Paolina mötte kärleken via flaskpost: “Vi fick ha poliser på bröllopet”

År 1955 var Paolina 15 år och bodde med sin stora familj – mamma, pappa och elva syskon – i den italienska hamnstaden Syrakusa på Sicilien. Familjen var mycket fattig och många av dygnets timmar ägnade den unga tonårstjejen åt att hjälpa till i hushållsarbetet.

Den ena dagen var den andra lik. Ända till en kväll då Paolinas pappa, som var fiskare, hade med sig en flaskpost hem från havet. Inte en droppe vatten hade läckt in flaskan, som legat och guppat i Medelhavet i tre månader. Den udda fångsten fångade genast döttrarnas intresse. Den innehöll nämligen ett foto på en ung man.

– Och han var sååå snygg! utbrister Paolina, vars ögon ännu glittrar som av förälskelse – drygt 65 år efter att hon första gången höll fotot i sin hand.

Brevet i flaskan var på engelska, som ingen i familjen behärskade. Men pappan drog i väg till prästen som hjälpte till med översättningen.

“Till någon vacker, långt borta. Skriv till mig, vem du än är”, inleddes det romantiska meddelandet, som också informerade om att avsändaren var 20-årige Åke Viking, sjöman från Sverige.

– Jag tror jag blev kär med en gång, säger Paolina.

Men det var alltså inte bara Paolinas hjärta som satte igång att bulta hårt vid åsynen av fotot på den unge vikingen.

– Min syster Maria var också intresserad. Och eftersom hon var några år äldre än jag tyckte mina föräldrar att det var mer passande att hon svarade – för hon var ju snart giftasvuxen. Men mormor ryckte in till mitt försvar och sa att det kunde väl inte skada om vi också skickade med mitt foto – och så blev det. Det är jag henne evigt tacksam för!

Passionerade brev

Tre månader gick utan något svar, så de båda systrarna hade nästan glömt Åke när ett brev poststämplat i Sverige dök upp. Än en gång bar det av till prästen för översättning.

– Åke tackade å det varmaste för båda våra brev. Han återsände Marias foto men behöll mitt och skrev att han gärna ville fortsätta brevväxla med mig om det gick bra. Han hade blivit så förtjust i mina snälla ögon. Herregud, jag trodde inte det var sant!

Detta blev starten på ett tvåårigt brevväxlande mellan Åke och Paolina. En dansk sjuksköterska, som under kriget tjänstgjort på sjukhuset i Syrakusa och sedan blivit kvar, hjälpte till med översättningen åt båda hållen.

– Hon fick ta del av hur breven med tiden blev alltmer passionerade, säger Paolina med ett skratt.

I mars 1957 var det dags för Åke och Paolina att ses för första gången.

– Jag var oerhört nervös. Och även mamma och pappa, tror jag, för det skulle målas och fixas där hemma som bara den innan Åke kom. Vi nästan skämdes allihop över hur fattigt och eländigt vi hade det.

Men det materiella brydde sig inte Åke om. Mötet mellan de unga tu överträffade bådas förväntningar. Åke hade med sig ett stort lexikon och med hjälp av det flöt kommunikationen hyfsat, och efter två veckor friade Åke. Men det var problematiskt att han inte var katolik.

– Vi fick skriva till påven personligen för att be om tillåtelse att gifta oss. Han gav sitt godkännande på villkor att Åke genomgick ett katolskt dop. Det gick Åke med på, även om han senare gick ur katolska kyrkan, avslöjar Paolina med en busig blinkning.

Inför bröllopet fick en svensk journalist i Syrakusa nys om den fantastiska kärlekssagan och snart var flaskpost-storyn på allas läppar. Människor från alla håll hörde av sig, bland andra en stenrik äldre änka som blivit så fascinerad av den romantiska historien att hon ville bekosta hela bröllopet – under förutsättning att hon fick vara med. Det kom som en skänk från ovan för den fattiga familjen.

– Det var overkligt hur stor uppmärksamhet alltsammans fick. Vi kände oss nästan som kungligheter och bröllopet bevakades av både italiensk och internationell press och följdes av tiotusentals sicilianare. Vi fick ha både poliser och väktare på plats.

Paolinas föräldrar var förtjusta i den trevlige svensken och tillät att Paolina, trots sin unga ålder, flyttade med honom till Sverige. På villkor att han slutade som sjöman.

– De var förstås oroliga för att jag skulle bli ensam och olycklig i ett land långt borta.

Så när de nygifta slagit sig ner på Åkes föräldragård i västgötska Istrum tog Åke jobb som kock i Skara.

Snart var han dock ändå tvungen att lämna Paolina i närmare ett år för att göra värnplikten.

– Det var faktiskt ganska tufft, minns Paolina. Jag var ny i ett främmande land och kunde knappt ett ord svenska. Men Åkes föräldrar och syster var fantastiska. Min svägerska övade till exempel glosor med mig varje dag i ett halvår. Jag kunde inte blivit bättre mottagen.

Själv fick Paolina så småningom jobb på ett charkuteri och, efter några år, på ett äldreboende. Hon och Åke skapade ett gott liv tillsammans. De köpte ett äldre hus i Istrum som Åke omsorgsfullt renoverade och de fick två döttrar, Britta och Sabina.

– Jag har inte en sekund ångrat att jag reste med Åke till Sverige och är så tacksam för det liv och de upplevelser vi fick. Jag önskar bara att vi hade fått ännu fler år tillsammans.

Hedrar hans minne

Paolinas ögon tåras när hon bläddrar i de vältummade fotoalbumen och pärmarna med tidningsurklipp på soffbordet. Åke rycktes bort i sviterna av en stroke 2001 och sedan några år bor Paolina i en lägenhet i Skara, där både möbler och inredning är precis desamma som i huset i Istrum.

– Det gör att jag känner hans närhet. Jag vill inte byta ut något.

Paolina hade aldrig haft något förhållande innan hon träffade Åke och har inte heller haft det efter hans bortgång.

– Han är den ende för mig. Jag sörjer honom fortfarande varje dag.

Att gå ut i media och prata om kärlekssagan var något de båda alltid gjorde tillsammans. Åke gjorde det med glädje och stolthet men Paolinas lust till uppmärksamhet försvann när hon blev ensam.

– Jag kände det som att sagan tog slut när han dog.

Men nu, 20 år senare, känns det annorlunda och Paolina menar att genom att berätta sin historia kan hon hedra Åkes minne och prata om vilken fin person han var. Hon märker också än idag hur deras makalösa öde inger hopp och glädje hos många människor.

Tillbaka till Italien

Om pandemin tillåter känner hon sig också redo att resa tillbaka till Syrakusa och hälsa på de vänner och släktingar som finns kvar. För även det har hon haft svårt för att göra utan Åke. Minnena har blivit för starka och smärtsamma.

– Ett av mina barnbarn, Axia, pluggar italienska och drömmer om att flytta till Italien. Nu sparar hon pengar för att hon och jag ska kunna resa dit tillsammans. Det vore fint.