• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Marita och Christina: "Har vi klarat det klarar andra det också"

    Marita och Christina miste sina livskamrater tidigt i livet. Sorgearbetet resulterade i boken Jag är lyckligt gift, min man är bara lite död – en bok som de hoppas ska hjälpa andra som gör samma resa som de själva har gjort.

    Marita och Christina: "Har vi klarat det klarar andra det också"
    Marita Warborn Lundgren och Christina Karlberg har båda mist sina män. Sedan dess har de varit ett stort stöd för varandra.

    Båda deras män dog hastigt utan förvarning. Först kom chocken. Sedan den förlamande sorgen. För väninnorna Marita Warborn Lundgren och Christina Karlberg blev livet aldrig mer sig likt. Idag vet de att man kan gå vidare efter en svår förlust.

    – Sorgen bleknar med tiden och övergår i saknad. Det tror man inte när man drabbas. Själv visste jag inte hur jag skulle orka leva vidare efter att min man Stig var död. Men så småningom märker man att det går längre tid mellan svackorna och fallen. Det vill vi förmedla till andra, säger Marita Warborn Lundgren.

    Vi träffas hemma hos Marita på gården utanför Varberg. Här bor hon tillsammans med Anders som hon träffade när hon några år efter sin första mans död var redo för en ny relation. Christina är på besök från Kalmar. Marita och Christina möttes för drygt 20 år sedan.

    – Vi blev systrar då, säger Marita i ett skratt.

    – Ja, kemin stämde från första början.

    Bildade förening

    De träffades genom föreningen VIMIL (Vi som mist någon mitt i livet) som Marita var med och startade för 22 år ­sedan. Men det dröjde innan Christina började engagera sig.

    – Varför skulle jag sitta på gråtmöten? Det var vad jag trodde att det var och det var inget för mig.

    Men föreningen kom att betyda mycket för båda två. Marita inser idag att hon hade behövt VIMIL mycket tidigare.

    Det hela började med att hon läste om en kvinna som hade förlorat sin man. Efter en första telefonkontakt stämde de träff och fler som hade läst artikeln slöt upp. Snart bildades VIMIL. För Marita var det precis vad hon behövde. Hon mötte nya människor som hade upplevt samma sak som hon själv och som förstod vad hon pratade om.

    – När man förlorar en nära anhörig har man många frågor. Hur överlever man? Vad gör man med all kärlek man har? När är det dags att slänga sin döde mans tandborste? Hur hanterar man skuldkänslorna?I VIMIL förstår vi varandra. Vi vet vad alla går igenom. Där kan vi prata om allt. Det är en förening som ingen vill vara med i men det är tur att den finns.

    Christina håller med.

    – När man drabbas behöver man älta saker. Alla orkar inte lyssna men Marita och andra som varit med om samma sak orkar lyssna.

    För Marita förändrades livet pingsten 1998. För Christina är midsommardagen 1999 den dag då allt förändrades.

    – Vi skulle åka till mina föräldrars sommarställe på midsommardagen, men Tommy mådde inte bra så han ville inte följa med. Jag blev sur och åkte själv med barnen, berättar Christina.

    Hon var irriterad på Tommy för att hon trodde att han mådde dåligt efter midsommaraftonens fest hos gran­narna.

    – När vi kom hem igen på kvällen låg han livlös på sängen. Han hade dött i akut hjärtmuskelinflammation. Det gick fort. Det hade inte gått att rädda honom, fick jag veta och det har varit en tröst.

    Tommy lämnade efter sig barnen Elin och Jonathan, som då var 3 år respektive 4 månader. För Christina kraschade livet.

    – Jag kräktes i två dygn. Min mamma flyttade hem till oss och hjälpte mig med barnen.

    Maritas man Stig dog av en hjärtinfarkt. När de kom hem efter en helg i England föll han ihop på Landvetter flygplats och vaknade aldrig igen. Det blev kaotiskt runt omkring henne.

    – Stig dödförklarades på sjukhuset. Jag kunde inte ta in att han var död och där stod jag med en svart sopsäck med hans tillhörigheter i. Det gick inte att förstå.

    När Marita var själv grubblade hon mycket men insåg att hon var tvungen att släppa vissa saker för att gå vidare. Så var det för Christina också.

    Marita och Christina sitter bredvid varandra i var sin stol. Christina håller i boken de har skrivit.

    Ett sätt att bearbeta sorgen för Marita Warborn Lundgren och Christina Karlberg var att skriva dagbok. Anteckningar som sedan blev en bok.

    Kände mycket skuld

    – Man kommer till en punkt när man inser att det inte hjälper att fundera och känna skuld. Jag funderade mycket på Tommy och kände skuld för att jag var arg på honom samma dag som han dog. Men jag var tvungen att släppa det för att själv överleva.

    De återkommer till frågorna som hopade sig. Vilket liv skulle de få? Vilka var de nu när de inte längre var två. De känner igen funderingarna från andra de mött i föreningen. Båda beskriver tiden efter begravningen som den värsta perioden. Det var då helvetet bröt ut och det långsamt började sjunka in vad som hänt.

    För både Marita och Christina blev skrivandet en viktig del i sorgearbetet. De började skriva dagbok.

    Marita skrev i Stigs arbetsrum. Där skrev hon både dagbok och ett brev till Stig ifall att han skulle komma tillbaka. För det var så hon tänkte i början, att Stig var bortrest och snart skulle komma hem.

    Christina skrev också av sig sina tankar i dagboksform. Det är dagboksanteckningarna som senare blev stommen till deras bok Jag är lyckligt gift, min man är bara lite död. Titeln är ett citat från Marita när hon några år efter Stigs död blev uppvaktad under en utekväll och inte alls var öppen för en ny relation.

    Förmedla hopp

    Boken föranleddes av många funderingar. Materialet hade de men vågade de satsa och ge ut det i bokform? Efter många samtal och uppmuntran från omgivningen låg boken klar 2016.

    Boken kan beskrivas som en handbok som riktar sig främst till människor som förlorat en nära anhörig men också till andra i den dödes närhet. Boken fick ett mottagande de aldrig hade kunnat drömma om. Första upplagan på tusen exemplar var slutsåld efter sex månader.

    – En tanke med boken är att försöka visa att det finns hopp även när det värsta har hänt. Det går att överleva en svår förlust. Vi vill också berätta om hur man kan bemöta människor som befinner sig i djup sorg. Jag tror att det är en bok som man kan börja läsa efter begravningen, säger Christina.

    Marita är sedan 2009 gift med Anders. Christina är singel men hade en relation flera år efter att hon blev änka. De pratar om en treårsgräns när många som varit med om en förlust upplever att de är mogna för ett nytt förhållande men de poängterar att det är olika från person till person.

    Stig och Tommy finns med i vardagen och i tankarna även nu när livet har gått vidare.

    – Men det gör ont att barnen inte minns sin pappa. De var så små, säger Christina.

    Deras erfarenheter har förändrat dem på djupet.

    – När man levt nära döden lever man mer. Jag vet inte om jag vaknar i morgon. Det har hänt en gång tidigare, varför skulle det inte hända igen? säger Marita och får medhåll av Christina.

    – Ja, man blir härdad. Det värsta har hänt. För min del innebär det att jag tar chanserna när de kommer. Jag väntar inte och tänker att det kan jag göra senare.

    Båda känner tacksamhet över den tid de hade tillsammans med sina respektive män. De är också glada för vänskapen och det stöd de haft i varandra.

    – Den kontakten har betytt allt.

    De återkommer till hur viktigt det är att ge hopp och förmedla att det finns ett liv efter en svår förlust.

    – Livet kommer tillbaka. Man tror inte det men det gör det. Man kommer kunna skratta igen och njuta av livet. Har vi klarat det klarar andra det också.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!