Jenny överlevde aggressiv bröstcancer: ”Kroppen har tagit stryk men jag hade gjort samma val idag”

Läkarna gav inte Jenny Eskång stora chanser att överleva den ovanligt aggressiva bröstcancern som drabbat henne. Tre år senare njuter hon och maken Lasse av att driva sin handelsträdgård utanför Kalmar på heltid.

Det var i slutet av maj 2019 som Jenny Eskång var på mammografiundersökning. Hon hade fullt upp i livet med att driva den handelsträdgård utanför Kalmar, som hon tillsammans med maken Lasse Eskång byggt upp från grunden under 18 år.

Aldrig i livet kunde hon tänka sig att hon var allvarligt sjuk. Hon hade till och med tänkt boka om undersökningen men pressade ändå in den i ett fullspäckat schema. Några dagar senare fick hon ett omskakande besked.

– Det var aggressiv bröstcancer och jag skulle opereras dagen efter, berättar Jenny.

Läkarna hade först inte tänkt ge henne vidare behandling efter operationen. Chanserna ansågs vara små att hon skulle klara sig och cellgifts- och strålningsbehandlingar är påfrestande för en nyopererad kropp. Det var tal om palliativ vård, det vill säga vård i livets slutskede.

– De räknade ut mig. Jag tror att de är vana vid att se panikångestattacker och folk som ligger och skakar i fosterställning men jag blev inte sådan, jag blev väldigt fokuserad. Nu kör vi. Mitt nya heltidsjobb är att överleva.

Jennys livsgnista, och det faktum att hon var under 50 år, fick dem att ändra sig.

– De sa att jag kanske kunde få leva i 40 år till men att det handlar om mitt mindset, att jag tänker vara fokuserad, ha en positiv tro och jobba för det här. Men jag kunde lika gärna stryka med av behandlingarna. Kroppen har tagit stryk men jag hade gjort samma val idag.

Jenny mår bra av att vara sysselsatt och fokuserade på sitt arbete under cancerbehandlingen. Foto: Kristina Wirén

Jenny jobbade under cancerbehandlingen

För Jenny var det en självklarhet att försöka, trots att hon riskerade att dö av cellgifter och strålning.

– Jag fyllde huvudet med annat än cancer för att hålla fokus. Jag kom till sjukhuset med jobbdator under armen och fokuserade på att sitta och jobba samtidigt som jag fick behandling. Jag visste att jag hade ett antal timmar på mig, sedan föll jag och reste mig inte på flera dagar.

Jennys två söner hade flyttat hemifrån när hon fick cancer men hennes dotter var hemmaboende.

– Hon är den som har sett mig dålig. Det har inte killarna gjort på samma sätt.

Det för Jenny in på ett minne som starkt berör henne. En av sönerna kom hem. Jenny hade tappat hår av behandlingen.

– Han sa till mig att jag inte kunde se ut så. Jag hade bara några tussar kvar. Han sa att nu gör vi det här tillsammans. Han rakade först av sitt hår. Sedan rakade han mitt och sedan grät vi lite, berättar Jenny och ögonen tåras vid minnet.

Behandlingarna har satt sina spår. Jenny har nedsatt lungkapacitet, värk i kroppen och är tröttare än tidigare.

– Nu tar jag slut efter en dag på jobbet. Det gjorde jag inte innan. Då tog jag en paus och sedan gasade jag lite till. Jag har ingen extra gas nu och det kanske är sunt. Min kropp känns som hundra år men i hjärnan är jag en pigg 50-åring. Inte 25, det vill jag inte vara, säger hon och skrattar.

Återfallsrisken är fortfarande stor och hon har flera år kvar med medicinering som leder till benskörhet.

– Men man får inte tänka på det utan tänka: ”Tack så mycket, jag fick ett liv. Vad ska jag göra av det?” Jag kan inte sitta här och tänka att jag kanske bryter benen om jag hoppar ur bilen, säger Jenny.

Att drabbas av allvarlig sjukdom skakar om en människa och Jenny har funnit nya värderingar i livet.

– Man kan väl tänka att man skulle jobba mindre men jag är en sådan person som behöver göra av med min energi. Jag mår bra av att vara sysselsatt.

Däremot har hon rensat bort negativa energier.

– Jag har plockat bort en hel del ur min närhet som kostar mer än vad de ger. Jag tycker inte att det är så viktigt att ha så himla många människor omkring mig. Jag mår bättre med få som ger kärlek. Familjen är ändå viktigast och livet är liksom bara till låns, konstaterar hon.

De senaste åren har varit omtumlande och förändrande för henne och maken Lasse. Båda arbetar i sitt företag Ängsbackens handelsträdgård som de byggt upp under 18 år.

Jenny och Lasse sitter i handelsträdgårdens kafé där de över en kopp kaffe berättar hur allt startade. Båda är uppvuxna lantligt men var totalt ointresserade av odling fram tills första barnet föddes 1992.

– Vi satt på en balkong i Kalmar med asfalterad innergård. Jag tänkte att det här går inte. Jag ville att barnet skulle kunna vara barfota på en gräsmatta, säger Jenny.

De köpte en kolonistuga och där började Lasse intressera sig för beskärning av buskar och träd.

– Det fanns många äldre herrar på koloniområdet som verkligen ville hjälpa till och visa hur man gör. Jag snöade in på trädbeskärning ganska snabbt och tyckte det var jättekul. Jag fick hjälp av det gamla gardet, läste böcker och jag hade rätt många fruktträd där att öva på. Det blev min grej, berättar Lasse.

Jenny gick helt och hållet in för att odla grönsaker. Samtidigt kände hon sig otidsenlig jämfört med andra i sin generation.

– Det var en tid när färdigportioner exploderade. Odla var töntigt, herregud, vad fel det var, men jag kunde inte fatta hur man kunde köpa barnmatsburkar med mosad potatis. Jag ville odla egen mat till min bebis, säger Jenny.

Det var när Jenny insåg att hon mådde som bäst hemma som hon och Lasse starta handelsträdgården. Foto: Kristina Wirén

Startade Ängsbackens handelsträdgård

Åren gick. Jenny arbetade i butik, Lasse som automationsingenjör inom industrin. När andra barnet föddes 1996 ville de ha hus på landet. De fann huset som de nu bor i och där har de byggt upp handelsträdgården.

– Vi köpte inte huset för att starta handelsträdgård utan för att barnen skulle få gräs under fötterna och kunna vara ute och klättra i träd och spela fotboll, säger Jenny.

Flera saker ledde fram till handelsträdgården. Lasse hade många resdagar i arbetet och var borta mycket. Jenny fick dra ett tungt lass. I perioder mådde hon dåligt av stress och trötthet.

– Jag fick fibromyalgi, mycket värk i kroppen och migrän under många år.

När Jenny var föräldraledig med sista barnet kom hon till insikt om att hon mådde bäst hemma.

– Då hamnade jag nog i något slags balans för första gången i mitt liv och bara …

Hon pustar ut och sänker axlarna.

– Jag var hemma i trädgården och fixade och var med barnen och mådde bra. Sedan kunde jag inte gå tillbaka till jobbet.

Jenny behövde skapa något hemma som gick att leva på. De hade platsen, 6 000 kvadratmeter äng, som gick att odla på så hon gick en trädgårdsutbildning. Lasse hade vid den tiden en egen firma. De använde vinstpengarna från Lasses företag och satsade på en handelsträdgård.

– Jag fick en roll att jag jobbade nästan ännu mer, för att se till att vi skulle överleva, samtidigt som jag skulle få in vinstpengar för att utöka handelsträdgården, berättar Lasse.

För Jenny blev det också mycket jobb och få lediga stunder, trots att hon arbetade hemma med företaget.

– Jag tänkte bara att jag skulle slippa åka runt och hämta barnen. Skolbussen stannar här, de kan ta med sig kompisar, jag matar dem med nybakade bullar och sedan kan jag gå ut och jobba i trädgården. Så tänkte jag att det skulle bli men jag jobbade dygnet runt.

Även om Jenny mådde bra av jobbet blev henne dröm om balans i livet långt ifrån uppfylld. Det funkade i flera år men hon vilade aldrig.

– Jag tog slut när jag fick cancer. Jag tror att cancern är helt stressframkallad av mig själv. Jag tror att min kropp var så trött att den bara inte orkade längre, säger Jenny.

Lasse slutade jobba med sin egen firma när Jenny blev sjuk. Nu jobbar de istället tillsammans i handelsträdgården varje dag. Foto: Kristina Wirén

Jenny och Lasse vill expandera handelsträdgården

Solen bryter igenom molnen och skiner in i kaféet när paret berättar om de tuffa åren. För samtidigt som Jenny rehabiliterades fick Lasse dra ett större lass i handelsträdgården. Sedan kom pandemin. De trodde att verksamheten skulle ta stryk men folk strömmade dit.

– Alla handelsträdgårdar och byggvaruhus formligen exploderade. Det började växa fram att jag inte orkade jobba dubbelt, säger Lasse.

Han lämnade karriären inom industrin och sedan i fjol arbetar han helhjärtat med handelsträdgården. Det var en välbehövlig förändring.

– Tidigare har jag nog varit inne i väggen och vänt. Jag har varit trött, hängig, inte alls fokuserad och haft problem med närminnet. Jag mår mycket bättre nu. Dessutom gick jag ned 18 kilo på en gång.

Lasse gillar att vara utomhus, variationen i arbetet, kundkontakterna, att se saker växa och att få vara igång.

– Vi har många stamkunder som vi sköter trädgårdar åt. Då ser man resultatet av vad man har gjort. Det tycker jag är en tillfredsställelse, säger Lasse.

Jenny tycker att hon har världens bästa jobb. Hon får möta årstiderna och får vara ute i friska luften.

– Jag får syrebrist inomhus. Det var det svåraste när jag var sjuk, att ligga nedbäddad i en säng. Vi har en hammock på baksidan i trädgården. När jag hade fått behandlingar på sommaren, låg jag där hela dagarna, även när det duggregnade. Jag kallade den för min flygande soffa, säger Jenny.

De har i flera år haft tankar på att utveckla handelsträdgården men planerna fick pausas när Jenny var sjuk. Nu har de energi och satsar. De har köpt ytterligare mark, byggt en ny och större parkering, öppnat en ny butik och flyttat kaféet.

– Vårt mål är att skapa en grön mötesplats, där många kan trivas oavsett trädgårdsintresse. Därför är det så viktigt för oss att utveckla trädgårdskaféet, odla mer blommor till självplock och se till att det finns sittplatser även lite avskilt så att man kan sätta sig och landa med en bok och en kaffe. Jag vill att det ska bli ett utflyktsmål, säger Jenny och ser förväntansfull och lycklig ut när hon blickar ut över handelsträdgården.

Jenny Eskång

Ålder: 51 år.

Familj: Maken Lasse, 55 år, tre barn och ett barnbarn.

Bor: I Förlösa utanför Kalmar.

Gör: Tillsammans driver makarna Ängsbackens handelsträdgård.

Instagram: @angsbackens_handelstradgard

Annons
Scroll to Top