Carolina Neurath om familjens hemlighet: ”De berättade när jag fyllde 18”

Carolina Neurath var i 8-årsåldern när hon började ana att det fanns en mörk hemlighet i hennes släkt.
I farmoderns barndomshem i Småland hängde ett inramat fotografi av en flicka i Carolinas egen ålder. Flickan på bilden hette Marianne och var dotter till farmoderns syster Ingrid, fick den frågvisa Carolina veta av sin farfar.

Marianne fanns inte längre i livet men hur hon hade dött var höljt i dunkel. Farfadern hävdade att hon omkommit i en bilolycka. Carolinas mamma påstod däremot att det var en mopedolycka som berövat henne livet.

Hemlighetsmakeriet kring Mariannes död triggade Carolinas nyfikenhet. Redan som liten märkte hon att det fanns en särskild laddning kring hennes pappas moster, Ingrid, som sporadiskt närvarade vid julfiranden och andra familjesammankomster.

– Det var alltid en speciell stämning när Ingrid var med. Jag upplevde att det fanns en överdriven respekt för henne. Exempelvis förväntades jag och min bror uppföra oss exemplariskt i hennes närvaro. Själv uppfattade jag Ingrid som en kylig person som det var svårt att komma nära. Hon kunde också snabbt brusa upp och bli väldigt, väldigt arg.

Under hela sin uppväxt bodde Carolina granne med sin farmor och farfar i Stockholmsförorten Segeltorp. Vid ett av de frekventa besöken hos farföräldrarna hittade hon av en tillfällighet en pappersbunt med orden “Sagan om I” skrivna på framsidan med farfaderns snirkliga handstil.

Intresserat började Carolina läsa den långa textmassan som alldeles uppenbart handlade om Ingrid, släktens svarta får. I samma låda som hon hittat pappersbunten fanns också ett gulnat tidningsurklipp där det rapporterades om att en kvinna som suttit sju år i franskt kvinnofängelse var tillbaka i Sverige.

Kunde kvinnan som omskrevs i artikeln vara Ingrid? Carolina hade hört talas om att hon varit bosatt i Frankrike en stor del av sitt vuxna liv. Men vad hade hon gjort för att hamna i fängelse?

När Carolina försökte pressa de vuxna på information om Ingrids förflutna fick hon till svar att hon skulle få veta allt när hon blev äldre.

Längtade efter barn

När hon var 18 år fick Carolina till slut hela den brutala historien berättad för sig. Anledningen till att Ingrid suttit i fängelse var att hon mördat Marianne, sin egen dotter.

– Trots att jag hade anat hur det låg till blev jag oerhört tagen när jag fick höra sanningen. Men samtidigt som jag reagerade starkt var det svårt att ta till sig något som hade hänt för så länge sedan, i ett annat land. Det kändes så avlägset, minns Carolina.

Händelsen ville dock inte släppa taget om henne. Med tiden började hon åter fördjupa sig i historien om den gåtfulla Ingrid som föddes i Smålandsskogarna 1927. När hon var 12 år gammal inkvarterades Ingrid hos förmögna släktingar i Stockholm där hon fick en gedigen utbildning.

Men den svenska huvudstaden var inte spännande nog för Ingrid. Det var i Paris, som hon läst om i glossiga månadsmagasin, hon tänkte sig sin framtid. Beslutet att lämna Sverige påskyndades sannolikt av det faktum att Ingrids syster Marianne, Carolinas farmor, kungjorde att hon väntade sitt första barn.

Ingrid, med ett kärlekslöst och kortlivat äktenskap i bagaget, hade svårt att hantera att hennes yngre syster skulle bli mamma före henne. I otålig längtan efter ett eget barn satte hon sig på flyget till Paris. Väl där inledde hon en passionerad kärlekshistoria med den charmerande fransmannen Pierre som fick Ingrid på kroken genom att betala hennes restaurangnota.

Några år senare hade Ingrids önskan om en egen familj gått i uppfyllelse. År 1963 föddes dottern Marianne, döpt efter Ingrids syster. Men familjelivet blev aldrig vad Ingrid hade föreställt sig.

– Hon hade längtat så länge efter barn men när barnet väl kom uppstod någon form av antiklimax. Det som Ingrid hade drömt om kändes bara som meningslös vardag. Hon var ensam hemma med dottern dagarna i ända medan hennes man jobbade mycket och kom hem sent, förklarar Carolina.

Ingrids vantrivsel och häftiga temperament utmynnade i våldsamma äktenskapsgräl.

– Dottern Marianne blev en bricka i spelet mellan Ingrid och Pierre. Mina farföräldrar har berättat att Marianne var en väldigt försiktig person som med åren blev mer och mer introvert.

Galen av kärlek

Det var inte enbart Ingrids fel att äktenskapet till slut havererade. Efter ett besök hemma i Sverige upptäckte hon ett hårstrå från en annan kvinna i badrumshandfatet och insåg att hon blivit bedragen av sin man. Ingrid och Pierre gjorde ett försök att lappa ihop förhållandet men så småningom lämnade Pierre henne för den andra kvinnan.

Sveket fick Ingrid att tappa greppet om tillvaron. Hon försökte ta sitt liv men misslyckades. Snabbt började hon planera för ett nytt självmord. Den här gången skulle hon ta den nu 16-åriga Marianne med sig in i döden. Marianne avled som planerat men Ingrid överlevde och vaknade upp till insikten om att hon dödat sitt eget barn.

Hur kunde hon som varit så besatt av att bli mamma med berått mod frånta sig själv föräldrarollen? Varför gick allt så kapitalt fel? Carolina har sin egen teori om det.

– Jag tror att Ingrid blev galen av kärleksrelationen med Pierre. Eftersom hon kände så starkt för sin man blev hon otroligt förstörd när han begärde skilsmässa. Långt senare berättade Ingrid för mig och min mamma om hur svårt det var för henne att bli lämnad av pappan till sin dotter och dessutom i ett annat land. Det enda hon ville var att komma hem till Sverige igen. Hon hamnade i en väldigt jobbig situation när hon insåg att hon inte skulle kunna få med sig sitt barn till sitt hemland.

Eventuell psykisk sjukdom kan ha bidragit till Ingrids vanvettiga handlande.

– Enligt rättegångshandlingarna ansågs hon inte ha någon psykisk diagnos men man kan väl inte vara helt frisk när man gör en sådan sak, funderar Carolina.

Efter avtjänat fängelsestraff i Frankrike återvände Ingrid till Sverige. Även sedan Carolina blivit vuxen fanns hon hela tiden i periferin, prenumererade på Svenska Dagbladet där Carolina skrev och läste lika slaviskt sitt syskonbarnbarns böcker.

– Jag tror att hon kände viss stolthet över mig. Fast när jag gjorde intervjuer i samband med mina boksläpp kunde hon efteråt ringa min mamma och kommentera att hon inte tyckte jag var fin i håret. In i det sista var Ingrid väldigt utseendefixerad, påminner sig Carolina med ett leende.

Ändrade karaktär

Som journaliststudent hade Carolina flera år tidigare, utan Ingrids vetskap, börjat smida planer på att skriva en reportagebok om mordfallet. Föräldrarna och farföräldrarna försåg henne frikostigt med alla fakta de hade men när hon under en biltur på tu man hand med Ingrid försökte locka fram släktingens egen version av vad som skett gick hon bet.

– Ingrid pratade ofta om hur sorgligt det var att Marianne var död men hon erkände aldrig vad som hänt henne. När jag under vår biltur frågade henne om hur Marianne dött svarade hon: “Det var ju den där förrädiska mopedolyckan.” Jag tror hon hade bestämt sig för att vidmakthålla den versionen inför omvärlden. Det var förmodligen en överlevnadsmekanism. Till slut började hon nog nästan själv tro på att det var sant.

Även om Ingrid aldrig utåt gav uttryck för några skuldkänslor tror Carolina att det fasansfulla i det hon gjort kom ikapp henne på äldre dar. De sista åren av sitt liv fick hon återkommande nervösa sammanbrott. År 2018 dog Ingrid. Även hennes exman Pierre hade vid det laget lämnat jordelivet.

Eftersom Carolina inte längre kunde få några redogörelser från förstahandskällorna själva ändrade hennes skrivprojekt karaktär. Den tänkta reportageboken blev en roman där hon, med hjälp av grundlig research och sin egen fantasi, kunde fylla i luckorna. Under arbetet med Fråga aldrig om Marianne upptäckte Carolina att hon själv har betydligt fler likheter med den handlingskraftiga och rastlösa Ingrid än med sin lugna, stabila och försynta farmor Marianne.

– Utöver våra gemensamma personlighetsdrag kunde jag också skönja vissa likartade livsmönster. Exempelvis skilde sig Ingrid efter en hyfsat kort relation, vilket jag också gjorde. Insikten om mina egna likheter med henne var olustig. Samtidigt känner jag inte att jag kan identifiera mig med de mest obehagliga dragen hos Ingrid. Framför allt tror jag ingen kan beskylla mig för att ha hennes otroligt häftiga temperament. Jag känner inte heller igen mig i hennes ytlighet och upptagenhet av hur hon uppfattades av andra, säger Carolina.

En märklig parallell mellan Ingrid och Carolina är att deras stora kärlekar delar samma namn, Pierre.

– Ja, det är också speciellt så klart. När min Pierre i våras hade åkt tillbaka till Köpenhamn efter vårt första möte och jag satte mig ner och skrev en av scenerna mellan Ingrid och hennes Pierre slog det mig hur bisarrt det var att våra män inte bara hade samma namn utan också både bodde utomlands.

Blivit kärlekspendlare

Carolinas Pierre heter Bengtsson i efternamn och är svensk landslagsspelare i fotboll. Till vardags spelade han tills nyligen i det danska klubblaget FC Köpenhamn men tidigare i vinter flyttade han till Stockholmslaget Djurgården.

Det var i början av 2021 som Carolinas och Pierres ­vägar korsades.

– Vi hade gemensamma vänner. Pierre hade läst mina böcker och lyssnat på mitt sommarprat.

Att leva i ett distansförhållande har inneburit ett ständigt pusslande med scheman men Carolina tycker ändå att det fungerat bra.

– Det är lite fint att ibland få längta efter varandra några dagar. För Pierre var det kanske jobbigare än vad det är för mig eftersom han var den av oss som bodde utomlands, medan jag haft hela mitt liv med barn och kompisar i Stockholm.

Efter att den 33-årige vänsterbacken kom in i hennes liv har Carolina blivit en hängiven fotbollssupporter.

– Jag har alltid gillat att utöva sport men däremot har jag tidigare inte tyckt att det varit så roligt att titta på när andra idrottar. Men nu är jag engagerad på ett helt annat sätt. Under fotbolls-EM i somras åkte jag till Sevilla och tittade när Sverige spelade mot Spanien. Det var väldigt fascinerande att se matchen på plats.

Carolina och Pierre har nyligen förlovat sig och i samband med att Pierre blev klar för Djurgården flyttade han tillbaka till Stockholm.

Tillsammans med exmaken Niclas Engsäll har Carolina två döttrar, 7, respektive 2,5 år gamla, som bor hos henne varannan vecka.

– Det är jobbigt att vara utan dem ibland. Under pappaveckorna försöker jag låna barnen när jag har tid. Egentligen tycker jag att en vecka är alldeles för lång tid att vara ifrån varandra men nu är det så upplägget ser ut. Det enda jag kan göra är att försöka erbjuda lite hämtningar då och då så att jag får ett par timmar med tjejerna även när det inte är mina veckor.

Sedan Carolina själv blev mamma framstår Ingrids mord på sin dotter som än mer obegripligt för henne. En dag vill hon åka till den franska kyrkogård där Marianne fick sin sista vila och leta upp hennes grav.

– Det skulle vara ett fint avslut att få komma dit. Ingrid hade säkert ogillat att jag skrev den här boken men jag vill tro att Marianne hade uppskattat att någon berättade om det hemska som hände henne. Det har känts viktigt för mig att uppmärksamma Mariannes livsöde.