Rolf Lassgård: Ove säger vad han tycker – det gillar jag!

Att mannen jag nyss sett på filmduken med rynkor i ansiktet, skuggor under ögonen och knappt något hår på huvudet, är samma man som nu sitter framför mig, med glittrande ögon, brett leende och rufsigt hår, är svårt att tro.

Men så tog det också fem timmar varje morgon att förvandla Rolf Lassgård till den buttre, men ack så godhjärtade Ove.

Det tog filmens maskörer fem timmar varje morgon att förvandla Rolf till Ove. 

– Jag kan tycka att 60-åringar idag – trots att Ove i filmen och jag är lika gamla – är betydligt ungdomligare. Jag tillhör väl en generation som krampaktigt håller fast i ungdomen fortfarande, säger Rolf Lassgård och skrattar.

Han har hållit igång hela dagen, skjortan är lite lagom skrynklig, men närvaron är total. Han har en förmåga att ta in alla i rummet. När servitören kommer och häller upp kaffe får han ett varmt tack. När receptionisten kommer förbi, och säger sig vara ett av hans största fans, upprepar sig samma scenario. Han lyssnar uppmärksamt på frågorna och funderar länge innan han svarar.

– Jag är kluven inför att bli gammal. Det ena, positiva, är att man inte är så splittrad längre. Det andra, mindre
positiva, är att det helt uppenbart händer saker i kroppen. Man får lite ont, blir lite stel, säger Rolf Lassgård och lutar sig framåt, som för att understryka vad han just sagt.

Nej. Åldern är inte bara en siffra på ett papper, även om det delvis naturligtvis handlar om en inställningsfråga.

– Jag märker ju att tiden går fortare ju äldre man blir. Jag minns att jag, när jag fyllde 50, tittade tillbaka på min 40-årsdag och kände att det var otroligt länge sedan. Men mellan 50 och 60 gick tiden plötsligt oerhört mycket
snabbare.

Men Rolf Lassgård har hunnit med mycket under sina 60 år på jorden. Född i Östersund, som skolpojke engagerad i skolteatern och där blixtförälskad i teatervärlden.

– I Östersund på den tiden fanns det ingen teater att gå på. Samtidigt hade teatern i småskolan väckt ett intresse som bara växte sig starkare, konstaterar Rolf Lassgård.

Gjorde succé som Puck
Så fort han fick möjlighet sökte han till Statens scenskola i Malmö, flyttade och blev kvar där de följande 18 åren.

– Det var inte alls självklart att jag skulle bli skådespelare. Jag tror att mina föräldrar blev ganska förskräckta när de hörde om mina planer, säger Rolf och skrattar.

Direkt efter avslutade studier fick han jobb på Skånska teatern och gjorde succé som älvan Puck i Shakespeares En midsommarnattsdröm.

Sådan succé faktiskt att hans blivande hustru Birgitta, som då var med i Skånska teatervänner, blev förälskad i den smidiga, fysiska men mycket stora älvan på scenen.

Förälskelsen utvecklades till kärlek och i början av 1980-talet gifte han sig med sin Birgitta. Paret flyttade norröver igen, till Gävle, där Rolf startade Folkteatern i Gävleborg tillsammans med regissören Peter Oskarsson och blev i snabb takt far till de tre barnen Ida, Hanne och Anton.

– När barnen var små jobbade jag på teatern, och även om jag ska vara ärlig med att Birgitta tog mycket ansvar för barnen, kunde jag ändå kombinera jobbet med familjen ganska väl. Jag jobbade kvällar men kunde vara hemma dagtid med barnen.

Hans fru har inte någon anknytning till teatervärlden, mer än att det var teaterintresset som en gång förde dem samman. Hon arbetar som socionom, något som Rolf i det närmaste är tacksam över: Två teatermänniskor i samma familj kan ibland bli väl mycket.

– Man kan väl säga så här: När jag ältar mina problem, och hon berättar vad hon gjort på jobbet, då framstår mina problem som väldigt futtiga.

Utåt sett ser det ut som om Rolf Lassgårds liv gått som på räls. En lång rad filmer har det blivit och filmandet har han med framgång lyckats kombinera med mängder av teater- och på senare år också musikalroller.

Rolf är sedan länge gift med Birgitta och tillsammans har de tre barn. Här är de med de två yngsta Hanne och Anton.

Imponerad av Ove
I vår fortsätter han på Dramaten som Karl-Oskar i Utvandrarna, tidigare gjorde han mamman och transvestiten Edna Turnblad i Hairspray.

Men även Rolf Lassgård har dagar då han känner sig mindre lyckad. När telefonen där hemma är tyst, när han är mellan roller.

– Och när jag får en roll, som nu till exempel Ove, kan jag känna en stor rädsla och nervositet över hur jag ska klara av att förvalta materialet.

Rolf tillhör en av de få svenskar som faktiskt inte hade läst boken En man som heter Ove när han blev tillfrågad om rollen. Han hade hört talas om den, eftersom kvinnorna i hans omgivning pratat om den.

– När jag läste boken fascinerades jag av Ove. Jag kan inte säga att jag kände igen mig i honom. Däremot blir jag imponerad av vissa av hans drag. Som det här att han vågar säga vad han tycker, att han vågar ställa till med en scen i en kassakö.

Ove är kvarterets vresige ordningsman, vars liv ställs på ända när höggravida Parvaneh flyttar in i radhuset mittemot.

Rolf jobbade länge för att få till sin Ove och han är tacksam över maskörens arbete, som faktiskt hjälpte Rolf att gå in i rollen. Med varsam hand har Rolf Lassgård tagit sig an den bittre 59-årige Ove. Med små gester har han fångat karaktären och det märks att han jobbat länge för att få till det.

– Som hur han pekar, säger Rolf.

Han tar upp höger hand, pekar med två fingrar, och blir direkt sin rollfigur.

– Jag funderade på hur jag skulle få till det och till slut blev det så här.

Mellan rollerna har han ett behov av att koppla bort skådespeleriet helt och leva vanligt småstadsliv. För det
är i småstaden han trivs som allra bäst. Han säger själv att han tycker mest om att bara vara hemma i Gävle. Han syns sällan i kändisreportagen och blir tyst när frågan om vad han själv tänker om att ha blivit vald till Sveriges sexigaste man.

– Det säger väl förmodligen mer om er kvinnor. Att ni förmodligen kan se bortom den gängse bilden. Det där… det är inget jag kan se själv. Alls.

Trailern till filmen En man som heter Ove:

Artikeln är hämtad ur Hemmets Journal nr 2 2016.