• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Astrid överlevde massakern på Utøya

    Sorgen och chocken var förlamande. Vid bästa vännens begravning kände sig Astrid helt tom inuti. Nu blir jag nog galen, tänkte Astrid när kistan sänktes ner i jorden. Och det var bara en av många begravningar den sommaren för tio år sedan.

    Astrid överlevde massakern på Utøya
    Foto: Anne Elisabeth Næss | Astrid ser inte tillbaka. Hon ser framåt och vill fortsätta arbeta politiskt för en bättre värld.

    Astrid Hoem har aldrig varit en person som ger upp i första taget. Och den egenskapen hjälpte henne både under och inte minst efter terrordådet den 22 juli 2011.

    Det är nu tio år sedan terrorattacken mot regeringskvarteret och massakern på Utøya då 77 människor dog, åtta i Oslo och 69 på ön.

    Under attacken låg Astrid gömd i en sluttning och undkom den brutala terrorn utan fysiska skador men med svåra psykiska ärr. Hon låg gömd under två långa timmar med konstant dödsångest och rädsla för att kulorna till slut skulle träffa henne.

    – Det kändes som en evighet och som att det aldrig skulle ta slut. I två omgångar sköt gärningsmannen ner mot den branta sluttningen där vi låg gömda, och då kunde man knappast tänka, säger Astrid.

    – Det var en underlig blandning av hjärtklappning, chock och fullständig apati, berättar hon.

    – Jag minns att jag tänkte att jag nästan alltid hade haft tur i livet. Jag hade vunnit 500 kronor på en skraplott en gång. Och jag hoppades att min tur skulle hålla i sig. Nu behövde jag den mer än någonsin.

    Astrid beskriver också stunder när hon översköljdes av en våg av tankar. Vissa var mer irrationella, medan andra var väldigt realistiska. Hon kände att hon var tvungen att tacka sina nära och kära: "Jag älskar er, ni är de bästa föräldrarna i världen", skrev hon i ett sms till mamma Kitty och pappa Johan.

    – Jag var så otroligt rädd för att dö. Om jag dör här ute så måste jag berätta det för mamma och pappa.
    Astrid skrev också: "Berätta för alla att jag älskar dem." Hon ville inte att någon skulle känna sig förbisedd och inte ha fått en sista hälsning från henne om hon dog.

    Astrid och hennes vän Line njuter av sommaren på Utøya. Nästa dag sker massakern och båda överlever mirakulöst.

    Allt var kaos

    År 2011 var Astrid på sommarläger på Utøya för andra gången. Hon hade velat komma dit redan som 14-åring och nyregistrerad medlem i AUF, Arbeidernes ungdomsfylking. Men då oroade sig föräldrarna för både pojkar och alkohol.

    – Mamma och pappa tyckte att jag var för ung och sa nej, säger Astrid och ler. Det fanns visserligen ingen alkohol på Utøya, men det fanns pojkar.

    Men nästa år, och efter samspråk med andra föräldrar, fick Astrid lov att åka.

    – Det var första gången jag åkte på sommarlov utan mina föräldrar. Det var spännande att de inte kände till allt som försiggick, säger Astrid men påpekar samtidigt att allt var högst oskyldigt.

    Astrid hade nu fyllt 16 år och såg verkligen fram mot sommarlägret.

    – Då kände jag att Utøya var min ö.

    Det finns mycket som Astrid inte minns från attacken och mycket känns dimmigt. Men ett av hennes starkaste minnen är när de anlände till hotellet i Sundvollen och mötte alla överlevande och alla släktingar efter attacken.

    – Det var nästan mer helvetiskt än själva terrorattacken, för då började sanningen gå upp för mig. Alla stod och väntade på sina anhöriga. Jag brukar kunna hålla huvudet kallt, men då kändes det som om marken försvann under mina fötter. Hur skulle livet bli efter detta? Allt var kaos.

    Det var ett brutalt möte med döden.

    – När man har känt en sådan dödsskräck bär man den med sig, och det är oerhört jobbigt. Det är en helt annan form av rädsla.

    Efter terrorattacken blev hon tvungen att välja vilka begravningar hon skulle gå på. Det var så många begravningar som hölls samtidigt och Astrid tyckte det var tungt och svårt. Samtidigt låg många av hennes vänner svårt skadade på sjukhus.

    – Jag hade aldrig tidigare upplevt en sådan sorg, aldrig förlorat någon närstående. De flesta vet vad det innebär att förlora någon, men jag hade förlorat så många och det var så överväldigande.

    Astrid är som lyckligast när hon är hemma i Kristiansund.
    Foto: Privat

    Det blev för mycket

    Även om hon inte hade något att jämföra med så tyckte hon att det var något som var annorlunda med hennes eget reaktionsmönster.

    – När jag var på en av mina bästa vänners begravning kände jag ingenting. Jag var tom inuti när vi bar ut kistan. Inte ledsen, inte arg. Jag kände ingenting. När de sänkte ner kistan minns jag att jag tänkte att nu håller jag på att bli galen. Det kändes som om jag hade tappat bort mina känslor, säger hon.

    – Jag hade sett på film att sorg var att äta Ben & Jerry-glass i sängen och gråta högt. Men i efterhand har jag förstått att känslan av att vara helt bedövad är ett ganska vanligt sätt att reagera. Att man är så överväldigad av alla intryck att det blir för mycket att hantera.

    Samma höst började Astrid gymnasiet.

    – Då ville jag inte riktigt prata om den 22 juli, ville inte bli stämplad som "hon som var där". Jag var rädd att folk skulle se mig som annorlunda, som "den där konstiga". Jag var rädd att inte höra till, säger Astrid som längtade efter en normal vardag.

    Det var inte lätt. Kontrasten mot de andra tjejerna i första ring på Atlantengymnasiet kunde inte vara större.

    – Medan andra 16-åringar pratade om pojk- och flickvänner som det viktigaste i livet var mitt fokus att jag hade förlorat vänner, överlevt terror och var tvungen att stötta andra som hade upplevt samma sak. Det var tufft.

    – Under tonåren känner man sig odödlig och det är en form av trygghet.

    En trygghet som brutalt ryckts ifrån Astrid.

    Hemma i Kristiansund brukade Astrid handla till en gammal man i 90-årsåldern.

    – När jag hörde att han hade hamnat på ett vårdhem bestämde jag mig för att hälsa på honom, säger Astrid.

    Hon råkade komma precis när hans närmaste familj hade gått ut på en promenad.

    – Han dog när jag var inne hos honom.

    Det var en chock för Astrid och sjuksköterskorna försökte trösta henne så gott de kunde. Ett halvår efter terrorn på Utøya fick hon återigen uppleva döden på nära håll.

    – Det var sorgligt, men det var också fint att se att döden kan vara så. Att en person dör efter att ha levt ett långt och bra liv. Att det är det normala.

     

    Astrid har lyckats gå vidare i livet efter terrorn på Utøya, och i oktober 2020 valdes hon till ledare för AUF.
    Foto: Privat

    Stort stöd av farmor

    Det är många som har stöttat Astrid och hjälpt henne att komma på fötter igen. Föräldrarna, de tre bröderna och vännerna, för att bara nämna några. Och farmodern, som skulle visa sig bli ett oväntat stöd.

    – Jag har alltid haft ett nära förhållande med min farmor, men jag tror att den 22 juli förde oss ännu närmre. Hon har varit väldigt viktig för mig och vi hade många bra samtal, säger Astrid tacksamt.

    Farmor Nora hade upplevt andra världskriget och förstod sig på den rädsla som hennes barnbarn hade i kroppen. Farmodern var tonåring under kriget, precis som Astrid var under den krigsliknande händelsen på Utøya.

    – Det är mycket som skiljer sig åt mellan de två situationerna, men det finns även likheter. Vi hade båda sett vad hat kan leda till. Så att prata med farmor var till stor hjälp, säger Astrid.

    Farmor Nora gick bort förra året, 90 år gammal. Hon hade själv upplevt både rädsla och osäkerhet. Hon hade tvingats fly när Kristiansand bombades och familjen sökte tillflykt på en liten ort.

    – Hon visste att det finns människor som är beredda att göra andra ont.

    Farmor blev en bra samtalspartner och hon kom även med goda råd. Till exempel berättade hon att månsken automatiskt framkallade rädsla hos henne. Om det var månklart under kriget visste hon att bomberna skulle falla och de satte upp mörkläggningsgardiner för att inte upptäckas från luften.

    – Farmor hade insett att hon var tvungen att acceptera att leva med den rädslan resten av sitt liv. Och det kändes skönt att höra det. För om du har upplevt terror kan det finnas vissa saker som du måste lära dig att leva med.

    Det gör det lite lättare på ett sätt, att slippa tänka att det finns något i en som man måste förbättra.

    Under den långa vägen tillbaka till en normal vardag fick Astrid stor hjälp av sin farmors erfarenheter från andra världskriget.
    Foto: Privat

    Plågas av mardrömmar

    Idag känner Astrid lite på samma sätt. Hon blir rädd av plötsliga, höga ljud. Hon undviker att se filmer och serier där det skjuts. Och hon är förmodligen mer rädd att förlora nära och kära än många andra.

    En annan sak är de återkommande mardrömmarna.

    – Jag drabbades av mardrömmar och försov mig ofta i början av gymnasiet, säger Astrid som tycker att hon har fått bra stöd och har haft turen att ha samma psykolog hela tiden.

    – Det har varit bra att ha en plats där jag har kunnat prata om sådana saker. Jag har också lärt mig bra tekniker för att hantera sömnstörningar. Min psykolog lärde mig ett jättebra trick som jag delar med mig av till andra som har mardrömmar, berättar hon.

    – Man vaknar alltid upp från mardrömmar precis innan det värsta händer, men då ska man istället ge drömmen ett bra slut. På så vis tränar du hjärnan att mardrömmen slutar bra. I mitt fall är det att jag lyckas stoppa terroristen och att allt går bra till slut. Jag känner att det har hjälpt mig.

    I det stora hela är livet bra nu. Astrid bor i Oslo sedan 2014, men allra lyckligast är hon när hon är hemma i Kristiansund eller när hon gör sådant som andra unga människor gör: umgås med vänner, tar en öl eller går på konsert.

    Under pandemin har hon och de andra i kollektivet hållit sig hemma i lägenheten i Oslo och tittat på massor av tv-serier, både nya och gamla.

    År 2020 valdes Astrid till ledare för AUF. Hon har starka känslor för Utøya och har varit där ofta sedan den 22 juli 2011.

    – Det har blivit en viktig plats i mitt liv. Något som jag har lärt mig de senaste tio åren är att det inte är långt mellan skratt och gråt, säger Astrid som numera är en av de "vuxna" som tar emot unga AUF-aspiranter.

    – Jag blir imponerad när jag träffar dessa tonåringar som själva är för unga för att ha egna minnen från den dagen men som ändå pratar om rasism, internationell solidaritet och lyssnar på berättelserna om de som förlorade sina liv. Utøya har blivit en plats för stort allvar, men också en plats för hopp och stora drömmar.

    Utøya, en idyllisk liten ö i Tyrifjorden.
    Foto: TT

    Kämpar mot hatet

    För henne är det helt centralt att Norge aldrig mer får uppleva ett nytt 22 juli.

    – Det är viktigt att vi alla engagerar oss. När vi höll upp våra rosor och lovade att det aldrig skulle upprepas var det också ett löfte att bidra till att det aldrig ska kunna ske igen. Vi måste tillsammans stå upp mot hatet. Och det kan vi inte göra själva – alla måste bidra.

    Astrid är övertygad om att hon kommer att fortsätta inom politiken.

    – Det faktum att människor attackeras och att människor förlorar sina liv för sina värderingar gör det ännu viktigare för mig att fortsätta. Jag har aldrig tittat tillbaka. Det var det här jag ville göra – som jag måste göra. Det har aldrig känts som ett val.

    Astrid har fortfarande mardrömmar ibland. De kommer inte varje natt, men ibland vaknar hon plötsligt mitt i natten och hon har i perioder svårt att sova.

    – Det är lite som med farmors mörkläggningsgardiner – det är något jag måste lära mig att leva med.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!