Björn drabbades av blodcancer – räddades av systerns insats: ”Evigt tacksam”

Allt började hösten 2019, då Björn Lindwret ­började känna sig allt tröttare. Han, som var van att träna både cykling och annan konditionssport, fick mjölksyra mycket snabbare än vanligt och hade svårare att återhämta sig efter ett pass.

– Dessutom blev jag mer och mer allmänt trött. Ofta när jag kom hem från jobbet gick jag och la mig för att sova ett tag. Sådant hände aldrig innan. Men jag försökte hitta anledningar – som att det varit mycket på arbetet eller att det berodde på höstmörkret.

Inför en utlandsresa i sitt yrke – Björn arbetar som ­tekniker på kärnkraftverk runtom i Europa – genomfördes tester hos företagshälsovården. Där upptäcktes att hans blodvärden var alldeles för ­dåliga men till att börja med hittade läkarna inte ­orsaken.

Läs även: Håkan, 74, springer maraton på Nordpolen – vill samla in pengar till fattiga barn

– Det var först lite senare, efter att jag drabbats av en kraftig förkylning, som läkarna kom fram till att jag hade fått akut myeloisk leukemi (AML). Visst förstod jag att allt inte stod rätt till i min kropp, men att det skulle vara något så pass allvarligt hade jag absolut inte trott. Det kom som en stor chock för både mig och mina nära.

– Läkaren tycke att jag skulle komma in till sjukhuset ­direkt och att vi sedan skulle köra i gång med den första cellgiftsbehandlingen dagen därpå, så det var minst sagt snabba ryck.

Systern var lämplig donator

Förutom cellgifterna behövdes också en stamcellstransplantation. Sökandet efter ­någon som var kompatibel startade direkt.

– Jag fick förklarat för mig att det är ungefär 25 procents chans att helsyskon har samma vävnadstyp. Vår yngre bror Krister matchade inte – men det gjorde min syster Kickan. Om vi inte hade varit kompatibla hade man fått ­kolla med Tobiasregistret.

För Katarina ”Kickan” Fick var det en självklarhet att ­ställa upp.

– När jag och vår bror tog blodprover hoppades jag av hela mitt hjärta att jag skulle vara kompatibel. Och jag sa direkt att om vi båda var det så skulle jag göra donationen, berättar hon.

Katarina har som äldsta ­syskon alltid haft något av en beskyddande roll. Hon arbetar dessutom inom vården och är van vid sjukhusmiljön.

– Jag är undersköterska och jobbade vid den tidpunkten på operationsavdelningen på Västmanlands sjukhus i Västerås. Bland annat var jag med när en CVK (central venkateter) sattes in på Björn, så att de kunde ge cytostatika direkt in i blodet.

Läs även: Aron Andersons makalösa äventyr – för barnens skull: ”Dragit in omkring 13 miljoner kronor”

Långa cellgiftsbehandlingar

För storasyster fanns inget annat än att de skulle gå igenom de tuffa behandlingarna tillsammans.

– Det är klart att jag först blev jätterädd, men ärligt talat tänkte jag aldrig tanken att Björn skulle dö. Vi skulle bli av med sjukdomen och jag skulle göra allt jag kunde för att hjälpa till. Samtidigt har han en fantastisk fru som stöttade hela tiden – liksom hela vår familj.

De veckolånga perioderna av cellgiftsbehandlingar var fyra till antalet och varje behandling tog ungefär tolv timmar.

– Givetvis var det jobbigt och tufft, säger Björn. Men jag gjorde mitt bästa för att hålla uppe humöret och försökte även att röra på mig för att hålla igång mellan behandlingarna. När överläkaren ­hörde att jag gick upp och ned för trapporna till 12:e-13:e våningen på sjukhuset sa hon något i stil med: ”Du är visst en tuff jäkel.”

Det som var svårast med han fick cellgifterna var att äta.

– Maten smakade väldigt konstigt och nästan ingenting var gott. Det enda som fungerade ett tag var pannkakor eller limpmackor med stekt ägg på. Och det kom frugan med på löpande band.

Donerade blod i timmar

Efter den fjärde behandlingen, i juni 2020, var det dags för stamcellstransplantationen. Precis när corona­pandemin härjade.

Katarina hade fått grönt ljus att donera efter att ha ­genomfört en grundlig hälsoundersökning. En vecka före ingreppet fick hon ta sprutor för att bygga upp sina egna stamceller.

– Det gjorde lite ont i ryggen, bäckenet och benen när de växte till sig. Men det gick ändå bra och var inget jag ­någonsin tvekade ett dugg över, menar Katarina.

Under bloddonationen på Akademiska sjukhuset i Uppsala fick hon ligga med en nål i armen fem timmar första ­dagen, följt av tre och en halv timme dagen därpå.

– Jag kände inget mer än att det kunde pirra till i kroppen då och då. Har aldrig ens för en sekund ångrat att jag gjorde detta. Tvärtom. Jag skulle utan att behöva fundera göra om det direkt vid behov.

Läs även: Familjehemmet blev Williams räddning: ”Utan Paula och Patrik hade jag inte kommit så här långt”

Björn vägrade ge upp

Eftersom Björn hade en infektion i kroppen frös läkarna ned blodet och tinade upp det en vecka senare – då transplantationen skulle fullbordas.

– Jag hade satt upp ett tydligt mål och det var att kämpa för att överleva tills det var dags att få nya stamceller. Att ge upp fanns liksom aldrig på kartan. Och det lyckades jag med. Men jag hade mina svackor och då fick jag prata med en kurator, berättar han.

Björn fick sammanlagt 21 sprutor med blod under ett par timmars tid – och sedan väntade medicinering för att hans kropp inte skulle stöta bort de nya stamcellerna.

– Jag åkte de fem milen ­hemifrån till Akademiska sjukhuset i Uppsala varannan dag i början, med täta kontroller. Och det var många olika mediciner att äta varje dag. Jag minns när jag hämtade upp recepten på Apoteket första gången och de undrade om jag ville ha en papperskasse att bära i. Så mycket var det väl ändå inte? tänkte jag. Men det var det, berättar han och skrattar till.

Trots trött­heten och den minskade orken ställde Björn upp och cyklade 1,5 mil i det så kallade coronaloppet bara några veckor ­efter transplantationen.

– När läkarna fick höra det trodde de knappt att det var sant. Det fanns de som så kort inpå inte ens orkade gå runt huset och så hade jag trampat cykel i 1,5 mil. Då kanske ni förstår att jag är väldigt envis och gör allt jag kan för att klara det som jag tänkt mig.

Tacksam för systerns insats

Björn var sjukskriven ett drygt år, innan han började arbeta tio procent som sedan ökades på varefter.

Han har tampats med en del dåliga blodvärden även efter stamcellsbytet – men efter att ha fått så kallade EPO-sprutor har det på senare tid blivit bättre.

– Idag mår jag bra och har bestämt mig för att cykla Vätternrundan sommaren 2026, precis som jag gjorde 2018 – innan jag blev sjuk. Jag känner mig piggare och med energin tillbaka gäller det att förbereda sig med många mils trampande innan.

Att storasyster på något sätt skulle hyllas lite extra för sin stora hjälteinsats bestämdes tidigt.

Läs även: Elton blev bara fyra år gammal: ”Han var allas vårt stora lugn”

– Jag har en hel del olika ­tatueringar på kroppen och det kändes som att jag ville skriva något fint för att visa min eviga tacksamhet. Det hon gjorde för mig var heroiskt. Och det blev orden ­”My sister, my donor, my hero” på under­armen. Roligt var också att det var Kickans son Eddie som gjorde tatueringen. Han hade en studio i Sala.

Katarina känner sig väldigt hedrad och stolt.

– Tatueringen blev jättefin och jag är så glad över att allting gick bra för Björn. Sådana här händelser gör att man känner ännu mer att man vill ta vara på livet och vara rädd om sina nära och kära, säger hon.

Björn får en hel del kommentarer och frågor om innebörden av de intatuerade­ ­orden.

– När jag var i Bulgarien och jobbade var det en man där som blev väldigt rörd och tagen när jag berättade vad som hänt. Han tyckte att det var bland det finaste han hade hört. Och det skriver jag förstås under på också. Utan min syster är ju risken stor att jag inte hade suttit här idag.