• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Monicas biologiska föräldrar var cirkusartister: ”Jag skulle få ärva miljoner”

    Monica Norell visste redan tidigt att hon var adopterad. Men hennes biologiska föräldrar förblev okända till 1990-talet. Med hjälp av Frälsningsarmén och en mäklare i Emmaboda spårade hon sitt ursprung till cirkusens värld.

    Monicas biologiska föräldrar var cirkusartister: ”Jag skulle få ärva miljoner”

    Hon är ett kvicksilver och, enligt egen utsago, en "cocktailblandning". Men så är hon också sprungen ur ett förhållande mellan två cirkusartister där pappan var tysk, mamman dansk och morfadern kom från Japan.

    Men detta hade 83-åriga Monica Norell ingen aning om då hon växte upp i småländska Skeen. Dit kom hon som fosterbarn, bara 19 månader gammal, och hon kände inte till några andra föräldrar än fosterföräldrarna som hon förstås kallade mamma och pappa.

    – Först 1991, då mina fosterföräldrar var döda, fick jag veta sanningen, berättar hon. Och detta tack vare Frälsningsarmén och en mäklare vid namn Erling Karlsson i Emmaboda. Med hjälp av dem kunde jag spåra min mamma till USA, samtidigt som jag fick klarhet i att min pappa hade varit en känd cirkusartist och att jag hade ett par miljoner stort arv att vänta.

    Några pengar såg hon dock inte röken av, eftersom inget fanns skrivet. Men detta är inget hon sörjer över.

    – Pengar är inte allt och för mig var det viktigare att få veta mitt ursprung, konstaterar hon glatt.

    Monica som liten flicka tillsammans med sina fosterföräldrar Lillie och Heinrich Schentz.
    Foto: Privat

    Blev aldrig retad

    Monica har hela tiden ett leende på läpparna och rör sig snabbt som en vessla. Åldern har ännu inte tagit ut sin rätt och hon bor i en villa i Ljungby tillsammans med maken Hasse, 85. Dottern Anette är 57 år och har skänkt paret både barnbarn och två barnbarnsbarn.

    Hon lever ett gott liv och det har hon alltid gjort. Fosterföräldrarna älskade henne som om hon hade varit deras egen, och kanske lite till. Först när hon kom upp i skolåldern fick hon veta att hon var adopterad, men det ändrade ingenting. Mamma var mamma och pappa var pappa och så var det inte mer med den saken.

    – Jag blev aldrig retad av klasskompisarna för att jag var adoptivbarn och liten och mörk. De visste säkert, men ingen sa något – mobbning förekom nog inte på den tiden.

    Men när hon blev tonåring började hon fundera och försökte prata med sin fostermamma. Men hon levererade aldrig någon sanning. Hon sa att den biologiska mamman inte ville ha henne och att pappan hade dött i kriget.

    Hon lät sig nöja sig med den förklaringen, men sedan berättade en moster att hennes mamma fanns i Danmark, liksom en halvsyster.

    – Tydligen hade min fostermamma öppnat sig för sin syster, men till mig sa hon aldrig något. Jag tror att hon var livrädd för att någon skulle komma och ta mig.

    Men om pappan tegs det. Trots att Monica nu visste att hon hade en biologisk mamma i livet ändrade inte det på kärleken till fosterföräldrarna. Den var bergfast och hon gladde sig åt de gånger folk sa att hon var lik sin fosterpappa. Han kom från Tyskland och var mörk, precis som hon.

    Hon grubblade aldrig och tiden gick. 1959 bestämde hon sig för att åka ut och dansa – och vem väntade där om inte Hasse? De blev ett par, förlovade sig 1960 och gifte sig 1963. Två år senare gjorde dottern Anette entré på livets scen och de levde ett lyckligt familjeliv.

    Monica har haft ett långt lyckligt liv med maken Hasse.

    Hade arv att vänta

    År lades till år, men 1991 bestämde sig Monica för att söka efter sin biologiska mor och tog hjälp av Frälsningsarmén. Att leta efter pappan var ju ingen idé eftersom han hade gått bort i kriget.

    – Frälsningsarmén lyckades spåra min mamma och min halvsyster till USA och efter ett intensivt detektivarbete fick de fram adress och telefonnummer.

    Det ledde till att Monica och Hasse åkte till USA för att träffa dem. Och som om det inte skulle räcka med det – samma år fick hon veta vem som var hennes biologiske far. Och det tack vare en kvällstidningsartikel.

    – På löpsedeln stod att läsa att man sökte en Monica som var dotter till en cirkusartist, minns hon. Och denna dotter skulle ha ett arv på ett par miljoner kronor att vänta.

    Hon tänkte inte så mycket på saken, men dottern Anette reagerade och trodde att de sökte hennes mamma. Det ledde till att hon tog kontakt med den kontaktperson som angavs, Erling Karlsson i Emmaboda. Erling trodde inte sina ögon när de sammanstrålade – hon var slående lik sin far.

    – Mannen visade bilder på mig när jag var liten och det fanns ingen som helst tvekan. Det var jag.

    1991 träffade Monica för första gången sin biologiska mamma Bonnie.
    Foto: Privat

    Jonglör och lindansare

    Det framkom att fadern var cirkusartist från Tyskland som flydde till Sverige under andra världskriget. Han hamnade först i ett flyktingläger men sökte sig sedan till cirkusen.

    Hans artistnamn var Okari Jewelo och han hade jonglerat och gått på lina. Han var känd långt utanför Sveriges gränser och turnerade över hela världen. Under en period hade han Monicas mamma som cirkuspartner. De blev ett par också privat och Monica föddes.

    – Han ville gifta sig med mamma, men hon sa nej och jag vet inte varför.

    Monicas mamma sökte sig till Stockholm, där hon kom till världen. Hon har också fått veta att pappan var i
    Danmark och letade efter mamman och det nyfödda flickebarnet.

    – Jag vet inte om de träffades, men mamma ville inte ha någon kontakt med honom. Jag tror att hon var rädd för att han skulle ta mig till cirkusen – en miljö som hon tyckte var väldigt slitsam.

    Under många år hade pappan Emmaboda, som inte ligger särskilt långt ifrån Ljungby, som sin fasta punkt i tillvaron. Han ville så gärna ha kontakt med sin dotter, men Monica trodde att han var död, precis som fosterföräldrarna hade sagt.

    Monica visar upp fotot av sina biologiska föräldrar. Pappa kallade sig Okari Jewelo men hette egentligen Oskar Bindl. Mammans namn var Bonnie.

    Fick god kontakt

    Genom Erling Karlsson fick hon veta att pappan först hade bott i en tågvagn och sedan köpt sig ett litet hus. Han var konstnärlig och målade, skapade och sydde sina egna scenkläder.

    – Han skulle åka och hälsa på en kusin i Tyskland, men under resan drabbades han av en stroke och kom aldrig hem igen. Han dog på ett tyskt sjukhus.

    Han var borta, men pengarna fanns kvar. Monica hade en rejäl slant att hämta, trodde man. Men inte ett
    papper fanns skrivet och pengarna hamnade istället hos släktingar i Tyskland. Det kan hon leva med. Hon fick ärva sina adoptivföräldrar och är fullt nöjd med det.

    Det viktigaste för henne är att frågetecken rätats ut och att hon känner till sitt ursprung. Och att hon fick några goda år tillsammans med sin mamma, innan hon gick bort 2006. Den första USA-resan följdes av fler och de fick god kontakt med både mamman och halvsystern. Hon hade också haft en halvbror, men han var död.

    Men den där riktigt täta mor–dotterrelationen infann sig aldrig. Hon är övertygad om att mamman tänkt mer på henne än vad hon hade tänkt på mamman. Och om pappan sa mamman inte mycket, men hon gav i alla fall Monica ett fat som pappan hade gjort.

    – Jag fick träffa min biologiska mamma, men det var trots allt mina adoptivföräldrar som jag såg som mina riktiga föräldrar, säger hon. Det var där jag växte upp och det var de som tog hand om mig och formade mig.

    Hon kan fortfarande sörja ett de aldrig berättade sanningen om hennes ursprung, samtidigt som hon kan förstå. De höll henne så kär och ville för sitt liv inte mista henne.

    – Men det hade varit fantastiskt roligt om jag hade fått träffa min pappa cirkusartisten, säger hon med längtan i rösten. Han bodde ju så nära …

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!