Oscar Töringe: Jag har fått stor förståelse för polisens arbete

Tv-serien Tunna blå linjen lockar inte bara miljonpublik, utan har dessutom hyllats av kritikerna. Succén på SVT – som på ett så autentiskt sätt som möjligt följer sex fiktiva Malmöpolisers vardag – beskrevs av TT:s recensent som “en av de bästa svenska tv-serierna på många år”, medan Dagens Nyheters kritiker kallar den “en smått oemotståndlig kombination av fasa och feelgood”.

Oscar Töringe har tidigare haft sina största roller på teaterscenen, så hans karaktär i serien, Magnus, är utan
tvekan den 37-årige skådespelarens genombrott hos den breda publiken. Något han har märkt av en hel del i sin vardag.

– Jag har fått många fina ord i sociala medier, medan vänner och bekanta har skickat sms eller ringt och sagt att de gillar serien. Om jag är mer igenkänd på stan än innan har jag däremot inget svar på. Anledningen är att min gravida fru ingår i riskgruppen för covid-19, så när jag inte jobbar försöker jag hålla mig hemma, säger Oscar.

Hur förklarar du att Tunna blå linjen fått ett sådant genomslag och blivit så populär?
– Den skildrar vardagslivet hos polisen och liknar mer verkligheten än en typisk kriminalserie, samtidigt som det är ett relationsdrivet drama. Serien sticker ut på så sätt att den kommer med något nytt.

– Tittarna får se att mycket handlar om socialt arbete för polisen – att hjälpa människor som är sjuka, mår dåligt eller befinner sig i någon form av kris. Det kan vara exempelvis våld i relationer, att någon tagit en överdos eller begått självmord.

Drömde du som barn om att bli polis eller har du någon annan relation till yrket?
– Nej, det har aldrig varit någon dröm för mig. Min farfar jobbade som polis i Helsingborg men jag minns inget av honom eftersom han dog när jag bara var 4, 5 år. Men jag har fått höra efteråt att han och pappa hade en ganska frostig relation. Farfar var av den gamla skolan, en auktoritär person.

Krävdes det en lång ­för­beredelse för dig före ­inspelningen?
– Först hade vi en komprimerad polisskola, den varade en långhelg och innehöll både det juridiska och fysiska. Till exempel hur man springer efter och griper en misstänkt och hur man hanterar ett vapen. Den hölls av den före detta skådespelaren Jimmy Endeley som numera arbetar som polis. Honom hade vi sedan genomgående kontakt med för tips och råd under inspelningens gång.

Har du ändrat din uppfattning om polisen efteråt?
– Ja, jag har upptäckt att det ofta är ett väldigt otacksamt yrke. De möter olika sorters våld nästan dagligen och tar hand om så mycket vi andra inte ser. Som att lämna hemska dödsbud till anhöriga eller att köra berusade personer, som vägrar att följa med, till polisstationen.

Vet du förresten varför serien heter just Tunna blå linjen?
– Ja. Vissa poliser använder begreppet för att beskriva skiljelinjen mellan ordning och kaos i samhället och den tunna blå linjen är i detta fall polisen. Sedan vet jag att det har gjorts försök av extremhögern i olika Trump-rallyn att ta över begreppet, men för mig personligen i den här produktionen står det mer för en tunn linje mellan det privata och det professionella som polis.

Finns det likheter mellan dig privat och din rollfigur Magnus?
– Hm, nja, det kan jag inte påstå. Inte mer än att båda är skåningar och håller på Malmö FF i fotboll, haha. Magnus har ett ganska cyniskt sätt att se på tillvaron och är kategorisk. Men han har säkert blivit så på grund av sitt jobb.

Din karaktär blir kär och trånar efter kollegan Sara – men sådant är inget du behöver bekymra dig över? Du är ju gift med Rakel.
– Ja, vi träffades 2005 på en folkhögskola i Skåne, där vi båda utbildade oss till skådespelare. Så vi har varit ett par i snart 16 år.

Antar att det blir en hel del kvälls- och helgjobb för båda. Hur fungerar det att ha samma yrke och vara föräldrar till två, snart tre, yngre barn?
– Än så länge har det nästan inte varit några problem alls. Skulle det krocka kan vi ta hjälp av exempelvis Rakels syster som också bor i Stockholm. Jag tycker att fördelarna klart överväger, då vi båda har stor förståelse för varandras karriärer samt stöttar och pushar varandra mycket. Något som kan behövas inte minst i dessa tider, då alla föreställningar skjutits upp.

Du har spelat i samma uppsättning som din fru, hur var det?
– Vi gjorde Jonas Gardells Människor i solen på Skillinge teater i Skåne och det var väldigt kul. Men det var länge sedan och det har inte blivit något mer efter det. Men jag hoppas förstås att vi ska få spela en pjäs eller annat ihop framöver.

När började du drömma om att bli skådespelare?
– Jag har tidiga minnen från teatern där min pappa Anders Granström jobbade som skådespelare. Jag var inte så spexig av mig som barn utan det var först på Lilla Teatern i Lund, när jag och bland andra Nour el Refai medverkade i en pjäs där, som jag fick blodad tand.

Vilka är dina framtidsdrömmar?
– Jag vill fortsätta medverka i bra sammanhang med vettiga ambitioner att berätta intressanta historier. En sådan är bland annat Den osannolike mördaren som jag var med och spelade in förra året. Den handlar om Palmemordet och ska sändas på Netflix. Dessutom är det klart att det blir en ny säsong av Tunna blå
linjen – till mångas glädje.