Sofia Rågenklint efter mammans död: Jag orkade inte hålla skenet uppe

Sofia Rågenklint, som är ny programledare för Fråga doktorn i SVT1, pendlar mellan Umeå där inspelningarna sker och sitt hem utanför Helsingborg där hon har sin familj.

– Pendlandet funkar bra och jag är glad att jag kan jobba med det jag älskar trots att vi är mitt i en pandemi, säger Sofia.

Hon berättar att hon känner starkt för alla som befinner sig i riskzonen och för alla som drabbats. Även anhöriga som inte har möjlighet att vara där för dem de älskar allra mest.

Att vara anhörig till någon som är sjuk har Sofia stor erfarenhet av och kan därför känna extra för dem som
befinner sig i en sådan situation just nu.

Sofia var 23 år då hennes pappa plötsligt dog i en hjärtinfarkt. När hon fick reda på att hennes mamma drabbats av obotlig lungcancer drabbades hon därför av panik.

– Jag klarade inte av tanken på att mista även henne. Läkarna gav henne mellan tre månader och tre år att leva och jag gjorde allt för att finnas vid hennes sida. Dygnet runt.

– Min mamma valde medvetet att inte ta del av sin sjukdomsbild och det var nog det som gjorde att hon orkade kämpa länge, säger Sofia och berättar hur all information från läkarna filtrerades genom henne.

Sofia berättade bara positiva saker för sin mamma, men höll inne med det som var negativt. Hoppet är det sista som lämnar en och när mamman plötsligt svarade positivt på sin immunterapi, började Sofia hoppas på ett mirakel.

– Det var en bergochdalbana mellan himmel och helvete. Det är enormt frustrerande att se någon man älskar må så dåligt och inte kunna hjälpa. Det enda jag kunde göra var att finnas där, men hennes smärta kunde jag ju inte lindra.

Blev svårt sjuk

Under den här perioden bodde Sofia i Stockholm tillsammans med sina söner. Hon hade sin särbo i Skåne och sin mamma i Äppelbo eller på sjukhuset i Falun.

– Samtidigt spelade jag in Djursjukhuset och Auktionssommar för SVT.

– Med facit i hand är det kanske inte så konstigt att det gick som det gick, menar Sofia och syftar på hennes eget insjuknande i samband med att hennes mamma dog.

Det har gått snart två år sedan Sofias mamma gick bort.

– Det är märkligt vilken urkraft man får när ett liv är på väg att slockna, men när hon till slut somnade in släcktes även min låga. Jag orkade inte kämpa längre för att vara stark. Och jag klarade inte längre av att hålla skenet uppe. Jag fick inflammation i halva kroppen. Både knopp och kropp slutade att fungera. Minnet svek, säger Sofia och rabblar upp en rad stressrelaterade symtom som hon drabbades av.

Hon trodde då att hon aldrig skulle kunna komma tillbaka som programledare igen.

– Plötsligt började jag glömma saker, som barnens fritidsaktiviteter. Jag kunde inte hålla tråden i mina samtal och jag orkade inte ta telefonsamtal. Dessutom hade jag så ont i kroppen.

Sofia säger att hon var besviken på sig själv för att hon inte bara kunde skärpa till sig.

– Vad jag än har gått igenom så har jag alltid haft ännu en växel men nu fanns det ingen. Det svåraste var att acceptera att läget var som det var. Att det krävdes återhämtning och det fanns ingenting jag kunde påverka utan att helt enkelt låta tiden ha sin gång. Min sambo och våra barn fick dra ett tungt lass. Jag fick ett ovärderligt stöd från dem. Utan min familj vet jag inte hur det hade gått. Jag är också enormt tacksam över den vård mamma fick på Falu lasarett. All kärlek till dem och alla andra som jobbar inom vård och omsorg, utbrister Sofia.

Har aldrig mått bättre

Personligen tror Sofia att hennes utbrändhet orsakades av en kombination av hennes stressiga tillvaro och sorgen hon stod kvar med efter sin mammas död. Att det var utmattning hon drabbats av förstod Sofia först när hon tagit hjälp av en psykolog.

– Jag fick fylla i en blankett med olika frågor och när vi tillsammans tittade igenom svaren var det helt uppenbart.

Hjälp för återhämtning fick Sofia genom terapi, meditation, familj och vänner. Hon tyckte också det var skönt att prata med andra som hade gått igenom samma sak.

– Att någon annan fick sätta ord på det jag kände var befriande. Den där igenkänningsfaktorn, att man inte är ensam i sin situation är viktig.

Idag säger Sofia att hon mår bättre än någonsin.

– Jag har nog aldrig mått så här bra. Så länge man har hälsan så har man allt men jag måste påminna mig själv om återhämtning. Jag älskar mitt jobb och kan lätt glömma bort tiden framför datorn. Jag försöker att vara snäll mot mig själv och lyssna på kroppen. När det är som mest intensivt ser jag till att ta en paus. Jag har lärt mig att göra plats för återhämtning helt enkelt. Till exempel kan jag lägga mig en stund på soffan och bara blunda, utan mobil i närheten.

För Sofia kändes det betydelsefullt att få prata med en psykolog. Hon fick lära sig att stanna upp och lyssna på kroppens signaler. När inflammationen börjar göra sig påmind vet Sofia att det är dags att dra i handbromsen. Eller när huvudvärken kör igång. Hon lever sitt liv annorlunda idag. Men Sofia vill inte heller gå tillbaka till den hon en gång var.

– Jag kan inte vara där för någon annan om jag inte själv mår bra. Numera prioriterar jag mig själv och mitt mående. Jag försöker leva livet här och nu. Det är inte lätt, men jag tränar på det. Varje dag.

Barnen betyder allt

Sofia träffade konstnären Jonas Nemeth genom gemensamma vänner för sju år sedan. Sofia bodde då i Stockholm och Jonas i Skåne. Pendlandet tog på energin och efter sex år som särbor kände Sofia och Jonas att det var ett naturligt steg att flytta ihop.

– Vi spenderade mycket tid i Skåne. Alla lov och somrar hängde vi här, så det kändes inte konstigt att vi hamnade just här, säger Sofia.

Det fina i Sofia och Jonas relation tror Sofia handlar om att de tillåter varandra att vara sig själva.

– Vi delar samma värderingar, båda är självständiga och brinner för det vi gör. Vilket jag också tror är en förutsättning för en sund relation.

Sofia och Jonas delar också intresset för träning.

– Jonas tränar mer än jag, men han inspirerar mig. Jag styrketränar mest och promenerar med vovven. Och så spelar jag padel när armen funkar. Jag dras nämligen med en seglivad inflammation i armbågen. Jag springer lite då och då men har liksom inte kommit över puckeln då jag tycker det är kul, säger Sofia.

Sofia har två barn från förhållandet med Patrik Isaksson och Jonas har också två barn i en tidigare relation.

– Barnen betyder allt. Vi har tre tonåringar och en tonåring på väg så vi är glada så länge de vill hänga med oss överhuvudtaget. Det blir mycket pingis och spel här hemma. Patrik bor i Örebro så våra killar bor hos oss på heltid. Tjejerna bor här med oss varannan vecka.

Vad betyder rollen som ­mamma för dig?
– Min allra viktigaste roll i livet är att barnen ska känna sig trygga. Det är viktigt att vi kan prata om allt med varandra. Skulle du fråga dem så skulle de nog säga att jag är lite väl frikostig med information och frågor. De får helt enkelt stå ut, så länge de bor hemma. De har förmodligen den mest barnsliga mamman också. Att höra dem skratta är det bästa jag vet och då kan jag inte låta bli att retas lite. Jag har nog blivit lika dryg som min pappa var, något jag för övrigt svor på i tonåren att jag aldrig skulle bli. Jag är otroligt stolt över alla våra barn. Deras värderingar och omtanke om andra. Människors lika värde, inte minst i dessa tider.

Hur känns det att leda Fråga doktorn?
– Det är en ära att få ta över stafettpinnen från Suzanne Axell. Vilket fantastiskt jobb hon har gjort! Över 600 program. Jag är ju en av dem som har suttit bänkad framför programmet hur länge som helst. Att få fortsätta att jobba med hälsofrågor efter Fråga doktorn hälsa, som jag varit programledare för, är en dröm som gått i uppfyllelse.

Man kan väl inte vara hypokondrisk när man leder ett sådant program?
– Haha, nej då ska man nog syssla med annat. Däremot undersöker jag till exempel, till min familjs frustration, deras födelsemärken med jämna mellanrum. Vi har hudcancer i släkten och då måste man vara extra försiktig.

Vad gör dig lycklig idag?
– Min familj och mina vänner. Och att få vara frisk.

Finns det något som skrämmer dig?
– Jag har lagt ner så mycket onödig tid på att oroa mig för saker som inte hänt. Nu försöker jag lägga energi på att vara här och nu. Livet blir så mycket lättare och mer intressant då.

Tror du på något högre?
– Jag tror på något högre och om det är Gud, stjärnorna ­eller universum spelar ingen roll. Jag är övertygad om att livet fortsätter när resan har slutat här på jorden. I vilken form eller dimension har jag dock ingen aning om. Jag kan känna närvaro som inte går att förklara vetenskapligt. Det är en tröst när saknaden efter dem som en gång funnits gör sig påmind.

Vad är du mest stolt över?
– Barnen! Men jag har också lärt mig att vara stolt över mig själv. Erfarenheter som har söndrat hjärtat men också format mig till den jag är idag.

Finns det något du ångrar i ditt liv?
– Ja, det gör det. Men det tjänar ingenting till. Återigen, det har format mig till den jag är idag. Jag har tack vare mina erfarenheter kunnat hjälpa andra i liknande situationer.

Fråga ­doktorn sänds måndagar 18.45 i SVT1