Maj-Britt syr kuddar för att stötta Cancerfonden: ”Det känns bra för mig att få hjälpa till”

Snön ligger djup, minusgraderna känns i kinderna och det knäpper i isen på sjön Tårrajaure ett par mil söder om Jokkmokk.

Här ligger en liten by som fått sitt namn efter sjön och här bor 78-åriga Maj-Britt Larsson. Hemmets Journal hälsar på för att skriva om hennes sömnad till förmån för Cancerfonden.

– Min dröm är att forskarna en dag hittar metoder att förebygga och bota cancer. Då kan jag och alla som köpt mina kuddar titta på dem och känna att vi har bidragit till lösningen, säger hon.

Läs även: Fritt broderi hos Täcklorna i Helsingborg: ”Vi målar med nålar!”

Maj-Britt tar emot i sitt hus som ligger i utkanten av byn Tårrajaur. På avstånd hörs bruset från enstaka bilar från inlandsvägen, E:45:an, som ­löper hela vägen från Göteborg upp till riksgränsen. Här kan man också se tågen på inlandsbanan.

Gångvägen fram till Maj-Britts hus, där det lyser varmt och inbjudande i fönstren, är skottad och det ryker ur skorstenen.

– Det är mycket arbete med att skotta snö och hantera ved nu under vintern. Men jag försöker få tid att sy några timmar varje dag.

Syr väskor och kuddar av slipsar

Maj-Britt syr nämligen färgglada väskor och kuddar av gamla slipsar som hon ­sedan säljer till förmån för Cancerfonden. I ateljén ligger flera av hennes helt unika kuddar och ingen är den andra lik.

– Numera är det mest kuddar jag syr. Det blir fortfarande en och annan väska också, men de tar längre tid att göra och då blir bidraget till förmån för cancerforskningen mindre, säger hon.

Läs även: Anne tog hand om sina barnbarn efter dotterns död: ”För mig fanns ingen tvekan”

Sedan flera år bor Maj-Britt ensam i det gamla huset och klarar sig helt själv. Hon har fyra barn, flera barnbarn och även barnbarnsbarn, men det närmaste av hennes barn bor sju mil bort. Kanske inget ­jätteavstånd med norrländska mått mätt, men ändå tillräckligt för att man inte spontant kan hälsa på.

– Men helt själv är jag inte. Jag har sällskap av min hund Koljo, säger hon och klappar den nioåriga hunden av rasen siberian husky vid hennes fötter.

Samlat på slipsar sedan 2010

Slipsar har varit en del av Maj-Britts liv i flera år.

– Det började 2010 med att jag fick den knäppa idén att börja samla på dem, säger hon med ett leende. Jag och min man Erling brukade åka runt på loppisar och när jag såg en vacker slips kunde jag inte låta bli att köpa den.

Hon fascinerades av denna manliga ­accessoars variation i färgglada mönster och olika material.

– De finns i siden, ull och bomull. Jag tyckte de var vackra, men i början visste jag inte vad jag skulle göra med dem. Jag bara köpte på mig fler och fler och till slut hade jag flera plastkassar med slipsar i garderoben.

Det dröjde några år innan hon kom på vad hon skulle ­använda dem till.

– Efter julhelgen 2017 kom jag på att jag kunde sy väskor av dem. Men det var mycket jobb. Först sprättade jag upp slipsarna. Sedan tvättade jag och strök dem innan jag sydde ihop dem till färgglada väskor.

Både maken och lillebror gick bort i cancer

Så kom chockbeskedet. ­Erling hade drabbats av cancer i bukspottskörteln.

– Han hade aldrig tidigare klagat på att han hade ont, men den vårvintern gick han till en läkare som trodde att han hade överskott på magsyra.

Det var när han inte blev bättre och åkte de tio milen till Gällivare för att gå igenom en magnetröntgen som han fick diagnosen.

– Sedan gick det snabbt. En månad senare var han död, ­berättar Maj-Britt.

Läs även: Klasskamraterna fann varandra efter 53 år – mitt i sorgen

Vid det laget hade Maj-Britt börjat sälja sina väskor. Tio procent av pengarna hon fick in skänkte hon till Cancer­fonden.

– Sedan blev det naturligtvis ett stopp på ett år då jag varken kände för eller kunde koncentrera mig på sömnad.

Det var när hon började sy igen som hon kom på att det var både lättare och snabbare att sy kuddar. Men i den vevan kom nästa svåra sjukdoms­besked. Även hennes lillebror Östen hade fått cancer.

– Han drabbades av samma svåra cancer i bukspottskörteln som Erling. Och sjukdomsförloppet var lika snabbt. En kort tid efter diagnosen var han död.

20 procent till Cancerfonden

Förlusten av både man och ­lillebror inom loppet av drygt ett år har satt djupa spår i Maj-Britt. Sorgen och saknaden ­efter dem är fortfarande påtaglig och smärtsam.

– Jag har även andra släktingar och vänner som gått bort i cancer, säger hon.

Därför kändes det än mer angeläget för henne att sy kuddar och en och annan ­väska för att kunna bidra till cancerforskningen. För några år sedan höjde hon bidraget till 20 procent av intäkterna från kuddförsäljningen.

Läs även: Maria brinner för att skapa nytt av gammalt: ”Sy om i stället för att köpa”

– I början ville jag vara anonym så då skrev jag bara ”Kajsa Anka” eller något liknande när jag skänkte pengar till Cancerfonden, men på sistone har jag gjort det i mitt eget namn.

Maj-Britt tar hundra kronor per kudde. Hon får mycket tyger av vänner, men tråd och kuddvadd måste hon köpa och 20 kronor går alltså till forskningen.

– 20 kronor per såld kudde är kanske inte mycket. Men många bäckar små kan förhoppningsvis leda till en lösning på cancergåtan och det känns bra för mig att få hjälpa till.

Inga svarta kuddar

Maj-Britt syr oftast ihop slipsarna eller tygbitarna på sin maskin, men ibland syr hon för hand.

– När det är glittrigt tyg syr jag helst för hand. Det är svårt att få det snyggt med maskinen.

Tidigare har Maj-Britt inte marknadsfört sina kuddar. Hon säljer dem företrädesvis till sina många brevvänner runt om i landet och till brevvännernas vänner. Hon säljer dem även via en butik i Jokkmokk som hon har kontakt med.

– Den enda färg jag undviker när jag syr är svart. Jag bestämde tidigt att jag ska inte sy några svarta kuddar för de påminner mig om min man och min lillebror.