Patrick Ekwall om sorgen efter Hannah: ”Det gör så ont när Tindra saknar sin mamma”

När Patrick Ekwall lördagen den 13 februari förra året öppnade dörren till villan i Bromma var hustrun Hannahs jackor och skor det första som mötte honom i hallen. I andra delar av huset fanns mängder av kläder, väskor, smycken och smink.

Alla sakerna tycktes bara ligga och vänta på att få tas i anspråk av sin ägarinna – som aldrig skulle komma hem igen. Samma eftermiddag hade Patrick suttit vid Hannahs sjukhussäng på Nya Karolinska i Solna när hon tog sitt sista andetag. Nu stod han kvar med sorgen och saknaden efter sin fru, och också med allt som tillhört henne.

– När någon dör så plötsligt som Hannah gjorde ställs man inför jäkligt jobbiga frågor som man inte hade trott att man någonsin skulle behöva brottas med. Frågor som kan ge en dåligt samvete. Hannahs favoritkappa, vad ska jag göra av den? Och resten av grejerna, ska jag slänga eller ge bort dem? I slutändan blev det så att jag sparade en del av Hannahs saker i en klädkammare för vår dotter Tindras skull, förklarar Patrick när vi ses hemma hos honom knappt ett år efter den där livsomstörtande lördagseftermiddagen.

Här och var finns fortfarande saker som påminner om Hannah, som ett inramat fotografi av henne i bokhyllan.

– Visst var hon vacker? Alldeles för snygg för mig, brukade jag säga, medger Patrick med ett skratt när han visar mig fotot.

Då cancern slet Patrick och Hannah ifrån varandra hade de varit tillsammans i ungefär 13 år. Det första mötet ägde rum på en nattklubb. Ett nytt förhållande var det sista singelpappan Patrick hade i sinnet när han i den tidiga morgontimmen hamnade i samspråk med frisören Hannah.

Ville gärna ha ett barn

– Jag hade varit singel länge och kände att jag nog ville fortsätta med det. Men Hannah tjatade. “Du kommer aldrig att få någon bättre än mig”, kommer jag ihåg att hon sa någon gång. Till slut vek jag uppenbarligen ner mig, vilket jag är väldigt glad för i dag.

En annan som gladdes över relationen var Patricks då 9-åriga dotter Wilma.

– Jag var en sådan där pappa som köpte färdig bulldeg på Ica. I sitt tal till mig på min 50-årsfest berättade Wilma hur fantastiskt hon tyckte det var att det plötsligt kom in en person i familjen som kunde baka på riktigt. Relationen mellan henne och Hannah var en fin liten kärlekssaga det också. I likhet med min vän Adam Alsing var Hannah en person som alla gillade.

Snart förstod Patrick att Hannah, som var 17 år yngre, gärna ville ha ett barn med honom.

– I början var jag lite halvskeptisk till om jag ville ta småbarnsfasen ett varv till, men även på den punkten ändrade jag mig. Efter flera missfall kom Tindra 2013. Hon och Hannah var så oerhört nära, de satt nästan ihop.

I många småbarnshushåll uppstår det konflikter om vem som ska göra vad. Så var det aldrig hemma hos Patrick och Hannah.

– Hannah hade full förståelse för mitt jobb som sportjournalist och jag hade full förståelse för hennes arbete som frisör med egen frisersalong. Vi bråkade aldrig. Det kan låta som en efterhandskonstruktion, men faktum är att vi inte ens höjde rösten mot varandra. Vi var i perfekt samklang och tyckte samma sak om det mesta.

En av alla saker som Patrick och Hannah hade gemensamt var att de inte var några “julmänniskor”. För att undkomma den svenska julhysterin reste de i december 2019 till Thailand med dottern Tindra. Under vistelsen började den lömska inkräktare som hade slagit bo i Hannahs kropp att ge sig tillkänna.

Ovanligt svår cancer

– Hannah lekte med Tindra som råkade trampa på hennes bröst. Efteråt talade Hannah om för mig att hon hade ont i bröstet och kände en knöl. Vi kom överens om att vi skulle kolla upp det när vi kom hem. Hannah klippte en del läkare som hon pratade lite med om saken. De lugnade henne med att det kunde vara ett positivt tecken att knölen gjorde ont eftersom cancertumörer oftast inte smärtar. Samma sak sa de på mammografin när hon kom dit.

Någon vecka senare kom beskedet som de hade hoppats slippa: Hannah hade inte bara bröstcancer utan också en ovanligt aggressiv form.

– Vi uppmanades att inte googla “trippelnegativ bröstcancer”, vilket kändes illavarslande. Desto positivare var det att Hannah efter en periods cellgiftsbehandlingar började må bättre. På sommaren var vi på mammografi igen. Cellgifterna hade utraderat de två cancertumörerna. De fanns inte kvar längre. Då steg förhoppningarna om att Hannah skulle överleva.

Som rutinen föreskriver genomgick Hannah även en operation och påbörjade därefter strålbehandling. I samband med det började hon få oroväckande symtom.

– Det var väldigt påtagligt att något inte stämde. Hannah hade svåra smärtor i benen, höfterna och ryggen som inga smärtlindrande mediciner bet på. Det allra jobbigaste under den här tiden var att vänta på nya besked. Jag minns att vi hade fått tid klockan två en eftermiddag på S:t Görans sjukhus. Vi hade blivit ombedda att komma dit tillsammans. Bilresan till sjukhuset var fruktansvärd eftersom vi anade vilket besked vi skulle få.

Handlade om dagar

Patrick och Hannah lämnade sjukhuset med vetskap om att cancern hade spridit sig till skelettet och levern och nu var obotlig.

– Där och då visste vi att sjukdomen skulle ta Hannahs liv, men vi visste inte när. Vi hade en förhoppning om att det kanske låg fyra, fem år fram i tiden. Hannah pratade om att huvudsaken för henne var att hon fick vara med tills Tindra började i högstadiet.

Dessvärre visade sig cancern inte vara barmhärtig nog att låta Hannah få uppleva ens Tindras första skolavslutning. Två och en halv månad efter återfallsbeskedet blev hon hastigt sämre.

– Det gick så obegripligt snabbt. På torsdagen stod Hannah här i köket, pigg och glad, och lagade middag åt mig. På natten blev hon jättedålig. Hon bara kräktes och kräktes. Jag påtalade för hennes mamma som var här att Hannah inte verkade riktigt närvarande. På morgonen ringde vi efter ambulans. Jag tog med mig Tindra till ett köpcentrum för att hon skulle slippa vara hemma när ambulansen kom. Tindra ville inte gå i skolan under den här perioden.

På fredagseftermiddagen blev Patrick uppringd av Hannahs läkare.

– Han sa att vi måste förbereda oss på att det bara handlade om dagar. Cancern var så oerhört aggressiv att det inte längre fanns någon återvändo.

Dagen därpå somnade Hannah in, omgiven av några av sina närmaste. Därmed hade Patricks värsta skräck besannats. Det fanns två saker till som han våndades över: Att vara tvungen att förklara för den då 7-åriga Tindra att hennes mamma inte levde längre, och att behöva utstå sin frus begravning.

– Det hemska är att för Tindra var det ingen överraskning att hennes mamma dog. Barn har en extrem förmåga att läsa av sina föräldrar. Tindra var hela tiden fast besluten att vara med på Hannahs begravning, ända fram tills vi skulle åka till kyrkan. Då ville hon inte längre. Jag insisterade på att hon skulle följa med mot löfte om att hon fick hålla om mig hela tiden, vilket hon också gjorde. Jag tror att hon kommer att tycka att det var rätt beslut om några år när hon tänker tillbaka på det.

Gör det på sitt sätt

Patrick ser som sin livsuppgift att försöka göra Tindras tillvaro och framtid så ljus som möjligt trots traumat hon bär på.

– Min känsla är att hon den senaste tiden har mått lite bättre, men det är svårt att veta hur ett barn mår. På en vuxen ser man sådant tydligare. När jag märker att Tindra är ledsen och saknar sin mamma blir jag själv också ledsen. De gånger tårarna kommer på mig här hemma är Tindra den som tröstar mig. Det är gripande på något vis.

Patrick själv då? Hur mår han så här ett knappt år efter Hannahs bortgång? Han ler lite åt frågan.

– Rent generellt mår jag ändå rätt okej, kanske till och med bättre än jag borde. Men visst drabbas jag av dippar ibland, speciellt på olika högtider som mors dag, fars dag och alla helgons dag. Hannah och jag orkade aldrig bry oss om de där dagarna, men nu när Hannah är borta känns de plötsligt oerhört laddade. De dagarna kan fara åt helvete, tillsammans med julen, för de har varit vidriga. Så fort de är över mår jag mycket bättre igen.

Patrick har inget till övers för självutnämnda förståsigpåare som försöker tala om för honom hur han ska sörja.

– Det är väldigt många som förväntar sig att man ska vara på ett visst sätt när man befinner sig i sorg, men jag bryr mig inte så mycket om hur andra människor har sörjt. Jag vill göra det på mitt eget sätt.

Hans främsta fokus just nu är att ta sig framåt och bygga upp en ny tillvaro för sig och sina döttrar.

– Jag hade gärna plockat ner Hannah från himlen om jag hade kunnat, men hur orättvist och förfärligt det än är att hon lämnade oss så finns det ingenting vi kan göra åt det. Jag, Tindra och Wilma lever fortfarande och då måste vi göra det så bra vi kan. Vi kan ju inte gå runt här som levande döda. Det hade gjort Hannah vansinnig. I början fick jag lite dåligt samvete de gånger jag skrattade och var glad, men sedan frågade jag mig: Varför ska jag känna så? Hannah hade ju älskat om jag var glad.

Talade inte om döden

Hur Hannah hade velat ha saker och ting efter sin död vet Patrick inte riktigt lika mycket om som han hade önskat.

– Det är fortfarande en sorg i sorgen att vi inte hann diskutera det. Hanna ville inte prata om sådant. Hon var så inställd på att hon skulle övervinna cancern. “Det här kommer jag att fixa!”, var hennes mantra. Hon kunde inte förstå varför vi skulle sitta och prata om döden när hon inte skulle dö. Vi talade bara om det någon enstaka gång. Jag hade gärna pratat mer med henne om det på slutet, men eftersom Hannah knappt var nåbar då gick det inte.

Vissa frågetecken har kunnat rätas ut under samtalen med Patricks traumapsykolog som även Hannah gick i samtal hos. I andra fall har han en intuitiv känsla för hur Hannahs önskningar såg ut.

– Jag vet exempelvis att hon ville att vi skulle bo kvar i det här huset som hon älskade. Och när vi planerade begravningen var det skönt att veta vilka blommor hon gillade. Hannahs pappa var florist. Intresset gick i arv till Hannah som också höll på mycket med blommor. Den traditionen har jag fört vidare. Vi har faktiskt alltid snittblommor här hemma. Jag finner glädje i att Hannah finns med oss i vårt sätt att vara, konstaterar han med en nöjd blick på de rosa rosorna på köksbordet.

Något annat som Patrick med säkerhet vet är att Hannah skulle ha varit stormförtjust över hans engagemang i Bröstcancerförbundet. Kort efter hennes död blev han tillfrågad om att bli förbundets första och enda manliga ambassadör.

– När frågan först kom undrade jag vad sjutton de skulle med mig som var kille till, men när jag fick klart för mig att de genom min medverkan ville lyfta anhörigperspektivet kändes det som en självklarhet att tacka ja. Och jag ville göra det ordentligt.

Sagt och gjort, på kort tid har Patrick dragit in över en halv miljon kronor till förbundet genom en privat insamling och tagit initiativ till projektet “Rosa matchen” där allt överskott går till bröstcancerforskning och stöd till alla som drabbas av sjukdomen.

Patrick och Hannah valde att offentligt dela med sig av sitt liv i cancerdiagnosens fotspår. Efter Hannahs död har Patrick ensam fortsatt i samma anda.

– I grunden gör jag det av egoistiska skäl. Hannah och jag märkte tidigt att vår öppenhet var till hjälp för andra, och att hjälpa andra människor får mig att må bra. Så sent som igår fick jag ett meddelande från en kvinna med samma cancerform som Hannah. Hon skrev att hon hade fått metastaser och att loppet var kört för henne. Skälet till att hon hörde av sig var att hon ville tacka för att jag delat med mig av hur vårt liv ser ut efter Hannahs död. Det hade gett henne hopp om att det kanske ändå skulle kunna gå bra för hennes man och barn efter att hon själv gått bort.