jag var väldig stolt över att Katarina Taikon var min faster. Men både Katarina och hennes man Björn var stora kulturstjärnor på den tiden. De träffade kungen och hade till och med eget bord på nattklubben Alexandras.

– Men jag har förstått att Katarinas dotter Angelica blev utsatt och fick känna på rasism, särskilt innan böckerna slog igenom.

Hennes pappa brände upp sina tavlor

I sitt sommarprogram 2024 har Ia Langhammer berättat om sin pappas psykiska ohälsa, om hur familjen försökte stoppa en majbrasa där pappan brände upp sina tavlor.

– För pappa blev det en sorts befrielse att elda upp sina tavlor. Det hade nog börjat gå för bra, Moderna Museet ville köpa in en av hans målningar. Efteråt mådde han mycket bättre, kände sig mer fri, upplevde jag.

– Jag minns att han hade depressioner och sov mycket, men annars tror jag inte att hans sjukdom påverkade mig så mycket. Jag var tidigt van vid att människor kunde må dåligt. Under det politiska 70-talet var det ett sammel­surium av olika människor som kom och gick hemma hos oss.

Ulf Malmros första film sedan 2016

Just nu är Ia Langhammer aktuell i Ulf Malmros nya film ”Grannfejden”, hans första film sedan 2016. Filmen handlar om ett bråk mellan en före detta statsminister (Kjell Bergqvist) och en egensinnig granne, spelad av Robert Gustafsson.

Idén fick Ulf Malmros av Göran Perssons omskrivna grannfejd i Sörmland. Precis som i verkligheten står ett bråk om ett utedass(!) i centrum. Ia spelar statsministerhustrun Agneta som inte alls gillar att grannen har tillåtelse att använda duschen och toaletten i parets nya fina herrgård. Hon utvecklas till en riktig ragata som blir tokig på att mannen är så undfallande mot sin påfrestande granne.

– Jag kan på sätt och vis förstå henne. Nu ska de äntligen få leva tillsammans i lugn och ro i det fina huset och så får de en granne från helvetet, enligt henne. Hon blir irriterad på att mannen är så mesig och konflikträdd. Jag tror inte att det är helt ovanligt att det bakom många män på ledande poster, så är det en kvinna som styr och bestämmer…

Själv har hon väldigt lätt att gå in i olika karaktärer, säger hon. Det är sällan hon gräver djupare vid sidan om, allt brukar falla på plats när manuset är läst. Istället gräver hon främst i sig själv.

– Jag plockar fram olika sidor som från min palett som jag använder, olika färger till olika roller. Och visst finns det en bitchig sida i mig också, svarar hon på min följdfråga – även om de flesta nog ser mig som ganska snäll.

Ia Langhammer bor med sin mamma

Ja, många skulle nog tycka att det är ganska ”snällt” att dela lägenhet med sin mamma, Berit, 87. Men för Ia handlar det inte om något sorts uppoffrande, tvärtom.

– Det var helt självklart för mig. Mamma var van att klara sig själv, men fick plötsligt en sjukdom som gjorde henne nästan blind.
Att hon då skulle flytta till ett äldreboende var inget alternativ.

– För mamma skulle det inte fungera. Jag tror hon skulle tyna bort intellektuellt då. Det skulle vara som ett långsamt självmord.

Det är en boendeform som har fungerat i över tio år och Ia Langhammer ser i princip bara fördelar med att bo tillsammans.

– När min dotter Milly-Laura fortfarande bodde hemma var det en enorm trygghet att alltid ha en fantastisk mormor på plats. Idag ser jag det som en ynnest att ha en så klok person nära mig att ventilera och diskutera livet med.

Ia Langhammer tror att generationsboenden kommer att bli allt vanligare.

– Utomlands är det inte särskilt konstigt att bo med sina föräldrar. Och för övrigt – hur ska dagens unga någonsin få råd att köpa något eget?

Precis som sin mamma så hoppas Ia Langhammer på ett långt och friskt liv.

– Ja, jag vill bli jättegammal. Helst 120 år. Har du fyllt 100 kan du ju spela alla sorters roller igen. Då är du på något sätt tidlös.

– Tänk dig en Julia 70-plus, där det är barnen som bråkar när mamman träffar en Romeo ur fel familj!

Var nära att dö som tioåring

Ia vill bli gammal för att följa sin dotter och syskonbarn, men hon drivs också av en obändig livslust. Hon tror att den hör ihop med att hon var svårt sjuk som tioåring och var nära att dö i hjärnhinneinflammation. Ia låg medvetslös i tre veckor och tillbringade flera månader på sjukhus. Efteråt fick hon lära sig att gå på nytt igen eftersom alla muskler hade förtvinat.

– När jag blev frisk hade jag en enorm aptit på livet. Jag ville ut i världen, drog till London som 17-åring och hade jätteroligt. Jag var så nyfiken på ALLTING! Än idag ser jag det som en ynnest att få leva.

Att sluta skådespela är snudd på omöjligt att tänka sig, ”det vore som att sluta andas, det är hela mitt dna”.

– Döden kommer när den kommer. Det finns ingen anledning att rusa in den, eller hur? säger hon med sitt fantastiska skratt.