Johanna var livrädd för sin biologiska mamma: ”Jag förstod att jag behövde rädda mig själv”

I november 1982 publicerades en liten annons i en lokaltidning där det stod: “Tillfälligt familjehem sökes till en åtta månader gammal flicka.”

Den lilla flickan hette Johanna. Anledningen till att socialtjänsten valde att familjehemsplacera Johanna var att hon blev vanvårdad av sina biologiska föräldrar. Månaden innan annonsen kom ut i tidningen hittade två socialtjänstarbetare henne uttorkad och svårt medtagen i föräldrarnas lägenhet.

Först efter flera timmars övertalningsförsök gick mamman med på att ta dottern till sjukhus. Där diagnostiserades Johanna med en bakteriell tarmsjukdom. I journalanteckningen skriver överläkaren som tog hand om henne: “Barnet hade sannolikt avlidit inom ett dygn på grund av uttorkning om inte barnavårdscentralen och sociala jouren ingripit, eller om moderns önskan fått råda.”

Många år senare skulle den vuxna Johanna läsa detta dokument och alla de andra oräkneliga handlingar som dokumenterar hennes uppväxt.

– Historien som rullades upp för mig var smärtsam att ta del av. Vissa saker hade det nog varit skönare att inte veta. Jag förfasas över hur min biologiska mamma, utan att själv förstå det, försatte mig i situationer som var förenade med livsfara.

– Samtidigt som det har känts läskigt att gräva i mitt förflutna har det också varit nödvändigt. Som barn hade jag ett stort hål på insidan för att jag inte visste någonting om mig själv. Många gånger kände jag mig bara utslängd i rymden utan trådar någonstans, förklarar hon.

Knöt inte några band

Johannas efterforskningar har utmynnat i boken Utan mig har hon ingen, där hon skildrar sin överlevnadskamp under barndomen. För en kamp för överlevnad var precis vad det var. Även om Johanna drog en vinstlott i familjehemstombolan och hamnade hos en kärleksfull familj, med två föräldrar och två storasystrar som såg henne som en fullvärdig familjemedlem, hängde hotet om att inte få vara kvar där som ett mörkt moln över hela hennes uppväxt.

Under många år försökte socialtjänsten återförena henne med de biologiska föräldrarna. När Johanna var 1 år fick hon plats på ett daghem nära familjens bostad. Hennes biologiska mamma, Inga-Lill, erbjöds
beredskapsarbete på samma daghemsavdelning “i syfte att stärka relationen mellan mor och barn”, som det står i socialnämndens beslut.

Men trots att mamma och dotter träffades på daglig basis lyckades de aldrig knyta något band till varandra. I daghemspersonalens daganteckningar framgår att Inga-Lill konsekvent avvisade Johannas många initiativ till kontakt. Efter mindre än två månader avbröts försöket med misslyckat resultat.

Socialtjänsten prövade då en annan väg. Med hjälp av en stödperson fick Inga-Lill en gång i veckan öva sig i att ta hand om Johanna. Inte heller den här gången blev utgången den önskade. Inga-Lill ställde ofta in mötena under förevändning att hon var sjuk eller dök bara inte upp, varpå även denna åtgärd var tvungen att skrinläggas.

Johanna tycker att socialtjänsten gick för långt i sina försök att etablera en känslomässig anknytning mellan henne och den biologiska mamman.

– Det känns som att de såg mig som ett experiment. In i det sista ville de pröva om relationen skulle gå att bygga upp igen. Trots att det tidigt var uppenbart att mina biologiska föräldrar inte kunde ta hand om mig gav socialtjänsten inte upp.

Skräckfyllda möten

Den underliggande anledningen till att de biologiska föräldrarna inte klarade av att ta hand om det enda barn de fick har aldrig helt gått att klarlägga. Ingen av dem var särskilt ung när Johanna föddes och så vitt hon vet fanns det heller inget missbruk med i bilden. Dock visade en psykiatrisk utredning av mamman att hon troligen hade en personlighetsstörning från tidiga år och att hon också led av ett tvångsmässigt beteende.

– För mig har hon alltid varit skräcken personifierad. Hon hade ett oberäkneligt temperament. Det var väldigt skrämmande för mig när hon brusade upp, minns Johanna.

Efter att åtgärderna för att stärka relationen mellan Inga-Lill och Johanna hade havererat nöjde sig socialtjänsten med att låta de biologiska föräldrarna träffa Johanna någon gång i månaden i hennes familjehem.

För Johanna var de laddade besöken i närvaro av socialsekreterare en mardröm. Utåt sett framstod hon som lugn och samlad där hon satt med sitt saftglas och lyssnade på samtalet mellan de vuxna vid bordet. Men inombords var hon på väg att implodera.

– Varje gång kände jag mig så bedrövad och ledsen över att jag var orsaken till att vi var tvungna att ha de där jobbiga mötena. För mina föräldrar var det en återkommande påminnelse om att jag, till skillnad från mina systrar, inte var deras barn. Jag kände en sådan enorm skuld gentemot dem för det. Samtidigt kände jag också skuld gentemot mina biologiska föräldrar. För de var där för min skull och jag upplevde att de förväntade sig någonting av mig som jag inte kunde leva upp till.

Att socialsekreterarna inte hade uppfångat ett uns av Johannas starka obehag inför situationen fick hon tydligt bevis för som 10-åring, då en av dem ställde frågan som Johanna idag finner befängd: “Vill du inte komma hem snart?”

– Frågan slog ner som ett yxhugg. Jag undrade var de vuxna runt bordet hade varit någonstans. Varför hade ingen av dem innan dess frågat hur jag mådde eller kände? Eftersom jag var duktig i skolan och verkade glad, tycktes de ha svårt att föreställa sig att jag längst där inne tampades med ett psykiskt trauma. Jag förstod att det gällde att snabbt försöka rädda mig själv så att jag skulle få stanna kvar hos min familj. “Men jag vill bo här”, lyckades jag pipa fram med en röst som bara var en tunn viskning.

Ständiga påminnelser

Dagen före vårt besök har Johanna hittat en egenhändigt gjord liten bok där hon som 10-åring skrivit: “I tidningarna står det att familjehemsbarnen ska känna sig trygga men jag känner mig inte trygg.”

Med åren blev hennes otrygghet vid träffarna med de biologiska föräldrarna och socialtjänsten alltmer märkbar.

Efter att Inga-Lill under ett besök fått ett utbrott var gränsen till slut nådd. Mötena med de biologiska föräldrarna upphörde, men de ovälkomna påminnelserna om att Johanna hade ett annat ursprung än sina systrar fortsatte att dugga tätt.

På födelsedagar och andra högtider damp det även fortsättningsvis ner brev och kort från diverse biologiska släktingar. Johanna förpassade dem omgående till papperskorgen.

Trots att hon med tiden fick samma efternamn som resten av familjen var det omöjligt för henne att helt klippa banden med det förflutna. Bara en knapp mil bort bodde de “riktiga” föräldrarna, som hon ständigt riskerade att stöta ihop med på stan.

När hon gick på högstadiet och satt på bussen med ett gäng skolkamrater hörde hon en av dem hojta: “Där kommer det där jävla äcklet.” Johanna vände sig om för att titta och förstod att det var hennes biologiske pappa som kamraten åsyftade.

– Det var väldigt smärtsamt att höra jämnåriga kommentera honom på det sättet. De visste ju inte att han var min biologiske pappa, säger hon med olust i rösten.

En liknande händelse inträffade några år senare. Med bultande hjärta såg Johanna än en gång sin biologiske pappa gå förbi henne i bussen, men liksom förra gången kände han inte igen henne. För att vara på den säkra sidan började Johanna därefter ta med sig en tidning som hon kunde dra fram och dölja sitt ansikte med ifall samma sak skulle hända igen.

– Det där sitter fortfarande djupt i mig. Än idag undviker jag att åka buss när jag besöker mina föräldrar. Det hade besparat mig oerhört mycket rädsla och oro om jag hade fått växa upp på längre geografiskt avstånd från de biologiska föräldrarna. Det är skönt att numera bo långt därifrån, säger hon konstaterande och blickar ut över fälten som omger släktgården i Hälsingland som hon och hennes man Erik övertog från hans föräldrar.

Uppslitande process

När Johanna och Erik för elva år sedan väntade sitt första barn frågade de två personer som Johanna hela sitt liv har kallat för mamma och pappa om hon ville bli deras dotter även juridiskt. Adoptionsprocessen blev oväntat uppslitande. I ett upprört brev till tingsrätten motsatte sig Johannas biologiska mamma Inga-Lill adoptionen. Inga-Lill skrev också att hon ville återknyta kontakten med Johanna.

– Det var fruktansvärt att läsa brevet. Rädslan från barndomen slog till på nytt. När jag gick runt i min dåvarande hemstad Uppsala tyckte jag att jag såg Inga-Lill överallt. Vid ett tillfälle försökte hon och min biologiske pappa ringa mig. Efter det bytte jag telefonnummer.

För några år sedan mottog Johanna beskedet att hennes biologiska mamma hade dött.

– Plötsligt var det för sent att ens snudda vid tanken på att möta henne öga mot öga en sista gång. Trots att jag tidigare fått panik bara av tanken kände jag en viss tomhet över att ha blivit berövad den möjligheten. Det gjorde mig lite arg att en människa som haft så stor inverkan på mitt liv kunde försvinna så lätt.

Tankarna på mamman som hon aldrig riktigt lärde känna har inte velat lämna Johanna.

– Det är faktiskt så att jag håller på och skriver en roman där jag med en blandning av minnen och fiktion försöker skildra hennes liv. Projektet är ett sätt för mig att närma mig henne. Under skrivandets gång har jag känt en del sorg och smärta men också en oväntad sympati för min biologiska mamma. Bakom varje människa finns en förklaring till varför personen handlat som den gjort och Inga-Lill hade, liksom jag, en komplicerad livshistoria.

Det motsägelsefulla i att vilja stänga dörren till det förgångna och samtidigt känna behov av att få veta mer om sin bakgrund förföljer alltjämt Johanna. När hon för ett par år sedan var på besök i sina barndomstrakter fick hon plötsligt syn på sin biologiske pappa vid ett övergångsställe. Trots att hon inte sett honom på många år och han numera satt i rullstol kände hon genast igen honom. På ren instinkt vände hon bilen, körde efter honom och parkerade så att hon kunde betrakta honom framifrån.

– Jag kände att det kunde vara sista gången jag såg honom och att jag måste fånga tillfället. Eftersom jag inte ville att han skulle känna igen mig höll jag mig på avstånd och gick inte ur bilen. Jag ville inte prata med honom, bara se honom. Jag var nyfiken på om jag skulle känna igen någonting av mig själv i hans
ansikte.

Pågående läkning

Johanna bar länge på en övertygelse om att när hon själv blev förälder skulle hon en gång för alla bli fri från sitt tunga bagage och till slut få känna sig hel och lycklig. Men när första barnet kom infann sig den rakt motsatta känslan.

– Jag dömde ut mig själv som mamma och kände en fruktansvärd ångest över att jag inte var den där trygga
föräldern som jag hade föreställt mig att jag skulle bli. När BVC skulle komma på sitt rutinmässiga hembesök var jag jättenervös och städade hela lägenheten för att det inte skulle finnas någonting att anmärka på. För mig var besöket på liv och död. Jag var rädd att socialen skulle ta min dotter ifrån mig.

Tack vare en skicklig terapeut kom Johanna till insikt om att det var det förflutna som hade hunnit ikapp henne och att det enda sättet att bli fri var att konfronteras med traumat från barndomen.

– Bearbetningen av det jobbiga har gjort mig mer hel som människa. Idag är jag jättetacksam över den långa resan mot läkning som min dotter i och med sin födelse tog med mig på. Läkningen pågår fortfarande, men nu har jag lärt mig att leva med såren.

Även skrivandet har varit terapeutiskt. Johanna ser boken om sin barndom som en upprättelse för den lilla
Johanna som satt med vid köksbordet och hörde de vuxna prata om henne men som sällan tilläts göra sin egen röst hörd.

– Det känns så skönt att det äntligen fick bli min tur att berätta min historia, utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Det var verkligen på tiden.

Fotnot: Inga-Lill är ett fingerat namn.